2019
Precis som han gjorde
Maj 2019


Precis som han gjorde

I vår strävan efter att tjäna precis som han gjorde får vi tillfällen att glömma oss själva och lyfta andra.

För ungefär 18 månader sedan, på hösten 2017, berättade min 64-årige bror Mike att han hade fått veta att han hade cancer i bukspottkörteln. Han sa också att han hade fått en prästadömsvälsignelse av sin hemlärare och att han hade pratat med sin biskop. Senare skickade han mig också en bild på Oaklands tempel i Kalifornien som han tagit från sjukhuset där han behandlades, med texten ”Titta vad jag kan se från mitt sjukhusrum”.1

Jag blev lika förvånad över att han nämnde hemlärare, prästadömsvälsignelser, biskopar och tempel som jag blev över cancern. Ni förstår, Mike, som var präst i aronska prästadömet, hade inte besökt kyrkan regelbundet på nästan 50 år.

I familjen var vi nästan lika fascinerade av hans andliga framsteg som vi var av hans framsteg i kampen mot cancern, till stor del på grund av de många frågor han nu ställde om Mormons bok, beseglingsmakten och livet efter döden. Allteftersom månaderna gick och cancern spred sig, förde behovet av ytterligare och mer specialiserad behandling Mike till Utah och Huntsman Cancer Institute.

Strax efter sin ankomst fick Mike besök av John Holbrook, missionsledare i den församling som betjänade vårdinrättningen där han nu bodde. John sa att ”det var uppenbart för mig att Mike var en Guds son” och berättade att de inom kort utvecklade ett vänskapsband som ledde till att John i princip fick fungera som Mikes stödbroder. Genast erbjöds min bror besök av missionärerna, vilket han artigt tackade nej till, men en månad in i deras vänskap frågade John igen, och förklarade för Mike: ”Jag tror att du skulle tycka om att få höra evangeliets budskap.”2 Den här gången togs inbjudan emot vilket ledde till möten med missionärerna såväl som besök från biskop Jon Sharp, och samtalen med honom ledde så småningom till att Mike tog emot sin patriarkaliska välsignelse, 57 år efter sitt dop.

Tidigt i december förra året, efter månader av behandlingar, bestämde Mike sig för att avsluta cancerbehandlingen, som orsakade svåra biverkningar, och helt enkelt låta naturen ha sin gång. Vi fick veta av Mikes läkare att han hade omkring tre månader kvar att leva. Samtidigt fanns frågorna om evangeliet kvar – liksom besöken och stödet från hans lokala prästadömsledare. Under våra besök hos Mike såg vi ofta en uppslagen Mormons bok på sängbordet när vi pratade om evangeliets återställelse, prästadömets nycklar, templets förrättningar och människans eviga natur.

I mitten av december, med sin patriarkaliska välsignelse till hands, verkade Mike få mer styrka och hans prognos på åtminstone ytterligare tre månader verkade trolig. Vi gjorde också upp planer på att han skulle fira jul, nyår och mer därtill med oss. Den 16 december fick jag ett oväntat telefonsamtal av biskop Sharp där han berättade att han och stavspresidenten hade intervjuat Mike och funnit honom värdig att ta emot melkisedekska prästadömet, och han frågade när jag hade möjlighet att vara med. Förrättningen skulle ske följande fredag, den 21 december.

När dagen var inne och min fru Carol och jag kom till vårdkliniken, blev vi genast mötta i korridoren nära Mikes rum, och informerades om att han inte hade någon puls. Vi gick in i rummet och fann att patriarken, hans biskop och hans stavspresident redan satt där och väntade – och då öppnade Mike ögonen. Han kände igen mig och visade att han kunde höra mig och var redo att ta emot prästadömet. Femtio år efter Mikes ordination till präst i aronska prästadömet hade jag förmånen att tillsammans med hans lokala ledare förläna honom melkisedekska prästadömet och ordinera min bror till äldste. Fem timmar senare gick Mike bort och passerade slöjan för att möta våra föräldrar som bärare av melkisedekska prästadömet.

För bara ett år sedan kallade president Russell M. Nelson oss var och en att ta hand om våra bröder och systrar på ett ”högre, heligare sätt”.3 Angående Frälsaren har president Nelson sagt att ”eftersom det är hans kyrka ska vi som hans tjänare betjäna den enskilde, precis som han gjorde. Vi tjänar i hans namn, med hans kraft och myndighet och med hans kärleksfulla godhet.”4

Som svar på denna uppmaning från en Guds profet görs utomordentliga ansträngningar att betjäna den enskilde runtom i världen, både genom samordnade insatser av medlemmar som troget uppfyller sina uppdrag i stödverksamheten, såväl som genom det jag kallar ”improviserad” stödverksamhet, då så många bemöter oväntade möjligheter med kristuslik kärlek. I vår familj fick vi på nära håll bevittna det här slagets stödverksamhet.

John som var Mikes vän, stödbroder och före detta missionspresident, brukade säga till sina missionärer att ”om någon listats som ’ej intresserad’, så ge inte upp. Människor förändras”. Han sa sedan till oss att ”Mike förändrades på ett mäktigt sätt”.5 John var främst en vän som ofta gav uppmuntran och stöd – men hans tjänande stannade inte vid vänliga besök. John visste att en som tjänar andra är mer än en vän och att vänskap förstärks när vi tjänar andra.

Man behöver inte lida av en livshotande sjukdom, som min bror, för att man ska vara i behov av stöd och tjänande. Dessa behov visar sig i olika former, storlekar och förutsättningar. En ensamstående förälder, ett mindre aktivt par, en problemtyngd tonåring, en överväldigad mamma, en trosprövning, problem med ekonomi, hälsa eller äktenskap – listan är nästan oändlig. Men, liksom Mike är ingen bortom räddning och det är aldrig för sent att fatta Frälsarens kärleksfullt utsträckta hand.

På kyrkans webbplats för stödverksamheten lär vi oss att ”även om stödverksamheten har många ändamål bör våra ansträngningar vägledas av en önskan att hjälpa andra uppnå en djupare personlig omvändelse och bli mer som Frälsaren”.6 Äldste Neil L. Andersen uttryckte det så här:

”En person som har ett gott hjärta kan hjälpa någon att byta däck, ta en rumskamrat till läkaren, äta lunch med någon som är ledsen, eller le och säga hej för att förgylla någons dag.

Men någon som följer det första budet förstorar de här viktiga tjänandehandlingarna på ett naturligt sätt.”7

När vi söker efterlikna Jesus Kristus i vårt tjänande är det viktigt att komma ihåg att hans strävan att älska, lyfta, tjäna och välsigna hade ett högre ändamål än att bara uppfylla omedelbara behov. Det var tydligt att han kände till deras dagliga behov och hyste medlidande med deras lidande i stunden när han botade, mättade, förlät och undervisade. Men han ville mer än att ta hand om behovet för stunden. Han ville att människorna omkring honom skulle följa honom, lära känna honom och nå sin gudomliga potential.8

I vår strävan efter att tjäna precis som han gjorde9 får vi tillfällen att glömma oss själva och lyfta andra. De här tillfällena kan ofta vara obekväma och pröva vår önskan att bli mer som Mästaren, vars största tjänande av allt, hans oändliga försoning, var allt annat än bekvämt. I Matteus kapitel 25 påminns vi om hur Herren känner för oss när vi, liksom han, berörs av de svårigheter, prövningar och utmaningar som så många möter men som kanske ofta förbises:

”Kom, ni min Fars välsignade, och ta emot det rike som stått berett för er sedan världens skapelse.

För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. …

Då ska de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?

Och när såg vi dig som främling och tog emot dig? …

Då ska Kungen svara dem: Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”10

Vare sig vi verkar som stödbröder eller stödsystrar, eller helt enkelt blir uppmärksammade på någons behov, uppmuntras vi att söka Andens vägledning – och sedan agera. Vi kanske undrar hur vi bäst ska tjäna men Herren vet, och genom hans Ande blir vi vägledda i våra ansträngningar. Liksom Nephi, som ”leddes av Anden utan att på förhand veta vad [han] skulle göra”11, blir vi också ledda av Anden i vår strävan att bli verktyg i Herrens händer för att välsigna hans barn. Allteftersom vi söker vägledning av Anden och litar på Herren blir vi placerade i situationer och omständigheter där vi kan agera och välsigna – med andra ord tjäna.

Det kan komma andra tillfällen när vi ser ett behov men känner oss oförmögna att göra något för att vi antar att det vi har att erbjuda inte räcker till. Men att göra precis som han gjorde12 är att betjäna andra genom att ge det som vi kan ge och att lita på att Herren förstärker våra ansträngningar till förmån för våra ”medresenärer på jordelivets färd”13. För vissa kan det innebära att ge gåvan av tid och förmåga – för andra kan det vara ett vänligt ord eller en stark rygg. Vi kanske känner att det vi gör inte räcker till, men president Dallin H. Oaks delade med sig av en viktig princip om ”små och enkla” medel. Han lärde att små och enkla handlingar är kraftfulla eftersom de inbjuder till ”den Helige Andens sällskap”,14 en följeslagare som välsignar både givaren och mottagaren.

Med vetskap om att han snart skulle dö sa min bror Mike: ”Det är förunderligt hur bukspottkörtelcancer kan få en att fokusera på det som är allra viktigast.”15 Tack vare underbara män och kvinnor som såg ett behov, inte var dömande och betjänade likt Frälsaren, var det inte för sent för Mike. För vissa kan förändringen komma tidigare. För andra kanske den kommer bortom slöjan. Men vi måste komma ihåg att det aldrig är för sent och att ingen någonsin har förirrat sig så långt bort från stigen att han eller hon varit utom räckhåll för Jesu Kristi oändliga försoning, som är gränslös i sin varaktighet och sitt omfång.

Under generalkonferensen förra oktober sa äldste Dale G. Renlund att ”hur länge vi än har varit borta från stigen … hjälper Gud oss omedelbart att återvända när vi väljer att förändra oss”.16 Detta beslut om förändring är dock ofta en följd av en uppmaning, såsom ”Jag tror att du skulle tycka om att få höra evangeliets budskap”. Precis som det aldrig är för sent för Frälsaren, är det aldrig för tidigt för oss att ge en uppmaning.

Den här påsken innebär, återigen, ett underbart tillfälle att begrunda vår Frälsare Jesu Kristi stora försoningsoffer och vad han gjorde för var och en av oss till ett sådant kolossalt pris – ett pris som han själv sa ”fick [honom], … den störste av alla, att skälva av smärta”. ”Dock”, säger han, ”drack [jag] och fullbordade mina förberedelser för människobarnen.”17

Jag vittnar om att eftersom han ”fullbordade” allt finns hoppet alltid kvar. I Jesu Kristi namn, amen.