Jag fick glädje och styrka genom att hålla tempelförbunden

Kathryn Thomas

Hjälpföreningens rådgivande råd på generalnivå

Att besöka templet ensam kan ibland kännas svårt, men vår himmelske Fader fyller oss med sin rena kärlek, uthålliga styrka och eviga glädje i vår strävan att hedra våra tempelförbund.

Obs: Den här artikeln har granskats av Tempelavdelningen.

Författaren bor i Utah, USA.

Som ännu ogift medlem i kyrkan har jag sedan min tempelbegåvning besökt templet i över 18 år utan sällskap av en make. För en del av oss i den här situationen, såväl som för dem som är skilda, änkor, änklingar eller gifta men vars make eller maka inte har en gällande tempelrekommendation, kan det ofta vara svårt att tjäna och dyrka Gud i templet. För oss kanske känslan av ensamhet förstärks på grund av de budskap om evigt äktenskap och familj som löper som trådar genom förrättningarna. Även om jag ibland kan relatera till de här jobbiga känslorna har jag insett att jag i stället för att fokusera på om jag har eller inte har tagit emot alla de välsignelser som utlovas i templet, kan fokusera på att erbjuda min himmelske Fader och Jesus Kristus allt jag har att ge i – och utanför – templet.

Bild

Simeons möte med Jesusbarnet

Simeon vördar Jesusbarnet, av Greg K. Olsen

I fem år var jag anställd som tempelpresidentens sekreterare i Salt Lake-templet. En vacker målning, ”Simeon vördar Jesusbarnet”, hängde på väggen nära mitt skrivbord. Den föreställde Maria och Josef som visade upp Jesus i templet och offrade ett par turturduvor enligt Moses lag, en till syndoffer och en till brännoffer (se 3 Moseboken 12:6, 8).

Varje gång jag gick förbi målningen verkade fåglarna titta direkt på mig, och det kändes som om Herren använde den här symboliska bilden för att fråga mig: ”Vad har du att erbjuda när du själv kommer inför mig?”

Jag kom ofta på mig själv med att känna att jag är det offer som ska frambäras inför honom. Hela mitt liv – min personliga lydnad mot mina förbund med honom – är i slutändan min gåva och mitt offer, mitt ”helgad åt Herren”.

Som aposteln Paulus uppmanade oss kan vi ”frambära [våra] kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst” (Romarbrevet 12:1, betoning tillagd). För mig kan en del av det här levande offret till Gud innefatta det jag offrar för att

hålla mina löften till honom som jag har avgett genom mina tempelförbund
sträva efter att ära och lyda buden
”låta Gud råda”¹ genom att prioritera honom i mitt dagliga liv
tjäna andra på naturliga och vårdande sätt så som Kristus skulle göra
visa tacksamhet för de möjligheter min himmelske Fader har gett mig att delta i hans verk på jorden
vara villig att lita på att Herren leder mig in på de olika vägar han har i beredskap för mitt liv.

Närhelst vi söker och ger akt på uppenbarelse vet jag att vår himmelske Fader hjälper oss veta vilka offer vi ska göra för honom varje dag och resten av livet.

Herrens kärlek och löften

I min strävan att frambära ett heligt offer till Gud genom mitt sätt att välja hur jag ska leva, är jag fullt medveten om att det endast är genom min Frälsare och hans oändliga offer som detta ens är möjligt. För ”inget annat namn kommer att ges, och inte heller något annat sätt eller medel varigenom frälsning kan komma … än i och genom Kristi namn” (Mosiah 3:17). Denna grundläggande kunskap bär upp mig med större styrka att stärka mitt personliga förhållande till honom.

När Kristus kom till den amerikanska kontinenten efter sin uppståndelse, gick nephiterna ”fram den ene efter den andre till dess de alla … sett med sina ögon och känt med sina händer och visste med säkerhet … att han var den som … skulle komma” (3 Nephi 11:15; betoning tillagd).

Jag fick en liknande härlig bekräftelse den dagen då jag kom till templet för att ta emot min begåvning. När jag leddes till området för inledande förrättningar var mitt hjärta (liksom omgivningen) mycket lugnt och stilla. Varje del av förrättningen påminde mig om hur personlig min frälsning är och hur Kristi ömma kärlek till oss visas den ene efter den andre. Det motiverade mig att begrunda betydelsen av mina förbund.

Sedan den dagen har jag hållit fast vid den styrka jag får av en ständig önskan att hålla mina löften till honom, och jag håller särskilt fast vid hans löften till mig i gengäld.

Till exempel har vissa specifika utlovade välsignelser som handlar om äktenskap i den inledande förrättningen ännu inte öppnats upp för mig. Jag vet att det ibland kan vara naturligt att begränsas av ett jordiskt synsätt, men jag har fullkomlig tro på att Herren ser allting som närvarande inför honom nu² – även det vi längtar efter att få i framtiden.

När Frälsaren talar kan vi lita på att han uppfyller sina löften, för han är alltid pålitlig. Och ur hans allvetande och eviga perspektiv har hans del av förbundet redan uppfyllts.

Ett favoritskriftställe jag har lyder:

”Gud har makt att uppfylla alla sina ord.

Ja, han kommer att uppfylla alla de löften som han ska ge dig” (Alma 37:16–17; betoning tillagd).

Denna djupa förkunnelse ger mig enorm glädje och styrka att gå framåt!

Glädje till att blomstra

Genom att tro på och lita på de här löftena – även om vissa är ”i fjärran” (Hebreerbrevet 11:13) – kan vi så småningom få ännu större förmåga att känna glädje till att blomstra i livet, både nu och senare. Livet saknar inte utmaningar, oavsett våra nuvarande omständigheter. Prövningar är en del av vår himmelske Faders frälsningsplan, men det är också lycka.

Som medlemmar som för närvarande är ensamstående längtar vi kanske efter en följeslagare och tillhörighet under denna jordelivets resa som ibland kan kännas som en öde och dyster värld. Men genom att hålla oss nära Kristus kan vi få styrka och evig lycka.

Alma påminner oss om att ”Herren sörjde för dem så att de inte skulle hungra, inte heller skulle de törsta. Ja, och han gav dem även styrka så att de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus” (Alma 31:38; betoning tillagd).

Jag är tacksam för att Kristus, i det att jag hedrat mina dop- och tempelförbund som ett offer åt honom, har tillgodosett – och fortsätter att tillgodose – mina behov, vare sig andliga, timliga eller känslomässiga. Jag har också fyllts av ”Guds frid, som övergår allt förstånd” (Filipperbrevet 4:7), och som gör det möjligt för mig att uthärda mitt livs resa med glädje.

Som president Russell M. Nelson har sagt ”kan vi känna glädje vad som än händer – eller inte händer – i livet. Glädje kommer från och tack vare [Jesus Kristus]. Han är källan till all glädje”.³

Ett offer av helighet

Varje gång jag tänker på tavlan med turturduvorna påminns jag om att jag ska offra mig själv till Kristus genom att leva efter förbunden. Jag är särskilt tacksam för de löften han erbjuder mig om jag håller mina tempelförbund.

Om du ännu inte har tagit emot dina egna frälsande förrättningar i templet eller av någon anledning inte har närvarat vid personlig tempeltjänst på ett tag, uppmanar jag dig kärleksfullt att lägga bort alla tidigare eller nuvarande hinder och göra de nödvändiga ansträngningarna för att kunna gå in genom denna helgade port. När du gör det kan du få den styrka och glädje som vår himmelske Fader och Jesus Kristus erbjuder oss genom tempeltjänst och förbund.

Jag vet att templet är en plats som kan förändra oss – inte på grund av den heliga byggnaden i sig, utan på grund av honom som den representerar och hur den leder oss till Jesus Kristus. När vi går in genom denna helgade port känns det som om vi var och en fyller våra lampor med andlig olja i vår förberedelse för Frälsarens återkomst (se Matteus 25:1–13). Genom att ingå och hålla våra dop- och tempelförbund förbereds vi för att ta emot allt som Fadern förberett för oss.

I det att vi håller våra förbund litar jag på att vår himmelske Fader och vår Frälsare fyller våra liv med ännu större kraft att handla i tro, och med upplysande glädje till att leva det liv som Gud så frikostigt har gett oss.