2010–2019
Välj i dag
Oktober 2018


Välj i dag

Omfattningen av vår eviga lycka är beroende av att vi väljer den levande Guden och förenar oss med honom i hans verk.

Den fiktiva figuren Mary Poppins är en typisk engelsk barnflicka – som råkar vara magisk.1 Hon blåser in med östanvinden för att hjälpa den bekymrade familjen Banks på Cherry Tree Lane nummer 17 i det edvardianska London. Hon får ansvaret för barnen, Jane och Michael. På ett fast men vänligt sätt börjar hon förmedla värdefulla lärdomar med en förtrollande touch.

Jane och Michael gör stora framsteg men Mary bestämmer sig för att det är dags för henne att gå vidare. I scenproduktionen försöker Marys vän sotaren Bert avråda henne från att lämna dem. Han säger: ”Men de är fina barn, Mary.”

Mary svarar: ”Skulle jag bry mig med dem om de inte var det? Men jag kan inte hjälpa dem om de inte låter mig göra det, och det finns inget så svårt som att undervisa barn som vet allt.”

Bert frågar: ”Så vaddå?”

Mary svarar: ”Så de måste klara av nästa del på egen hand.”2

Bröder och systrar, liksom Jane och Michael Banks är vi ”fina barn” – värda att bry sig om. Vår himmelske Fader vill hjälpa och välsigna oss, men vi låter honom inte alltid göra det. Ibland agerar vi till och med som om vi redan vet allting. Och vi behöver också göra vår del – på egen hand. Det är därför vi kom till jorden från ett förjordiskt, himmelskt hem. Vår ”del” innebär att vi ska göra val.

Vår himmelske Faders ändamål med föräldraskap är inte att få sina barn att göra det som är rätt. Det är att få sina barn att välja att göra det som är rätt och till sist bli som han. Om han bara ville att vi skulle lyda, skulle han använda omedelbara belöningar och bestraffningar för att påverka vårt beteende.

Men Gud är inte intresserad av att hans barn bara ska vara dresserade, lydiga ”husdjur” som inte tuggar på hans tofflor i det celestiala vardagsrummet.3 Nej, Gud vill att hans barn ska växa upp andligen och medverka i familjeföretaget.

Gud upprättade en plan varigenom vi kan bli arvingar i hans rike, en förbundsstig som leder till att vi blir som han, har samma slags liv som han har, och lever för evigt som familjer i hans närhet.4 Personliga val var – och är – livsavgörande i den här planen, som lades fram för oss i vår förjordiska tillvaro. Vi godtog planen och valde att komma till jorden.

För att se till att vi utövar tro och lär oss använda vår handlingsfrihet på rätt sätt, drogs en glömskans slöja över vårt sinne så att vi inte kan minnas Guds plan. Utan den slöjan skulle inte Guds syften uppnås eftersom vi då inte skulle kunna utvecklas och bli de pålitliga arvtagare han vill att vi ska vara.

Profeten Lehi sa: ”Därför gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv. Ty människan kunde inte handla av sig själv såvida hon inte lockades av den ena eller den andra.”5 På en grundläggande nivå representeras ett alternativ av Jesus Kristus, Faderns förstfödde. Det andra alternativet representeras av Satan, Lucifer, som vill omintetgöra handlingsfriheten och tillskansa sig makt.6

I Jesus Kristus ”har vi en som för vår talan inför Fadern”.7 Efter att ha avslutat sitt försoningsoffer uppsteg Jesus ”till himlen … för att av Fadern utkräva sin rätt att vara barmhärtig mot människobarnen”. Och genom att ha utkrävt rätten till barmhärtighet, ”för han alla människobarnens talan.”8

Det ligger ingen motsägelse i att Kristus talar för oss inför Fadern. Jesus Kristus, som lät sin vilja uppgå i Faderns vilja,9 kämpar inte för något annat än det som Fadern har velat hela tiden. Vår himmelske Fader hurrar och applåderar tveklöst för våra framgångar.

Kristus är vår förespråkare, åtminstone delvis, för att påminna oss om att han har betalat för våra synder och att ingen är utom räckhåll för Guds barmhärtighet.10 Dem som tror på Jesus Kristus omvänder sig, blir döpta och håller ut intill änden – en process som leder till förlikning11 – ska Frälsaren förlåta, bota och vara förespråkare för. Han är vår hjälpare, tröstare och medlare. Han bekräftar och intygar att vi har förlikat oss med Gud.12

Lucifer däremot är en anklagare eller åklagare. Johannes Uppenbararen beskrev Lucifers slutliga nederlag: ”Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ’Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde.’” Varför då? Därför att ”våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.”13

Lucifer är denna anklagare. Han talade emot oss i föruttillvaron, och han fortsätter att fördöma oss i det här livet. Han försöker dra ner oss. Han vill att vi ska uppleva oändligt lidande. Han är den som säger att vi inte duger, den som säger att vi inte är bra nog, den som säger att det inte finns någon återvändo efter ett felsteg. Han är den värsta tänkbara översittaren, den som sparkar på oss när vi ligger.

Om Lucifer skulle lära ett barn att gå och barnet snubblade skulle han skrika på barnet, straffa det och säga åt det att sluta försöka. Lucifers sätt leder till missmod och förtvivlan – så småningom och alltid. Denne lögnernas fader är den främsta förmedlaren av osanning14 och arbetar listigt för att bedra och distrahera oss, ”ty han strävar efter att göra alla människor lika olyckliga som han själv är”.15

Om Kristus skulle lära ett barn att gå och barnet snubblade, skulle han hjälpa barnet att resa sig och uppmuntra till nästa steg.16 Kristus är hjälparen och tröstaren. Hans sätt leder till glädje och hopp – så småningom och alltid.

Guds plan innehåller anvisningar för oss, som i skrifterna kallas bud. Dessa bud är varken en märklig blandning eller en slumpvis samling påtvingade regler som bara ska lära oss att vara lydiga. De är länkade till vår utveckling av gudomliga egenskaper, till att vi återvänder till vår himmelske Fader och får del av bestående glädje. Lydnaden mot hans bud är inte blind. Vi väljer medvetet Gud och hans väg hem. Mönstret är detsamma för oss som det var för Adam och Eva, i vilket ”Gud [gav] dem bud, efter att ha tillkännagivit återlösningsplanen”.17 Även om Gud vill att vi stannar kvar på förbundsstigen är han ädel nog att låta oss välja.

Ja, Gud vill, förväntar sig, och ger instruktion om att vart och ett av hans barn ska välja själv. Han tvingar oss inte. Genom handlingsfrihetens gåva låter Gud sina barn ”verka av sig själva … utan att [låta sig] påverkas”.18 Tack vare handlingsfriheten kan vi välja om vi ska gå in på stigen eller inte. Den ger oss möjlighet att vika av, eller inte vika av. Liksom vi inte kan tvingas att lyda, kan vi inte tvingas att trotsa. Ingen kan, utan vårt samtycke, ta oss bort från stigen. (Det här ska inte förväxlas med dem vars handlingsfrihet har kränkts. De har inte vikt av från stigen – de är offer. De har Guds förståelse, kärlek och medlidande.)

Men när vi viker av från stigen blir Gud bedrövad, för han vet att detta så småningom, men oundvikligen, leder till minskad glädje och förlorade välsignelser. I skrifterna kallas avvikande från stigen för synd, och den resulterande förminskningen av glädjen och de förlorade välsignelserna kallas för straff. I den bemärkelsen bestraffar Gud oss inte. Straffet är en följd av våra val, inte hans.

När vi upptäcker att vi har kommit från stigen kan vi fortsätta där, eller så kan vi, tack vare Jesu Kristi försoning, välja att vända om och komma tillbaka. I skrifterna kallas processen att bestämma sig för att förändras och återvända till stigen för omvändelse. Om vi inte omvänder oss innebär det att vi väljer att diskvalificera oss från de välsignelser som Gud vill ge oss. Om vi inte är villiga ”att njuta av det som [vi] kunde ha tagit emot”, ska vi ”återvända till [vår] egen plats, för att njuta av det som [vi] är villiga att ta emot”19 – vårt val, inte Guds.

Hur länge vi än har varit borta från stigen, eller hur långt bort vi än har vandrat, hjälper Gud oss omedelbart att återvända när vi väljer att förändra oss.20 Ur Guds perspektiv – genom uppriktig omvändelse och genom att sträva framåt med ståndaktighet i Kristus – blir det, när vi är tillbaka på stigen, som om vi aldrig varit borta.21 Frälsaren betalar för våra synder och befriar oss från den hotande förminskningen av glädje och välsignelser. Detta kallas i skrifterna förlåtelse. Efter dopet halkar alla medlemmar bort från stigen, och några av oss dyker ner. Att därför utöva tro på Jesus Kristus, omvända sig, ta emot hjälp av honom och få förlåtelse, är inga engångsföreteelser utan livslånga processer; processer som upprepas och återkommer. Det är så vi ”håller ut intill änden”.22

Vi måste välja vem vi vill tjäna.23 Omfattningen av vår eviga lycka är beroende av att vi väljer den levande Guden och förenar oss med honom i hans verk. När vi strävar efter att ”klara av nästa del” på egen hand övar vi på att använda vår handlingsfrihet på rätt sätt. Som två tidigare generalpresidenter för Hjälpföreningen har sagt, bör vi inte vara ”spädbarn som ständigt kräver uppmärksamhet och tillrättavisning”.24 Nej, Gud vill att vi ska bli fullmogna vuxna och styra oss själva.

Att välja att följa Faderns plan är det enda sättet varigenom vi kan bli arvingar i hans rike. Först då kan han lita på att vi inte ens ber om det som strider mot hans vilja.25 Men vi måste komma ihåg att ”det finns inget så svårt som att undervisa barn som vet allt”. Så vi måste vara villiga att bli vägledda på Herrens sätt, av Herren och hans tjänare. Vi kan lita på att vi är älskade barn till himmelska föräldrar26 och värda att ”bry sig om” och försäkras om att ”på egen hand” aldrig innebär ”ensam”.

Som profeten Jakob i Mormons bok sa, och som jag säger med honom:

”Var därför vid gott mod och kom ihåg att ni är fria att handla av er själva – att välja vägen till evig död eller vägen till evigt liv.

Mina älskade bröder [och systrar], förlika er därför med Guds vilja och inte med djävulens … vilja. Och kom ihåg att sedan ni har förlikat er med Gud är det endast i och genom Guds nåd som ni är frälsta.”27

Så, välj att tro på Kristus. Välj omvändelse. Välj att bli döpta och ta emot den Helige Anden. Välj att samvetsgrant förbereda er för och värdigt ta del av sakramentet. Välj att ingå förbund i templet. Och välj att tjäna den levande Guden och hans barn. Våra val avgör vilka vi är och vilka vi blir.

Jag avslutar med resten av Jakobs välsignelse: ”Må därför Gud uppresa er från … den eviga döden genom försoningens kraft, så att ni kan tas emot i Guds eviga rike.”28 I Jesu Kristi namn, amen.