Kevin och Kendra Henderson

North Carolina, USA

Bild

Henderson family praying

Först motsatte sig Kendra Kevins intresse av kyrkan. Nu tittar de tillbaka och ser hur Herren har väglett dem båda till evangeliet.

Leslie Nilsson, fotograf

Kevin:

Jag träffade Gregory när jag arbetade vid ett veteransjukhus. Vi pratade med varandra när någon kom fram och frågade Gregory om han var mormon. Därefter började de jämföra Bibeln och Mormons bok. Det var något som slog an en ton hos mig medan de pratade. Det gjorde mig nyfiken.

När jag kom hem frågade jag Kendra om hon visste något om mormonerna.

”Du ska inte tro på något av det där”, sa hon.

Jag var ändå nyfiken och ivrig att åka till jobbet nästa dag och lära mig mer. Medan Gregory och jag pratade frågade han om jag trodde på att min ande existerade före det här livet. Den frågan genomborrade mig. Jag hade aldrig tänkt på det förut.

”Om jag ska gissa så säger jag ja”, sa jag.

”Det finns så mycket mer kunskap som vår himmelske Fader har i beredskap åt alla sina barn”, sa Gregory.

Jag pratade med Kendra om det jag hade lärt mig, men hon var emot det. Hon sa att hon och barnen aldrig skulle sätta en fot i ”den där” kyrkan. Jag intog en försvarsattityd, vilket var konstigt. Jag försvarade något som jag inte visste någonting om.

En kväll skjutsade jag Kendra till en väns hus och åkte sedan för att träffa min pappa. Han är diakon i en annan kyrka så jag var rädd för att fråga om han visste något om den här kyrkan.

Han sa: ”Jag hörde något om att deras prästadöme inte är tillåtet för svarta, men du är en bra man. Be om det, så låter Gud dig veta.”

Den kvällen gick jag ner på knä för att be, men jag kunde inte komma på något att säga. Men nu står jag på knä, tänkte jag. Jag måste säga något! Så jag sa bara: ”Käre himmelske Fader, jag älskar dig.”

Jag var rastlös den natten. Jag kastade mig av och an. Jag ville ha något – det kändes nästan som ett sug i magen. Jag vaknade nästa morgon och hoppades att Gregory inte skulle säga något mer om kyrkan. Jag var förvirrad av allt som pågick. Jag ville inte heller att det här skulle förstöra mitt äktenskap. Men så var det saker som fångade mitt intresse och jag ställde frågor till Gregory. Lite i sänder lärde jag mig mer om kyrkan.

Kendra och jag fortsatte att gräla. Under ett gräl kände jag mig manad att inte säga något. Jag gick in i badrummet och föll ner på knä.

Jag sa till min himmelske Fader att jag skulle göra vad som helst om han lät mig veta vilken väg jag skulle ta. När jag tänkte på dop kändes det som om en rusande vind kom över mig. Det var den Helige Anden som sa: ”Det är det här du måste göra.”

Jag var redo att bli döpt. Nästa morgon åkte jag till jobbet och berättade om upplevelsen för Gregory. Jag sa: ”Jag är redo nu.”

Han ordnade så att jag fick träffa missionärerna. De gav mig lektionerna, och det gick bra och mycket fort! Jag ifrågasatte inte något av det. Jag visste att profeten Joseph Smith såg det han såg. Jag hade fått ett vittnesbörd. Men det här drev bara Kendra längre och längre bort.

Kendra:

Jag blev så mentalt, fysiskt och andligt utmattad. Jag flyttade faktiskt till Florida och bodde där i några månader. En dag ropade jag rakt ut till Gud: ”Jag är trött på att bråka. Hjälp mig att få veta om den här kyrkan är rätt.”

När jag bad kände jag ett lugn komma över mig. När jag kom tillbaka till North Carolina hade jag inte all den negativa energi som jag hade haft tidigare. Jag brukade gå ut ur rummet när missionärerna kom, men efter det här började jag prata med dem och laga middag åt dem. Men jag var ännu inte redo att följa med Kevin till kyrkan.

Jag började leta efter en annan kyrka som mina barn skulle vara intresserade av, men oavsett hur bra en kyrka var sa min dotter Aryanna: ”Jag vill gå till kyrkan med pappa!” Till slut gick vi med på att besöka Kevins kyrka en söndag, och söndagen därpå skulle vi gå till en annan kyrka.

Senare fick jag ett sms av en vän jag fått i församlingen som frågade om jag ville sjunga i kören på stavskonferensen. Varför vill hon att jag ska sjunga? tänkte jag. Jag är ju inte medlem. Jag kämpade emot lite, men till slut sa jag: ”Javisst, det kan jag göra.”

Det var inte som att sjunga i andra kyrkor där det finns en liten orkester, är högljutt och det känns som om man är på en konsert. Vi sjöng ”Come Thou Fount of Every Blessing”. Orden i sången och den fina melodin berörde mig verkligen.

Kevin:

Några månader senare när vi var på ett sakramentsmöte sa Kendra till mig: ”Jag tycker att du ska gå upp och vittna om bön på grund av vad den gjorde för pappa.”

Kendras styvpappa hade just haft en allvarlig hjärtinfarkt. Vi bad församlingen att be för honom och vår familj under den tiden. Tack och lov klarade han sig.

”Jag tycker att du ska göra det”, sa jag. Hon gick upp och bar sitt vittnesbörd. Det var enastående. Efter det började saker och ting klarna för henne.

Kendra:

I början av 2018 hörde jag hela tiden namnet ”president Monson”. Då visste jag inte att det var profeten. En kväll kom missionärerna förbi och frågade hur det gick.

”Det går bra”, sa jag, ”men det är en persons namn som jag hela tiden kommer att tänka på, och jag vet inte vem det är.”

”Vilket namn är det?” frågade de.

”President Monson.”

”Kendra, det är inte bara ett namn”, sa de. ”Det är namnet på profeten som just har avlidit. Du borde titta på några tal som han har hållit och se vad Herren vill att du ska lära dig av honom.” Jag såg några av hans tal och de berörde och hjälpte mig verkligen. Efter det verkade det som om evangeliet hela tiden kom tillbaka till mig.

När vi brukade vara ute och äta middag tidigare beställde jag vanligtvis iste, men Kevin sa: ”Du behöver inte iste. Ta något annat.”

En dag gick jag till ett snabbmatställe på lunchen och beställde iste. Några minuter senare sa en anställd: ”Just när du beställde iste gick maskinen sönder.”

Hon sa att det skulle ta omkring en timme att laga maskinen. Jag hade bara en halvtimmes lunch. Jag beställde läsk i stället. Vid det laget började jag skratta och sa: ”Okej, jag fattar!”

Jag ville bli medlem i kyrkan, men jag ville inte göra min mamma arg. Mamma hade spelat en stor roll i mitt beslutsfattande när jag växte upp. Hon var pastor, så jag lyssnade hela tiden på henne i stället för att gå till kyrkan och själv ta reda på saker och ting.

Jag var lite tveksam när vi bestämde datum för mitt dop. Missionärerna kom förbi och vi pratade om det.

Till slut frågade jag min dotter Aryanna: ”Vill du bli döpt?”

Hon sa: ”Mamma, jag är redo när du är det.”

Hon berättade att när hon var i kyrkan så sprang alla flickorna fram och hälsade på henne. De tog henne till primärlektionerna och var alltid vänliga. De ville att hon skulle känna sig delaktig. Hon blev god vän med en av flickorna. Det var det som hon verkligen gillade.

Under Aryannas dopgudstjänst grät hon tårar av glädje. När jag såg henne tänkte jag att jag är där jag ska vara.

Kevin:

Jag vet att vår himmelske Fader gav vår familj evangeliet eftersom han älskar och bryr sig om oss så mycket.