Lycksalighetsplanen
President Boyd K. Packer
President för de tolv apostlarnas kvorum
Målet för alla aktiviteter i kyrkan är att se till att en man och en kvinna tillsammans med sina barn är lyckliga hemma och beseglade för evigt.
För många år sedan, efter andra världskriget, gick jag på college. Där träffade jag Donna Smith. Jag hade läst att två viktiga ingredienser till ett framgångsrikt äktenskap är en kaka och en kyss. Jag tyckte att det var en ganska bra balans.
Jag gick på college på förmiddagen och åkte tillbaka till Brigham City för att arbeta i min fars bilverkstad på eftermiddagen. Donnas sista förmiddagskurs var hushållsekonomi. Jag stannade till vid hennes klassrum innan jag åkte. Dörren hade ett fönster med frostat glas, men om jag stod nära glaset kunde hon se min skugga utanför. Hon brukade slinka ut med en kaka och en kyss. Resten är historia. Vi vigdes i Logan-templet, och det var början på vårt livs stora äventyr.
Under årens lopp har jag ofta undervisat om en viktig princip: Målet för alla aktiviteter i kyrkan är att se till att en man och en kvinna tillsammans med sina barn är lyckliga hemma och beseglade för tid och all evighet.
I begynnelsen:
”Så gick Gudarna ned för att organisera människan till sin egen avbild, till Gudarnas avbild skulle de forma henne, till man och kvinna skulle de forma dem.
Och Gudarna sade: Vi skall välsigna dem. Och Gudarna sade: Vi skall låta dem bli fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden och lägga den under sig” (Abraham 4:27–28).
Och så började det mänskliga livet på den här jorden, när ”Adam kände sin hustru och hon födde honom söner och döttrar, och de började att föröka sig och uppfylla jorden.
”Och … Adams söner och döttrar [började] dela sig två och två i landet, … och de födde också söner och döttrar” (Mose 5:2–3).
Budet att vi ska föröka oss och uppfylla jorden har aldrig upphävts. Det är viktigt för återlösningsplanen och är källan till mänsklig glädje. När vi använder den här förmågan på ett rättfärdigt sätt kan vi komma närmare vår Fader i himlen och uppleva glädjens fullhet, ja, gudaskap. Förmågan att skapa liv är ingen oväsentlig del av planen, den är lycksalighetsplanen, den är nyckeln till glädje.
Fortplantningsdriften hos människan är beständig och mycket stark. Vår lycka i jordelivet, vår glädje och upphöjelse är beroende av hur vi hanterar den här ihållande, starka fysiska driften. När förmågan att skapa liv mognar i ungdomsåren uppstår mycket personliga känslor på ett naturligt sätt, och liknar ingen annan fysisk upplevelse.
Idealt börjar det hela med romantik. Även om sederna varierar blommar den med alla sagolika känslor av spänning och förväntan, och ibland avvisande. Det är månsken och rosor, kärleksbrev, kärlekssånger och poesi, man går hand i hand och delar andra uttryck för tillgivenhet mellan en ung man och en ung kvinna. Världen försvinner runt de två och de känner glädje.
Och om ni tror att den unga romantiska kärlekens stora hänförelse är summan av de möjligheter som springer fram ur livets källa, så har ni ännu inte sett tillgivenheten och tryggheten i den långvariga äktenskapliga kärleken. Gifta par prövas av frestelser, missförstånd, ekonomiska problem, familjekriser och sjukdom – och hela tiden växer kärleken sig starkare. Den mogna kärleken ger en glädje som nygifta inte ens kan föreställa sig.
Sann kärlek kräver att vi väntar till efter vigseln med att dela den tillgivenhet som släpper loss de här heliga krafterna ur livets källa. Det innebär att man undviker situationer där den fysiska åtrån kan ta över. Ren kärlek förutsätter att de här livgivande krafterna enligt Guds beslut ska förlösas i ett fullödigt uttryck för kärlek endast efter löfte om evig trohet, en lagligt gällande ceremoni, helst efter besegling i templet. Det här ska uteslutande och enbart upplevas med den som är din livskamrat för evigt.
Den här processen, när den ingås på ett värdigt sätt, sammanför de intensivaste och mest upphöjda fysiska, känslomässiga och andliga känslor som förbinds med ordet kärlek. Den delen av livet har ingen jämförelse, inget motstycke i hela den mänskliga upplevelsen. När förbund ingås och hålls, ska den delen vara för evigt, ”ty däri förlänas det heliga prästadömets nycklar, så att ni kan ta emot ära och härlighet” (L&F 124:34), ”vars härlighet skall vara en fullhet och en fortsättning på avkomman i evigheters evighet” (L&F 132:19).
Men den romantiska kärleken är ofullständig. Den är bara början. Kärleken vårdas genom att barn, som kommer fram ur livets källa, anförtros äkta par. Befruktning sker i en äktenskaplig omfamning mellan man och hustru. En ytterst liten kropp bildas i ett magnifikt komplext förlopp. Ett barn kommer fram genom förlossningens underverk, skapat i sin jordiska fars och mors avbild. I dess dödliga kropp finns en ande som kan känna och uppfatta andliga ting. Vilande i barnets dödliga kropp finns kraften att skapa avkomma i sin avbild.
”Anden och kroppen utgör människans själ” (L&F 88:15), och det finns andliga och fysiska lagar vi måste lyda för att vara lyckliga. Det finns eviga lagar, däribland lagar som gäller förmågan att skapa liv, ”oåterkalleligen [fastställda] i himlen före denna världs grundläggning, på [vilka] alla välsignelser är baserade” (L&F 130:20). Det är andliga lagar som fastställer den moraliska normen för människan (se JSÖ Rom. 7:14–15; 2 Nephi 2:5; L&F 29:34; 134:6). Det finns förbund som binder, beseglar, skyddar och utlovar eviga välsignelser.
Alma förmanade sin son Shiblon: ”Se … till att du tyglar alla dina lidelser så att du kan fyllas med kärlek” (Alma 38:12). Tyglar används till att vägleda, styra och hålla tillbaka. Vår lidelse måste styras. När förmågan att skapa liv används på rätt sätt, välsignar och helgar den oss (se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F. Smith [1999], s. 159).
Det finns alltid frestelser. Eftersom motståndaren inte kan skapa liv är han avundsjuk på alla som har den gudomliga kraften. Han och de som följer honom kastades ut och gick miste om rätten till en dödlig kropp. ”Han strävar efter att göra alla människor lika olyckliga som han själv är” (2 Nephi 2:27). Han frestar oss om han kan, att degradera, förvränga och om möjligt förstöra, den här gåvan genom vilken vi, om vi är värdiga, kan få evig avkomma (se L&F 132:28–31).
Om vi förorenar vår källa till liv eller leder andra till överträdelse, blir straffdomarna mer ”intensiva” och ”svåra att uthärda” (L&F 19:15) än vad all fysisk njutning någonsin kan vara värd.
Alma sa till sin son Corianton: ”Vet du inte, min son, att sådant är avskyvärt i Herrens ögon, ja, den mest avskyvärda av alla synder förutom att utgjuta oskyldigt blod eller förneka den Helige Anden?” (Alma 39:5). Vi kan inte fly från följderna när vi överträder ett bud.
Det enda legitima, rättmätiga uttrycket för fortplaningsförmågan är mellan en man och hustru, en man och en kvinna som är lagligt gifta. Allt annat strider mot Guds bud. Ge inte efter för motståndarens hemska frestelser, för varje överträdelseskuld måste betalas ”till sista öret” (Matt. 5:26).
Ingenstans visas Guds frikostighet och nåd tydligare än i omvändelsen.
När våra fysiska kroppar skadas kan de läka sig själva, ibland med hjälp av en läkare. Men om skadan är omfattande blir ofta ett ärr kvar, som påminnelse om skadan.
Med våra andliga kroppar är det en annan sak. Våra andar skadas när vi gör misstag och begår synder. Men till skillnad från våra dödliga kroppar blir inga ärr kvar när omvändelseprocessen är fullbordad, tack vare Jesu Kristi försoning. Löftet är: ”Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem” (L&F 58:42).
När vi talar om äktenskap och familjeliv, tänker vi oundvikligen på: ”Men hur är det med undantagen?” Vissa föds med begränsningar och kan inte få barn. För en del oskyldiga går äktenskapet i kras på grund av makens otrohet. Andra gifter sig inte utan lever värdigt som ensamstående.
För tillfället kan jag ger er denna tröst: Gud är vår Fader! All den kärlek och generositet som finns hos den idealiske jordiske fadern finns hos vår Fader och vår Gud i så rikt mått att vi med våra dödliga sinnen inte kan förstå det. Hans domar är rättvisa, hans nåd utan gräns, hans makt att kompensera bortom all jordisk jämförelse. ”Om vi i detta livet sätter vårt hopp endast till Kristus, … då är vi de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor. 15:19).
Vördnadsfullt använder jag nu ordet tempel. Jag föreställer mig ett beseglingsrum och ett altare med ett ungt par som knäböjer där. Den här heliga tempelförrättningen är mycket mer än en vigsel, för det här äktenskapet kan beseglas av löftets Helige Ande, och skrifterna förkunnar att vi ”skall ärva troner, riken, furstendömen och makter, herradömen” (L&F 132:19). Jag ser glädjen som väntar dem som tar emot den här gudomliga gåvan och använder den värdigt.
Syster Donna Smith Packer och jag har stått sida vid sida som gifta i nästan 70 år. När det gäller min hustru, modern till våra barn, saknar jag ord. Känslan är så djup och tacksamheten så mäktig att den är nästan omöjlig att uttrycka. Den största belöning vi har fått i det här livet, och i nästa liv, är våra barn och våra barnbarn. I slutet av våra jordiska dagar tillsammans är jag tacksam för varje ögonblick jag får med henne vid min sida, och för löftet Herren har gett att det inte finns något slut.
Jag vittnar om att Jesus är Kristus och den levande Gudens Son. Han står i ledningen för kyrkan. Genom hans försoning och prästadömets makt kan familjer som påbörjas på jorden vara tillsammans i all evighet. Försoningen, som kan befria var och en av oss, efterlämnar inga ärr. Det innebär att vad vi än har gjort, var vi än har varit eller hur någonting hänt, har han lovat att återlösa oss om vi verkligen omvänder oss. Och när han utförde återlösningen fastställdes detta. Det är så många av oss som så att säga kastas omkring av skuldkänslor, utan att riktigt veta hur vi ska komma undan. Du gör dig fri genom att ta emot Kristi försoning, och all hjärtats sorg kan vändas till skönhet, kärlek och evighet.
Jag är så tacksam för Herrens Jesu Kristi välsignelser, för förmågan att skapa liv, för återlösningens kraft, för försoningen – försoningen som kan tvätta bort alla fläckar hur svåra de än är, hur varaktiga eller hur många gånger de upprepats. Försoningen kan göra dig fri så att du kan gå vidare, ren och värdig, längs stigen du valt i livet.
Jag vittnar om att Gud lever, att Jesus är Kristus, att försoningen inte är något allmänt som är till för hela kyrkan. Försoningen är personlig, och om något besvärar dig – kanske något som hände för så länge sedan att du knappt minns det – så låt försoningen verka. Då tar den hand om det, och varken du eller han kommer längre ihåg dina synder. I Jesu Kristi namn, amen.