Budskap från områdets ledare
Att resa i tro
Som vi tidigare berättat tjänar Ingvar Olsson och hans hustru Barbro som tempeltjänare på heltid i templet i Köpenhamn. När Olssons nyligen presenterade sin gäst Dale Sundvall från Seattle som den missionär som knackade på Ingvars dörr för länge sedan, blev det naturligt att berätta för Liahonas läsare lite om det som hände i samband med att Ingvar blev medlem i kyrkan.
Ingvar och Barbro har elva vuxna barn och 31 barnbarn. De har sitt hem i Haninge i Stockholm. Många medlemmar i kyrkan har hört Ingvar tala på stora konferenser eftersom han tjänat både som stavspresident, regionrepresentant, områdessjuttio och tempelpresident.
Berättelsen börjar då han flyttade hem till familjen igen efter sin militärtjänstgöring.
Nu hände något som helt skulle förändra mitt liv. Två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga knackade på vår dörr på Rymdtorget 2 i stadsdelen Bergsjön i Göteborg. Det var strax före jul, 1968.
”Jag är inte intresserad. Men jag har en 20-årig son som inte är hemma för tillfället.” Så sa min mor till de två missionärerna som ringde på.
Varför sa hon så? Vi hade aldrig diskuterat religion och jag hade aldrig visat något intresse för religiösa frågor. Emellertid hade jag den senaste månaden faktiskt ställt mig själv frågan om vad det egentligen var för mening med det liv jag levde.
Missionärerna återkom. Det var Dale Sundvall och en kamrat som snart fick förflyttning. Han ersattes då av äldste James Dallas. Jag tyckte att jag kunde lyssna på dem, eftersom de farit över halva jordklotet för sitt budskaps skull. På något sätt förändrades vårt hem när de var hemma hos oss. Det var som om det lyste om äldste Sundvall och äldste Dallas.
Jag lyssnade, studerade och trivdes med deras sällskap. Inför vårt tredje möte kände jag mig negativ, och uppförde mig också så. Jag bar till och med in kaffe till mitt rum och rökte under presentationen. Besvikelsen lyste i missionärernas ansikten. Innan de skulle gå ombads jag att leda bönen. Allt förändrades. Mitt slutna hjärta öppnades då jag började uppsända min första bön. Orden jag yttrade om att jag ”skulle förstå, uppskatta och acceptera det underbara som missionärerna talat om” kom som från någon annan. Jag kände mig omtumlad men bekväm. Vid detta möte bestämdes också dopdatum för mig utan att jag riktigt visste vad det innebar.
Under mina fortsatta studier under missionärernas ledning välsignades jag med svar på mina stapplande men ärliga böner om att Mormons bok är sann. Missionärerna hänvisade till ett löfte i Mormons boks sista kapitel. ”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, ska han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.
Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting.”
Jag sa till missionärerna: ”Att fråga med tro på Kristus går inte, det är ju det jag inte har.” Äldste Sundvall slog då upp Alma 32 som handlar om tro. Där stod det att ”om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord”.
Jag minns så väl när jag prövade löftet om Mormons bok. En kväll i början av januari 1969, när jag bad i mitt rum och frågade om Mormons boks äkthet, fick jag ett tydligt svar att den var sann. Det fanns där bara inom mig, och fyllde mig. Jag tittade ut genom fönstret mot himlen och sa: ”Då finns du alltså.”
Trettondag jul 1969 var jag på bio med min vän Claes. Innan filmen började stod vi på trottoaren utanför biografen Fyren på Stigbergstorget. Jag sa då till Classe: ”Det här är den sista cigaretten jag röker.” Och så blev det. Cirka tre veckor efter min första kontakt med missionärerna döptes jag. Det skedde i möteshuset på Gnistgatan i Göteborg.
Det är märkligt hur fint min familj, släkt och vänner tog emot att jag blivit medlem. Jag tror inte att någon kände till kyrkan från tidigare.
När jag hade varit medlem en dryg månad ombads jag att tala om mitt inträde i kyrkan på en distriktskonferens. Det blev för mig en svettig stund. Att tala till en samling på 400 människor var helt nytt för mig. Inte desto mindre kom en stark känsla av gemenskap och tillhörighet över mig under talet. ”De vet vad jag vet, de vet hur jag känner, vi delar det här tillsammans”, tänkte jag.
Som aktiv idrottsman i handboll och fotboll tog Ingvar några modiga beslut vad gällde träning och matcher på söndagar. Klubbledningen var mycket tillmötesgående och gjorde till och med ändringar i sin planering för att Ingvar skulle kunna vara med.
När jag hade varit medlem i kyrkan i cirka ett och ett halvt år deltog jag i en idrottsresa till Wolgast i det forna Östtyskland. Vårt lag avancerade i turneringen och gick till finalen, som skulle spelas på en söndag. Jag körde mina kamrater till idrottshallen, och därifrån tillbaka mot centrum av staden. Längs den stensatta gatan såg jag då ett litet välskött gult hus med texten ”Kirche Jesu Kristi der Heiligen der Letzen Tage”. Jag stannade och talade på knagglig tyska med en syster, som berättade att bröderna var på konferens men skulle återkomma till sakramentsmötet. Här hade jag letts till en gren i kyrkan bakom järnridån, isolerad sedan andra världskriget, men som sprudlade av liv! De människor jag träffade saknade mycket av våra bekvämligheter, men jag har inte träffat ett lyckligare folk: enkla, ödmjuka, trofasta och kärleksfulla. Vi hade några underbara dagar tillsammans.
Vår reseledares fru, som deltagit på hela resan, presenterade sig sedan vid hemkomsten till Sverige som medlem i kyrkan. Hon sa att hon blivit imponerad av att en så ny medlem var stark nog att dricka mineralvatten i stället för det som lagkamraterna drack, och att jag stått fast i mitt beslut att inte spela i söndagens final. Denna syster, Sigrid Rose, blev en kort tid därefter fullt aktiv i kyrkan.
För mig tycks det som att Herren ständigt väntar på att få välsigna oss. De små offer jag gjorde under resan till Östtyskland var ingenting i jämförelse med den stora glädje och de andliga erfarenheter han gav mig tillbaka. Och så har det fortsatt att vara under resten av min resa som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Tilläggas kan att Ingvar, Barbro och några av deras vänner gjorde ett besök i kyrkan i Wolgast 2007. När hjälpföreningens president, Eliza Wiese, hörde att sällskapet kom från Sverige berättade hon om en ung svensk handbollsspelare som besökt deras gren för 37 år sedan. ”Det måste ha varit min man”, förklarade Barbro glatt. Eliza Wiese hade varit 17 år den gången, men mindes tydligt de lyckliga dagar då grenen fick möjlighet att vara tillsammans med en medlem i kyrkan som kom ”utifrån”.