”Appendix C: De tre vittnena”, Kom och följ mig – för enskilda och familjer: Mormons bok 2020 (2020)
”Appendix C”, Kom och följ mig – för enskilda och familjer: 2020
Appendix C
De tre vittnena
I mer än fem år – från ängeln Moronis första besök hos Joseph Smith fram till 1829 – var Joseph den ende som tillåtits se guldplåtarna. Detta ledde till intensiv kritik och förföljelse från dem som trodde att han bedrog människor. Så tänk er den glädje Joseph kände, medan han översatte Mormons bok, när han fick veta att Herren skulle låta andra se plåtarna och att också de skulle ”vittna om bokens och dess innehålls sanning” (2 Ne. 27:12–14; se även 2 Ne. 11:3; Eth. 5:2–4).
I juni 1829 bad Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris om tillåtelse att bli de tre vittnen som Mormons bok hade profeterat om. Herren beviljade deras önskan (se L&F 17) och sände en ängel som visade dem plåtarna. De här männen blev kallade de tre vittnena, och deras skrivna vittnesbörd är medtaget i varje exemplar av Mormons bok.1
President Dallin H. Oaks förklarade varför de tre vittnenas vittnesbörd är så övertygande: ”De tre vittnenas vittnesbörd om Mormons bok … framstår som mäktigt och starkt. Var och en av dessa tre hade många anledningar och tillfällen att förneka sitt vittnesbörd om det hade varit falskt, eller att bortförklara vissa detaljer om de hade varit felaktiga. Det är väl känt att på grund av meningsskiljaktigheter eller avundsjuka gentemot andra ledare i kyrkan, blev alla dessa tre vittnen uteslutna ur Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inom ungefär åtta år efter att deras vittnesbörd publicerats. Alla tre gick de sina egna vägar utan gemensamt intresse av att stödja en konspiration. Men så länge de levde – mellan tolv och femtio år efter det att de blivit uteslutna – avvek inte någon av dessa vittnen från sitt vittnesbörd så som det publicerats, inte heller sa de någonting som kastade skugga över dess äkthet.”2
Fram till slutet av sina liv var de tre vittnena omutliga i sin trofasthet mot sina vittnesbörd om Mormons bok.
Oliver Cowdery
Efter att ha blivit omdöpt in i kyrkan och kort före sin död samtalade Oliver med en missionär, äldste Jacob Gates, som passerade genom Richmond i Missouri på väg till sin mission i England. Äldste Gates frågade Oliver om hans vittnesbörd om Mormons bok. Äldste Gates son återgav Olivers reaktion:
”Att bli ifrågasatt på det sättet tycktes beröra Oliver mycket djupt. Han svarade inte med ett ord, utan reste sig från sin fåtölj, gick fram till bokhyllan, tog ner en förstaupplaga av Mormons bok, slog upp de tre vittnenas vittnesbörd och läste med största allvar de ord under vilka han skrivit sitt namn nära tjugo år tidigare. Vänd mot min far sa han: ’Jacob, jag vill att du ska minnas det jag säger till dig. Jag är döende, och vad skulle det gagna mig att ljuga för er? Jag vet’, sa han, ’att Mormons bok översattes genom Guds gåva och kraft. Mina ögon såg, mina öron hörde och mitt förstånd vidrördes, och jag vet att det jag vittnade om är sant. Det var ingen dröm, ingen fåfäng inbillning – det var verkligt.’”3
David Whitmer
På senare år blev David Whitmer medveten om rykten att han skulle ha förnekat sitt vittnesbörd om Mormons bok. Som reaktion på de här anklagelserna bekräftade David sitt vittnesbörd i ett brev som publicerades i den lokala tidningen Richmond Conservator:
”För att världen ska få veta sanningen vill jag nu, stående så att säga i livets solnedgång och i gudsfruktan en gång för alla göra detta offentliga uttalande:
Att jag aldrig vid något tillfälle förnekat detta vittnesbörd, eller någon del därav, vilket sedan länge publicerats med den boken, som ett av de tre vittnena. De som känner mig bäst vet väl att jag alltid hållit fast vid det vittnesbördet. Och för att ingen må vilseledas eller tvivla på min nuvarande syn beträffande detsamma, bekräftar jag återigen alla mina påståenden som de då gjordes och publicerades.
’Hör, du som har öron’, det var ingen villfarelse! Det som är skrivet är skrivet – och må den som läser förstå.”4
Martin Harris
Liksom Oliver Cowdery lämnade Martin Harris kyrkan en tid, men omdöptes så småningom. Under senare år sågs han bära en Mormons bok under armen och vittna om dess sannfärdighet till alla som lyssnade: ”Jag vet att Mormons bok verkligen är sann. Och om än alla skulle förneka den bokens sannhet, vågar jag inte göra det. Mitt hjärta står fast. O Gud, mitt hjärta står fast! Jag skulle inte kunna veta mer säkert eller fast än jag gör.”5
George Godfrey, en av Martins bekanta, skrev: ”Några timmar före hans död … frågade jag [Martin] om han inte kände att det var åtminstone en liten gnutta bedrägeri och vilseledande i det som var skrivet och berättat om Mormons boks framkomst, och han svarade som han alltid gjort … och sa: ’Mormons bok är inget bedrägeri. Jag vet vad jag vet. Jag har sett det jag har sett, och jag har hört det jag har hört. Jag har sett guldplåtarna som Mormons bok översattes ifrån. En ängel visade sig för mig och andra och vittnade om uppteckningens sannhet, och om jag varit villig att begå mened och svära falskt om det vittnesbörd jag nu bär kunde jag ha varit rik, men jag kunde inte ha vittnat annorlunda än jag gjort och gör nu, för dessa ting är sanna.’”6
”Så många vittnen som synes honom gott”
De tre vittnenas utsaga gör särskilt intryck med tanke på deras upplevelser både inom och utom kyrkan.7 Genom allt detta upphörde Oliver, David och Martin aldrig att vittna om det de upplevt och bära vittnesbörd om att Mormons bok hade översatts genom Guds gåva och kraft. Och de var inte de enda.
Fordom förkunnade Nephi: ”Därför ska Herren Gud börja frambringa bokens ord. Och genom så många vittnens mun som synes honom gott ska han stadfästa sitt ord. Och ve den som förkastar Guds ord” (2 Ne. 27:14). Förutom profeten Joseph Smith och de tre vittnena valde Herren också ytterligare åtta vittnen till att se plåtarna. Också deras vittnesbörd är medtaget i varje exemplar av Mormons bok. Liksom Oliver, David och Martin stod de åtta vittnena fast vid sina vittnesbörd om Mormons bok, och sina vittnesmål om guldplåtarna.
William E. McLellin var en tidig konvertit till kyrkan som kände många av vittnena till Mormons bok personligen. William lämnade till sist kyrkan, men han fortsatte att vara djupt påverkad av de övertygande vittnesbörd han hört från vittnena.
”Jag skulle vilja fråga” skrev McLellin mot slutet av sitt liv, ”vad jag ska göra med en sådan sky av trofasta vittnen som bär ett sådant förnuftigt och högtidligt vittnesbörd? De här männen stod på livets middagshöjd. De såg en ängel i en syn och bar sina vittnesbörd för allt folket. Och åtta män såg plåtarna och rörde vid och lyfte dem. Alltså visste alla dessa män att det de vittnade om var sant. Och när de var unga och nu när de är gamla förkunnar de detsamma.”8
Trots att vi inte har sett guldplåtarna, som de tre vittnena gjorde, kan vi hämta styrka från deras vittnesbörd. Också när deras rykte angreps och deras säkerhet och deras liv hotades på grund av deras vittnesbörd, höll dessa redbara män fast vid sina vittnesbörd till slutet.