2020
Hur infertiliteten stärkte mitt vittnesbörd om tillkännagivandet om familjen
September 2020


Hur infertiliteten stärkte mitt vittnesbörd om tillkännagivandet om familjen

Det var aldrig någon stor prioritering för mig att få barn, men när jag plötsligt stod inför risken att kanske aldrig kunna få barn alls, förändrades mitt hjärta totalt.

Jag blev medlem i kyrkan när jag var 16 och när jag var 17 lämnade jag, mot alla odds, England och reste till USA för att fly ett liv i fattigdom. Jag var helt ensam och rädd, men fast besluten. Jag hade en plan: att bli rik och berömd. Några år tidigare hade jag sett en dokumentär om barnhem i Rumänien, vilken hade gjort ett djupt intryck på mitt unga, temperamentsfulla hjärta. Barndomstrauman var inget främmande för mig, så jag satte som mål att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna finansiera ett barnhem och verkligen göra skillnad i världen.

Då hade jag ingen aning om hur annorlunda mitt liv skulle bli. Jag gifte mig när jag var 25, och min man blev snart medlem i kyrkan. Jag hade vid det laget lyckats bli ganska framgångsrik, men jag hoppades fortfarande på verklig ”framgång” (eller åtminstone vad jag då trodde var framgång: berömmelse och rikedom). Jag längtade efter att göra stor skillnad. Konstigt nog ville jag inte bli gravid, men jag hade en stark känsla att vi inte skulle göra något för att förhindra graviditet. Det visade sig att min känsla var riktig, för när ungefär ett år hade gått hade inget hänt.

Ställd inför infertilitet

När jag växte upp älskade jag alltid barn, även om jag inte hade planer på att ha fler än ett eller två egna någon gång, långt borta i framtiden. Jag trodde inte att jag skulle bli alltför besviken om jag inte kunde få några barn alls, men när jag plötsligt stod inför den risken blev jag helt förkrossad.

Under de följande två åren blev jag arg, bitter och desperat. Ironiskt nog kom ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” ut vid den tiden då jag gifte mig och dess budskap påverkade mig alltmer negativt eftersom det kändes som om jag inte kunde uppfylla min plikt att få barn. När min man och jag gick till olika läkare kunde de inte hitta någon anledning till barnlösheten. Det kändes så orättvist. Jag undrade varför Gud hade gjort så mot mig. Jag hade ingen aning om att mitt hjärta höll på att förändras. Jag hade alltid varit superfokuserad på framgång, men nu, för första gången i mitt liv, ville mitt hjärta mer än något annat ha ett barn.

Allteftersom tiden gick kände jag mig alltmer bortglömd, desperat, ensam … övergiven av Gud. Jag klistrade på ett glatt leende, men ingen förstod vad min man och jag egentligen gick igenom. En dag pratade jag med min mans farmor som var väldigt klok och andlig. När jag berättade för henne hur jag kände sa hon: ”Vet du, det finns många andra sätt att vara mamma på.” Jag kände hur hennes ord trängde rätt in i hjärtat på mig. De ödmjukade mig. Jag visste att det var ett svar från min himmelske Fader. Jag hade bara varit fixerad vid att få barn genom min egen kropp. Ett litet hopp tändes när vi övervägde andra alternativ. Vi blev fosterföräldrar.

Jag såg Herrens hand i mitt liv

Snart kom vårt första fosterbarn Benjamin till oss. Mitt band till honom var överväldigande, men jag kände svaga maningar om att han inte skulle vara hos oss för alltid. Mitt hjärta brast vid tanken på att han skulle lämna oss. Och jag ville desperat ha ett barn som jag kunde behålla. Kyrkans familjeservice hjälpte par med adoption på den tiden, så jag gick till min biskop för att få information. Veckan därpå ringde en socialarbetare som letade efter ett foster-/adoptionshem åt en baby. Det var som musik för mina öron. Trots att det fanns risk för att barnet kunde ha en utvecklingsstörning kände vi Herrens hand leda oss och vi hade tro till att gå vidare med det. Jag ska inte ljuga – jag var rädd. Men det kändes rätt, så baby Daniel fördes till vårt hem samma kväll.

Inom några dagar blev han allvarligt sjuk, inlagd på sjukhus och bedömdes ha 50 procents chans att överleva. Jag satt vid hans säng i elva dagar och bad och grät om vartannat över honom. Jag lämnade inte sjukhuset en enda gång. När Daniels biologiska föräldrar kom och hälsade på honom (adoptionen var inte definitiv ännu) satt jag där och såg ut som en total katastrof! Men de verkade vara frånvarande och visade inga känslor alls när de såg honom.

Det var en stor aha-upplevelse för mig. Jag insåg att jag verkligen var Daniels mamma! Det spelade ingen roll att jag inte hade fött honom – det var meningen att han skulle vara min. Jag lärde mig mycket om moderskap på de elva dagarna. Jag kunde ha gjort vadsomhelst för honom.

Daniels liv blev skonat. Benjamin återvände till sin biologiska familj. Men Herren stannade kvar vid vår sida. Sedan dess har vi adopterat sex barn till och har mirakulöst nog fått två egna. Jag skulle kunna ropa från hustaken om de underverk jag har sett i mitt liv. Jag har ett starkt vittnesbörd om vår himmelske Faders löfte till oss att vi kan få de välsignelser vi önskar, även om det sker på sätt som vi ursprungligen kanske inte hade förväntat eller när vi hade förväntat det (se 2 Ne. 10:17; Alma 37:17).

Vi har alla en plats i hans plan

Det är tufft ibland att ha nio barn. Det är oupphörlig tvätt, det är olika personligheter och med varje barn kommer nya utmaningar. Men jag vet att de alla var gudagåvor. Helt ärligt känns det som att min dröm om att göra skillnad och äga mitt eget barnhem har besannats trots allt!

Min prövning med infertilitet ledde mig till mina största välsignelser. Jag tror jag var tvungen att bli ödmjukad så att jag kunde underkasta mig Guds vilja i stället för min egen. Jag upplevde den där ”mäktiga förändringen i hjärtat” (se Alma 5:13). Och genom den här formen av underkastelse har han väglett mig. Han har välsignat mig med drömmar, syner och under som har lett mig till varje barn. Han hade hela tiden en plan för mig! Till och med när jag kände mig bortglömd var han där.

Infertilitet kan kännas väldigt mörkt och ensamt. Jag tänker tillbaka på den tiden när det var svårt att gå i kyrkan utan barn – när tillkännagivandet om familjen hade en bitter udd. Jag kunde inte se då vad jag ser nu. De kärleksfulla orden i tillkännagivandet gällde mig hela tiden. Oavsett våra omständigheter har vi alla verkligen en plats i vår himmelske Faders eviga plan.