Sprid era smulor
Mina kära bröder och systrar, kära vänner, jag har med mig hälsningar och välsignelser från vår älskade profet, president Thomas S. Monson. Han är tacksam för era böner och er kärlek, nu i jultid och alltid.
Jag har alltid älskat den här tiden på året. Första presidentskapets julandakt har blivit en älskad tradition för många, däribland min egen familj. Vi ser fram emot att börja julen med ljuvlig musik från Orchestra at Temple Square och den alltid häpnadsväckande Tabernakelkören. Budskapen och musiken hjälper till att skapa julens atmosfär och påminner oss om den djupa innebörden i vad och varför vi firar.
Jul i Tyskland
I min tidiga barndom var en av mina önskningar inför julen alltid den perfekta vintern. Och jag vet att jag inte är ensam i det. För mig innebar det kall vintrig luft, en klarblå himmel och ett tjockt täcke av nyfallen, vit snö. Men vädret skilde sig nästan alltid från mina drömmar om ett vinterland, ofta var det grå, molntäckt himmel, snöslask eller till och med regn.
Ändå klädde mor oss alltid i varma vinterkläder på julafton och far tog en promenad med oss genom stadens gator.
Vi barn kände till den verkliga orsaken bakom den årliga promenaden – mor behövde tid att klä julgranen, att lägga julklappar under den och förbereda vårt vardagsrum för den heliga natten. Vi gjorde allt vi kunde för att promenaden skulle bli så kort som möjligt. Men far var väldigt duktig på att lägga till ett extra varv eller att gå lite längre så att mor fick den tid som behövdes.
På den tiden var Zwickaus gator ganska mörka på kvällarna. Det här var precis efter andra världskriget och gatlyktorna var få. Bara några butiker höll öppet och en del av dem låg bredvid sönderbombade hus, som fortfarande luktade underligt, som kriget.
Det fanns en del av promenaden som vi alla tyckte mycket om – när vi stannade till vid katedralen i centrala Zwickau och lyssnade på de vackra julsånger och den majestätiska orgelmusiken som alltid tycktes framföras på julafton. På något vis gjorde musiken det svaga skenet från vår stad så mycket klarare – nästan som gnistrande stjärnor – och den fyllde våra unga hjärtan med underbar förväntan.
När vi så småningom återvände var mor färdig med sina förberedelser och vi kunde en efter en gå in och beskåda detta under som var en alldeles nydekorerad Tannenbaum. Det var svårt att få tag på granar på den tiden, så vi tog den som fanns till hands. Ibland behövde vi sätta dit ganska många extra grenar för att det skulle se ut som ett riktigt träd. Men i mina barnaögon var julgranen alltid helt fantastisk.
Vaxljusens fladdrande lågor gav rummet ett mystiskt, nästan magiskt sken. Vi letade med spänning och förtjusning efter klappar under granen och hoppades att våra hemliga önskningar skulle uppfyllas.
Glädjen över att få julklappar var nästan lika stor som att ge dem. Ofta var dessa gåvor handgjorda. Ett år när jag var väldigt ung bestod min julklapp till min bror av en teckning som jag hade gjort av honom. Jag var oerhört stolt över mitt mästerverk. Och han var väldigt snäll och artig när han uttryckte sin uppskattning och tack.
Jag kommer alltid att värdera dessa fina minnen av min tidiga barndom i Östtyskland.
Oändlig kärlek
Julens traditioner firas på fantastiska och unika sätt i denna världs kulturer och nationer. De är var och en vackra och speciella och ändå väldigt olika varandra.
Men de har alla en gemensam känsla, en gemensam ande som alltid tycks vara närvarande när vi firar födelsen av Kristus, vår kung, vår hjälp och trygghet, Israels tröst!
Det finns många ord som kan användas för att beskriva den känslan: glädje, hopp, förväntan, gott mod. Vart och ett av dessa fångar en del av det vi kallar ”julens anda”.
Men för mig finns det bara ett ord som bäst beskriver de känslor vi upplever i jultid. Det ordet är kärlek.
När allt kommer omkring så är gåvan vi firar vid jul en kärlekens gåva, att Gud gav oss sin Son. ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: Han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.”1 Häri är kärlek!
Våra hjärtan mildras, rörda av den kärleken. Vi känner en ömhet som får oss att nå ut till andra i vänlighet och medkänsla.
Julen inspirerar oss till att älska mer.
Nu när jag säger det här så inser jag att ordet kärlek är otillräckligt. På engelska, liksom på många andra språk, kan ”kärlek” betyda många saker. Jag kan till exempel säga att jag ”älskar” vädret eller jag ”älskar” dina nya kläder. Jag kan till och med ”älska” doften av en nyöppnad burk med tennisbollar.
Men den kärlek jag talar om går oändligt mycket djupare. Vår mänskliga förståelse av kärlek är som ett sandkorn på en enorm havsstrand jämförd med den kärlek Gud har till oss.
Hans kärlek är oändlig och outtröttlig barmhärtighet. Den gudomliga kärleken fyller evigheten. Den överflödar av evig nåd. Den når ut och lyfter. Den förlåter. Den välsignar. Den återlöser.
Gudomlig kärlek överbryggar skillnader i personlighet, kultur och ras. Den vägrar låta partiskhet och fördomar stå i vägen för tröst, barmhärtighet och förståelse. Den saknar helt översitteri, diskriminering och arrogans. Gudomlig kärlek inspirerar oss till att göra det som Frälsaren gjorde: ”hjälpa de svaga, lyfta upp händerna som hänger ned och stärka de matta knäna”.2
Det är den här typen av kärlek som vi strävar efter. Den bör vara vårt kännetecken som individer och som folk.
Vi kanske inte kan utveckla en fullkomligt gudomlig kärlek i det här livet, men vi får aldrig ge upp. Om det finns en tid på året då vi kommer lite närmare än annars så kanske det är julen, när hjärtat och tanken vänder sig till födelsen av den levande manifestationen av gudomlig kärlek: Frälsaren Jesus Kristus.
Borgarrådet och pojken
Låt mig berätta något för att åskådliggöra hur den kärleken kan verka i våra liv. På julafton för 85 år sedan, under den stora depressionen, inspekterade ett borgarråd vägarna i Salt Lake City efter en snöstorm. Medan han körde upptäckte han en liten pojke vid sidan av vägen, stående i den bittra kylan utan rock, vantar eller kängor. Borgarrådet stannade bilen, bjöd in pojken i den varma bilen och frågade om han var förväntansfull inför julen. Pojken svarade: ”Vi ska inte ha någon jul hemma. Pappa dog för tre månader sedan och lämnade mamma och mig och en liten bror och syster.”
Borgarrådet vred upp värmen i bilen och sa: ”Min pojke, ge mig ditt namn och din adress. Någon kommer att besöka ditt hem – ni blir inte bortglömda.”
Borgarrådet råkade även vara stavspresident i centrala Salt Lake City. Han hade arbetat med medlemmarna i sin stav för att erbjuda mat och gåvor till familjer som inte kunde ombesörja det själva. Pojken var inte medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men det spelade ingen roll för borgarrådet. Den kvällen såg han och en av biskoparna i hans stav till att pojkens familj fick ta emot en välfylld julkorg.3
Mötet med den här pojken påverkade stavspresidenten djupt. Det gjorde honom än mer beslutsam att finna och bistå de nödställda var han än fann dem. Det blev till och med ett kännetecken för hans liv.
Borgarrådets namn var Harold Bingham Lee och 40 år senare skulle han bli den 11:e presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
President Lee var central i utvecklingen av kyrkans omfattande program för att bistå de nödställda och hjälpa alla Guds barn bli mer oberoende.
Vid slutet av sitt liv sa president Lee att han förstod dem som led och längtade efter lindring på grund av sin egen fattiga och enkla början.4
Det är inte hur mycket du har utan hur mycket du älskar
Jag tror att jag vet hur president Lee kände sig.
Min familj levde också i oerhört blygsamma omständigheter då och då. Två gånger inom loppet av sju år lämnade vi hemmet som flyktingar. I Västtyskland bodde vi på en hyrd vind i en gammal lantgård. Den hade två små rum och vi sov alla i ett sovrum. Utrymmet var så begränsat att jag måste gå sidledes för att kunna passera mellan sängarna.
Mor hade en kokplatta som fick tjäna som spis. Och när vi behövde gå från det ena rummet till det andra måste vi gå runt en hinderbana av verktyg, kistor och olika slags torkat kött som hängde från taket. Vid ett tillfälle, när jag var sjuk och måste stanna i sängen hela dagen, såg jag mössen som delade vinden med oss kila över golvet. Vattnet måste bäras upp till våra rum och toaletten var ett utedass tvärs över en öppen gårdsplan, bredvid ladan. På söndagarna gick vi ett par timmar för att komma till vår kyrka i Frankfurt och sedan tillbaka. Vi hade sällan råd att ta spårvagnen.
Jag minns fortfarande de dagarna med både sorg och glädje. Mina föräldrar gjorde det bästa de kunde för att sörja för oss och vi visste att de älskade oss. Ja, det var mycket svåra tider, men jag ser dem som lyckliga tider, för jag kunde känna den kärlek vi hade till varandra, till Herren och till hans kyrka.
Det är ingen skam att vara fattig. Kom ihåg att världens Frälsare föddes i ett stall och lades i en krubba ”eftersom han inte fick plats i härbärget”5. En kort tid därefter blev han, Maria och Josef flyktingar när de flydde till Egypten för att söka skydd från den mordiske Herodes. Under sin verksamhet vandrade Jesus bland de förkrossade, de hungriga och de sjuka. Hans dagar var fyllda med att betjäna dem. Han kom för att ”predika glädjens budskap för de fattiga”6. På många sätt var han en av dem, för han hade heller ”ingenting att vila huvudet mot”7.
Han berömde den fattiga änkan, som trots sin fattigdom lade ner två små kopparmynt i den judiska offerkistan.8 Och ett av hans sista budskap på jorden var att vår frälsning berodde på hur vi behandlar andra – särskilt dem som betraktas som ”de minsta” – eftersom ”allt vad ni har gjort mot en av dessa”, sa han, ”det har ni gjort mot mig”.9
En 1800-talspoet i England skrev dessa rader:
Mitt i den frusna vintersnön,
En blyg rödhake visar sig.
Driv honom inte bort från dig,
Sprid dina smulor ut. …
Alla kan ge, av det lilla de har.
När vinterns kyla kring oss drar,
Är brödet inte bara ditt,
Sprid dina smulor ut.
Snart vintern kommer till ditt liv,
Och räkenskapens dag till slut.
Och dina synder mäts emot,
De smulor du spred ut.10
Var vi än befinner oss i livet så är var och en vid något tillfälle en blyg rödhake – en tiggare – inför Gud. Vi är beroende av hans nåd. Det är genom offret av Jesus Kristus vår Frälsare, som en del av den stora lycksalighetsplanen, som vi kan ha hopp om frälsning och barmhärtighet. Den här andliga gåvan inspirerar oss till att hålla Guds bud och sträcka oss ut i medkänsla för att nå människor omkring oss. Även om allt vi har är en handfull smulor, så delar vi dem med glädje med de känslomässigt, andligt eller timligt behövande som ett uttryck för vår tacksamhet för den andliga fest som Gud har förberett för oss.
Välsigna andra under julen
Under denna älskade julhögtid är det passande att vi gläds över ljusen, musiken, klapparna och glittret. Allt är en orsak till att vi älskar den här tiden på året så mycket.
Men låt oss aldrig glömma att vi är lärjungar och efterföljare till Jesus Kristus, den levande Gudens levande Son. För att verkligen ära hans ankomst till jorden måste vi göra som han gjorde och nå ut i barmhärtighet och omtanke till våra medmänniskor. Detta kan vi göra dagligen i ord och handling. Låt detta bli vår jultradition, oavsett var vi befinner oss: att bli lite vänligare, mer förlåtande, mindre fördömande, mer tacksamma och mer generösa när vi delar med oss av vårt överflöd till de behövande.
Må vårt begrundande av Jesus födelse i Betlehem inspirera oss till att bli som han. Må Kristi mission och exempel få våra hjärtan att svälla med gudomlig kärlek till Gud och en djup medkänsla för våra medmänniskor. Och må vi alltid sprida våra smulor med större givmildhet och oupphörlig kärlek. Det är min bön och välsignelse denna jul och alltid, i Jesu Kristi namn, amen.