Årliga utsändningar
Fylld av glädje


Fylld av glädje

Utsändning av årlig utbildning för Kyrkans seminarier och religionsinstitut • 13 juni 2017

För två år sedan undervisade äldste Kim B. Clark oss ur tredje Nephi om änglarna och barnen som omslöts av eld. Han lärde oss att som religionslärare borde vi också vara omslutna av den heliga elden.1 Det finns som ni vet en annan berättelse i Mormons bok om personer som omgavs av himmelsk eld. Lehi och Nephi hade kastats i fängelse, och i boken står det:

”De stod liksom mitt i en flammande eld …

Och se, Guds Helige Ande kom ned från himlen … och de fylldes som med eld.”2

Där står också: ”Och de fylldes av den glädje som är outsäglig och full av härlighet.”3

Mitt budskap i dag är detta: Som religionslärare borde vi inte bara vara omslutna av eld. Vi borde också vara fyllda av glädje. Eleverna bör i våra klassrum lära sig om ”lycksalighetsplanen”, men de bör också hos oss se bevis på att planen fungerar – att planen medför glädje. I drömmen om livets träd vinkade Lehi till sin familj att komma och äta av frukten som var ”begärlig eftersom den gjorde människan lycklig”.4 Hans inbjudan hade kraft och verklighet eftersom han talade av erfarenhet. Han hade ätit och känt den glädjen själv.

President Gordon B. Hinckley sa: ”Det är mycket viktig att vara glad i det här arbetet. Vi har många nedstämda människor i kyrkan eftersom de inte förstår, antar jag, att det här är glädjens evangelium.”5 Vi kan få den glädje president Hinckley talar om genom att ta emot Anden i våra liv och sedan, som skrifterna säger, leva ”på ett sätt som bringar lycka”6.

Jag vill att ni ska fundera på några principer som hjälpt mig som religionslärare att leva ”på ett sätt som bringar lycka”. Det inga djupa nya tankar, och jag nämner dem i hopp om att hjälpa någon leva och undervisa med större glädje. Jag talar inte bara till dem som är religionslärare till yrket utan till dem som under en tid är ”kallade” som religionslärare i seminarier och institut.

För många år sedan träffade jag på ett citat av president Spencer W Kimball som bekymrade mig. Han sa: ”Låt oss hålla kvar lyckan i dag. För du ska veta: Om du inte är lycklig i dag, kanske du aldrig blir lycklig.”7

Det kan inte stämma, tänkte jag. Vi har ju omvändelse! Om jag inte är lycklig i dag, kan jag inte göra något för att ändra det? Jag tänkte efter lite, och jag tror att president Kimball menade så här: Om du inte är glad och tror att du skulle vara glad om bara dina omständigheter vore annorlunda, kanske de aldrig blir glad, för glädje och lycka är inte bundna till dina omständigheter. En författare uttryckte det så här:

”Vi verkar tro att om vi vore någon annan stans – på semester, med en annan partner, i ett annat yrke, ett annat hem, andra omständigheter – så skulle vi vara gladare och nöjdare. Det skulle vi inte!

Sanningen är att om du har nedbrytande mentala vanor … eller om du ständigt önskar att allt var annorlunda, så kommer samma tendenser att följa dig vart du än går.”8

Laman och Lemuel trodde att deras lycka berodde på omständigheter – särskilt bekväma omständigheter. Om färden i vildmarken sa de:

”[Våra hustrur] har fött barn i vildmarken och utstått allt utom döden, och det skulle ha varit bättre för dem om de hade dött innan de lämnade Jerusalem än att utstå dessa lidanden.

Se, i alla dessa år har vi lidit i vildmarken medan vi kunde ha njutit av våra ägodelar och vårt arveland. Ja, vi kunde ha varit lyckliga.”9

Jag har förstått att min lycka inte är beroende av var jag bor, de uppdrag jag har, vem jag arbetar med, de elever jag har eller möjligheter som inte har kommit. Jag menar inte att ”en bra inställning” får alla svårigheter att försvinna och fyller livet med solsken. De omständigheter vi ibland befinner oss i kan vara hjärtslitande och nästan outhärdliga. Men jag vittnar om att även i dessa omständigheter kan en himlasänd ande och dess perspektiv göra vårt liv glädjefullt.

I en vers i Alma står det: ”Detta är berättelsen om Ammon och hans bröder, deras färder i Nephis land, deras lidanden i landet, deras sorger och deras svårigheter och deras ofattbara glädje.”10 Sorg och glädje utesluter inte varandra. Som kallad lärare kanske du önskar att du hade ett annat ämbete. Som anställd lärare kanske du önskar att du hade ett annat uppdrag. Det är okej att önska, men kom ihåg att din lycka inte är beroende av att din önskan beviljas. Lycka är ett sätt att färdas, inte en destination. Om du lever ditt liv i tanken att den är en destination kanske du aldrig blir lycklig.

Hur finner man lyckan, vilka omständigheterna än må vara? Jag har inte alla svaren, men jag kan ge ett som är viktigt: Tacksamhet har mycket att göra med att leva ”på ett sätt som bringar lycka”. President Dieter F. Uchtdorf har sagt:

”Jag föreslår att vi, istället för att vara tacksamma för saker och ting, istället fokuserar på att vara tacksamma i våra omständigheter – vilka de än är. …

Det här slagets tacksamhet höjer sig över det som händer omkring oss. … Den blommar lika vackert i det frostiga vinterlandskapet som i den härliga sommarvärmen. …

Att vara tacksam i våra omständigheter är att visa tro på Gud. …

Sann tacksamhet är ett uttryck för hopp och vittnesbörd.”11

Jag vill nämna en annan princip som hjälpt mig leva och undervisa med mer glädje. Efter några år i mitt yrke beslöt jag att lämna seminariet och institutet. Jag kom till den slutsatsen eftersom jag inte tyckte jag var lika bra som de lärare jag såg omkring mig. Jag såg lärare som var engagerande, lärda, humoristiska och självsäkra – och såg inte mycket av det här hos mig själv. Jag lämnade inte seminariet och institutet, men fortsatte att kämpa inom mig medan jag undrade om jag med min personlighet kunde bli en bra lärare som hjälpte de unga.

På tal om vår unika personligheter, sa syster Patricia Holland, äldste Jeffrey R. Hollands fru så här:

”Vår Fader i himlen behöver oss sådana vi är och sådana vi växer till att bli. Han har avsiktligt gjort oss olika varandra så att vi trots våra ofullkomligheter kan genomföra hans avsikter. Mitt största missmod kommer när jag känner att jag måste göra likadant som andra, eller det jag tror andra förväntar av mig. Jag mår som bäst när jag är nöjd med att vara jag och försöker göra det min Fader i himlen och jag förväntar av mig.

I många år försökte jag mäta den ofta stillsamma, eftertänksamma och fundersamma Pat Holland med den robusta, bubblande pratsamma och energiska Jeff Holland och andra med liknande egenskaper. Jag har lärt mig genom tröttsamma misslyckanden att man inte kan ha glädje av bubblighet om man inte är en bubblig person. Det är en motsägelse. Jag har slutat se mig själv som en person med fel och brister. … Att sluta med det har gjort mig fri att ta till mig och glädjas åt mitt eget sätt och min personlighet. …

På något sätt sände Herren budskapet till min skärm att min personlighet skapats för att passa just det uppdrag och de förmågor som han har gett mig. … Jag har funnit att jag har oändliga källor med energi till att vara mig själv. Men i samma stund som jag ägnar mig åt att imitera min nästa, känner jag mig nedbruten och trött och märker att jag hela tiden simmar uppströms. När vi motverkar Guds plan för oss, berövar vi den här världen och Guds rike vårt eget unika bidrag.”12

När det gäller att vara sig själv, har jag två varningar att ge. För det första menar jag inte att vi ska ha attityden ”det är ju sådan jag är”. President Russell M Nelson har sagt: ”Jesu Kristi evangelium är ett förändringens evangelium.”13 Jag borde ivrigt söka feedback från mina ledare om hur jag kan förändras och förbättra min personlighet och mitt arbete på att uppnå vårt mål. Än viktigare är att jag har fått en befallning av Kristus själv att bli sådan som han är. Men jag behöver inte bli som läraren längre ner i korridoren. Min personlighet, förstärkt av Andens gåvor, kan göra en unik insats för seminariets och institutets arbete.

Den andra varningen: När jag kom till huvudkontoret för att få ett nytt uppdrag, bjöd vår administratör, äldste Paul V. Johnson, mig att komma in på hans kontor för att få instruktioner och råd. Bland annat sa han: ”Begränsa inte dig själv.” Som jag förstod det menade han att om jag fastställde hur Herren bäst kunde använda mig för att utföra sitt verk, kunde jag begränsa mina tillfällen till tillväxt och tjänande.

Tyvärr föll jag offer för just det han varnade mig för. Jag försökte göra mitt bästa i det administrativa uppdrag han gav mig, men knotade inom mig. ”Jag är ingen administratör”, sa jag till mig själv. Jag är lärare. Jag borde vara i ett klassrum och inte sitta på möten.” Det var en lång och smärtsam process innan jag förstod att min önskan att undervisa bara var ett svepskäl för att fylla mina personliga behov. Att tillbringa tid med elever och med skrifterna är mycket givande. Att tillbringa dagen på möten och diskutera riktlinjer är inte så givande. Men det är ovidkommande. Gör jag det här jobbet för min egen glädje och uppfyllelse, eller gör jag det med blicken på Guds ära och avsikter?

Jag hoppas du är klokare än jag var och inte avgränsar den du är och hur du bör användas. Det kommer en särskild glädje av att underkasta sig Faderns vilja, vilket Frälsaren ofta lärde och visade.

Det här med underkastelse leder till ett annat förslag som kan hjälpa oss leva ”på ett sätt som bringar lycka” som religionslärare. Jag är övertygad om att de flesta av oss uppriktigt önskar underkasta oss vår himmelske Faders vilja. Det är lite svårare när vi ombes underkasta oss dödliga varelser här på jorden som Herren använder för att leda sitt verk i en församling, en stav eller seminariet och institutet. Jag har i yrket känt mycket kunniga lärare som tagit anstöt av en ledare eller någon policy som de inte var överens med. Vare sig oförrätterna var verkliga eller inbillade underhöll dessa lärare sina känslor – till priset av sin egen lycka. Deras sårade känslor övergick ofta i bitterhet, som ledde till stridighet med andra, särskilt dem som var satta över dem.

Äldste Neal A. Maxwell skrev en gång: ”Livet i kyrkan [och livet i seminariet och institutet] innebär att uppleva olika ledare, av vilka inte alla är visa, mogna eller kunniga. Ja, en del av oss är lika klumpiga och hårda som gamla dörrvred. En del av den polering vi upplever är resultat av att vi gnids mot varandra. Hur viktig är inte tålamod och mjukgörande kärlek under sådana omständigheter!”14

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med ”tålamod och mjukgörande kärlek” för en religionslärare. De är väsentliga för att finna lycka och undervisa med Anden.

President Boyd K. Packer sa: ”En människa som säger att hon stödjer kyrkans president eller generalauktoriteterna, men inte kan stödja biskopen i sin församling, bedrar sig själv. Den människa som inte stödjer biskopen i sin församling och presidenten i sin stav stödjer inte kyrkans president.”15

Tiden tillåter inte ytterligare kommentarer, men det finns en princip i de orden som jag tror är tillämplig på religionslärare och deras relation till dem som utsetts att leda dem. Om någon hyser illvilja mot administrationen, mot en viss ledare eller policy, eller för att ha blivit förbigången eller alltför noggrant observerad, vädjar jag till er att släppa det, för er egen skull. Lyckan undflyr ständigt den som inte förlåter, som sprider missnöje till andra eller främjar stridigheter.

Och nu mitt sista förslag. Bara några timmar före sin död tvättade Frälsaren apostlarnas fötter och sa sedan:

”Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. …

När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.”16

Mycket av glädjen vi kan uppleva i livet kommer när vi glömmer oss själva och fokuserar tankar och tjänande på andra. En religionslärare finner stor glädje när han fokuserar sina tankar, önskningar och arbete på att välsigna sina elever. President Spencer W. Kimball sa en gång när han talade till religionslärare att ungdomars ”tillväxt och utveckling” borde vara vår ”mäktiga och storslagna besatthet”.17 Om vårt fokus någonsin vänds bort från våra elever och börjar handla om våra egna behov, vår bekvämlighet, vår självuppfyllelse eller vårt erkännande, blir det en avsevärd förlust i vår kraft att undervisa verksamt, för att inte nämna förlusten av stor glädje.

Harry Emerson Fosdick, en protestantpastor från förra århundradet, skrev: ”En del kristna bär sin religion på ryggen. Det är en packe trossatser och seder som de måste bära på. Ibland blir det tungt och de skulle gärna lägga ner den, men det skulle betyda ett brott mot gamla traditioner, så de tar upp den igen. Men verkligt kristna bär inte sin religion, deras religion bär dem. Den är inte en tyngd, den är vingar. Den lyfter dem uppåt, hjälper dem över svårigheter, får universum att verka vänligare, gör livet meningsfullt, hoppet verkligt och uppoffringarna värda sitt pris. Det gör dem fria från rädsla, futtighet, modfälldhet och synd – de stora förslavarna av människors själar. Du känner igen en verkligt kristen, när du ser honom, på hans okuvlighet.”18

Det är mitt hopp och min bön för var och en av er att evangeliet faktiskt är vingar och inte en tyngd, att ni är omslutna av eld och fyllda av glädje, och att er glädje ska inbjuda andra att söka och följa källan till er glädje, som är Herren Jesus Kristus. Jag vittnar om att han var den lyckligaste person som någonsin vandrat på denna jord, och han inbjuder oss att komma och följa honom och leva ”på ett sätt som bringar lycka”. I Jesu Kristi namn. Amen.

Slutnoter

  1. Kim B. Clark, ”Encircled About with Fire” (Satellitutsändning för Seminarier och religionsinstitut, 4 aug. 2015), lds.org.

  2. Hel. 5:44–45.

  3. Hel. 5:44.

  4. 1 Ne. 8:10.

  5. Gordon B. Hinckley, Teachings of Gordon B. Hinckley (1997), s. 256.

  6. Se 2 Ne. 5:27.

  7. Spencer W. Kimball, The Teachings of Spencer W. Kimball, red. Edward L. Kimball (1982), s. 173.

  8. Richard Carlson, Don’t Sweat the Small Stuff … and It’s All Small Stuff (1997), s. 133.

  9. 1 Ne. 17:20-21.

  10. Alma 28:8; kursivering tillagd.

  11. Dieter F. Uchtdorf, ”Tacksam under alla förhållanden”, Liahona, maj 2014, s. 75, 76.

  12. Patricia T. Holland, ”Portraits of Eve: God’s Promises of Personal Identity”, i LDS Women’s Treasury: Insights and Inspirations for Today’s Woman (1997), s. 97–98.

  13. Russell M. Nelson, ”Beslut för evigheten”, Liahona, nov. 2013, s. 108.

  14. Neal A. Maxwell, If Thou Endure It Well (1996), s. 99.

  15. Boyd K. Packer, Follow the Brethren, Brigham Young University Speeches of the Year (23 mars 1965), s. 4–5; även i den engelska Liahona, sep. 1979, lds.org.

  16. Joh. 13:14, 17.

  17. Spencer W. Kimball, Men of Example (tal till religionslärare inom Kyrkans utbildningsverksamhet, 12 sep. 1975; häfte), s. 7; även i Teaching Seminary: Preservice Readings (Kyrkans utbildningsverksamhet, handledning, 2004), s. 26.

  18. Harry Emerson Fosdick, Twelve Tests of Character (1923), s. 87–88; citerad i L. Tom Perry, ”Ett jubelår“, Liahona, jan. 2000, s. 94.