2016
En motsats till allting
Maj 2016


En motsats till allting

Motsatser gör att vi kan växa till det som vår himmelske Fader vill att vi ska bli.

Det centrala i Jesu Kristi evangelium är Faderns frälsningsplan för sina barns eviga framåtskridande. Den planen, förklarad i nutida uppenbarelse, hjälper oss att förstå mycket av det vi ställs inför under jordelivet. Mitt budskap fokuserar på motsatsens nödvändiga roll i den planen.

I.

Syftet med jordelivet för Guds barn är att förse dem med de erfarenheter som behövs ”för att utvecklas mot fullkomlighet och slutligen nå sin gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv”.1 Som president Monson så kraftfullt undervisade oss om i morse, så utvecklas vi genom att välja. De valen prövar oss för att se om vi vill hålla Guds bud (se Abr. 3:25). För att kunna prövas måste vi ha friheten att välja mellan olika alternativ. För att vi ska ha olika alternativ att utöva vår handlingsfrihet på måste det finnas motsatser.

Resten av planen är också viktig. När vi gör felaktiga val – vilket vi ofrånkomligen kommer att göra – besudlas vi av synden och måste renas för att kunna fortsätta mot vår eviga bestämmelse. Faderns plan har lösningen på hur rättvisans krav ska kunna tillfredsställas: En Frälsare betalar priset för att återlösa oss från våra synder. Den Frälsaren är Herren Jesus Kristus, Gud den evige Faderns enfödde Son, vars försoningsoffer – vars lidande – betalar priset för våra synder om vi omvänder oss.

En av de bästa förklaringarna av motsatsens planerade roll finns i Mormons bok, i Lehis undervisning till sin son Jakob.

”Ty det måste nödvändigtvis finnas en motsats till allting. Om inte … skulle ingen rättfärdighet kunna finnas, inte heller någon ogudaktighet, inte heller någon helighet eller något elände, inte heller något gott eller något ont” (2 Ne. 2:11; se även vers 15).

Därför, fortsatte Lehi, ”gav Herren Gud människan förmågan att handla av sig själv. Ty människan kunde inte handla av sig själv såvida hon inte lockades av den ena eller den andra” (vers 16). På liknande sätt förkunnar Herren i nutida uppenbarelse att ”det är nödvändigt att djävulen frestar människobarnen, annars skulle de inte kunna handla av sig själva” (L&F 29:39).

Motsats var nödvändig i Edens lustgård. Om Adam och Eva inte hade gjort valet som ledde till dödligheten, lärde Lehi, skulle de ”ha förblivit i ett oskuldsfullt tillstånd … utan att göra gott eftersom de inte kände till synd” (2 Ne. 2:23).

Ända från begynnelsen var handlingsfriheten och motsatsen det centrala i Faderns plan och Satans uppror mot den. Herren uppenbarade för Mose att Satan i rådet i himlen ”försökte omintetgöra människans handlingsfrihet” (Mose 4:3). Den skulle omintetgöras som en naturlig följd av Satans erbjudande. Han kom inför Fadern och sa: ”Se, här är jag, sänd mig. Jag skall vara din son, och jag skall återlösa hela människosläktet så att inte en enda själ skall gå förlorad, och jag skall förvisso göra det, ge mig därför din ära” (Mose 4:1).

På så vis erbjöd sig Satan att utföra Faderns plan på ett sätt som skulle förhindra uppfyllandet av Faderns avsikt och ge Satan hans ära.

Satans förslag skulle ha garanterat fullkomlig jämlikhet: Han skulle ”återlösa hela människosläktet” så att inte en enda själ skulle gå förlorad. Ingen skulle ha handlingsfrihet eller valmöjlighet, och därför skulle ingen motsats behövas. Det skulle inte finnas något prov, inget misslyckande och ingen framgång. Det skulle inte finnas någon utveckling för att nå det mål Fadern önskade för sina barn. I skrifterna står det att Satans motstånd ledde till en strid i himlen (se Upp. 12:7), i vilken två tredjedelar av Guds barn förtjänade rätten att uppleva jordelivet genom att välja Faderns plan och förkasta Satans uppror.

Satans syfte var att ge sig själv Faderns ära och makt (se Jes. 14:12–15; Mose 4:1, 3). ”Och”, sa Fadern, ”eftersom denne Satan nu gjorde uppror mot mig … lät jag nedstörta honom” (Mose 4:3) tillsammans med alla de andar som hade använt sin fria vilja till att följa honom (se Jud. 1:6; Upp. 12:8–9; L&F 29:36–37). Nedkastade till jorden som andar utan kroppar försöker Satan och hans efterföljare att fresta, bedra och fånga Guds barn (se Mose 4:4). På så vis har den onde som motsatte sig och försökte omintetgöra Faderns plan, faktiskt underlättat den, eftersom det är motsatser som möjliggör val, och det är möjligheten att göra rätt val som leder till den utveckling som är avsikten med Faderns plan.

II.

Betecknande nog är frestelsen att synda inte jordelivets enda motsats. Fader Lehi lärde att om inte fallet hade ägt rum, skulle Adam och Eva ”ha förblivit i ett oskuldsfullt tillstånd: Utan glädje eftersom de inte kände till sorg” (2 Ne. 2:23). Utan erfarenheten av motsatser under jordelivet måste ”allting nödvändigtvis vara en sammansatt helhet” där det varken skulle finnas lycka eller elände (v. 11). Därför, fortsatte Fader Lehi, måste det, efter att Gud hade skapat allt ”för att hans eviga avsikter med människan skulle uppfyllas … nödvändigtvis finnas en motsats, nämligen den förbjudna frukten som motsats till livets träd, den ena söt och den andra bitter” (v. 15).2 Hans undervisning om den delen av frälsningsplanen avslutas med dessa ord:

”Se, allt har gjorts enligt hans visdom som vet allt.

Adam föll för att människorna skulle kunna bli till, och människorna är till för att de skall kunna ha glädje” (v. 24–25).

Motsatser under jordelivets svåra omständigheter är också en del av planen som ökar vår tillväxt under jordelivet.

III.

Vi får alla uppleva olika motsatser som prövar oss. Några av dessa prov är frestelser att synda. Några är jordiska utmaningar som inte innebär synd. Några är mycket stora. Några är små. Några är pågående och andra är tillfälliga. Ingen av oss är undantagen. Motsatserna gör att vi kan växa till det som vår himmelske Fader vill att vi ska bli.

När Joseph Smith hade översatt Mormons bok behövde han fortfarande hitta någon som kunde ge ut boken. Det var inte lätt. Det långa manuskriptets komplexitet och kostnaden för att trycka och binda in tusentals kopior var avskräckande. Joseph tog först kontakt med E. B. Grandin, en boktryckare i Palmyra, som avböjde. Sedan försökte han med en annan boktryckare i Palmyra, som också tackade nej. Han reste till Rochester, 4 mil bort, och kontaktade den mest framstående bokförläggaren i västra New York, som också avböjde. En annan förläggare i Rochester var villig, men olika omständigheter gjorde det alternativet oacceptabelt.

Flera veckor hade gått och Joseph måste ha känt sig förbryllad över motståndet mot hans gudagivna uppdrag. Herren gjorde det inte lätt, men han gjorde det möjligt. Josephs femte försök, när han för andra gången frågade förläggaren Grandin i Palmyra, lyckades.3

Flera år senare var Joseph plågsamt fängslad i Liberty-fängelset under fler månader. När han bad om hjälp sa Herren att ”allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo” (L&F 122:7).

Vi är alla bekanta med andra slag av jordiska utmaningar som inte orsakats av egna synder, däribland sjukdom, funktionshinder och död. President Thomas S. Monson förklarade:

”Några av er har ibland kanske ropat i ert lidande och undrat varför vår himmelske Fader låter er gå igenom de prövningar ni må stå inför. …

Vårt jordeliv var dock inte menat att vara lätt eller konstant behagligt. Vår himmelske Fader … vet att vi lär och växer och förädlas genom svåra utmaningar, hjärtskärande sorger och svåra val. Var och en av oss upplever mörka dagar när kära går bort, smärtsamma perioder när vi mister vår hälsa, känslor av att vara svikna när de vi älskar verkar ha övergivit oss. Dessa och andra prövningar blir det som verkligen prövar vår förmåga att härda ut.”4

Våra ansträngningar att förbättra vårt iakttagande av sabbatsdagen är ett lite mindre dramatiskt exempel på motsatser. Vi har fått Herrens befallning att helga sabbatsdagen. Några av våra val bryter mot det budet, medan andra val, som hur vi tillbringar vår tid på sabbaten, helt enkelt handlar om ifall vi vill göra det som bara är bra, eller det som är bättre eller bäst.5

För att illustrera frestelsens motsats, beskriver Mormons bok tre metoder som djävulen använder i de sista dagarna. För det första ”skall han rasa i människobarnens hjärtan och hetsa dem till vrede mot det som är gott” (2 Ne. 28:20). För det andra ”kommer han att lugna och invagga [medlemmarna] i köttslig ro” och säga ”Sion blomstrar, allt är väl” (v. 21). För det tredje kommer han säga att ”det inte finns något helvete”, och ”jag är ingen djävul, för det finns ingen” (vers 22), och därför finns inte rätt och fel. På grund av detta motstånd varnas vi för att vara förnöjda i Sion (se v. 24).

Kyrkan i sin gudomliga uppgift och vi i våra personliga liv verkar stå inför allt större motstånd i dag. Allteftersom kyrkan tillväxer i styrka och vi medlemmar tillväxer i tro och lydnad kanske Satan ökar sin styrka och sitt motstånd, så att vi fortsätter att ha en ”motsats till allting”.

En del av det här motståndet kommer till och med från medlemmar i kyrkan. Några som använder egna resonemang eller egen visdom för att motsätta sig profetisk vägledning betecknar sig själva med en term lånad av folkvalda organ: ”den lojala oppositionen”. Även om det är lämpligt i en demokrati, finns det inget som rättfärdigar det konceptet när det gäller regeringen av Guds rike, där frågor hedras men inte opposition (se Matt. 26:24).

Som ett annat exempel finns det mycket i vår kyrkas tidiga historia, som exempelvis vad Joseph Smith gjorde eller inte gjorde i varje situation, som en del använder som grund för sin opposition. Till alla säger jag: Utöva tro och förlita er på Frälsarens undervisning att det är på deras frukt som vi ska känna igen dem (se Matt. 7:16). Kyrkan gör stora ansträngningar för att vara öppen med de uppteckningar som finns, men trots allt som vi kan publicera har våra medlemmar ändå grundläggande frågor som inte kan lösas genom studier. Det är vår kyrkohistoriska version av ”en motsats till allting”. Det finns sådant som bara kan läras genom tro (se L&F 88:118). Vi måste främst sätta vår tilltro till det vittnesbörd vi fått genom den Helige Anden.

Gud gör sällan intrång på något av sina barns fria vilja genom att ingripa mot somliga för att hjälpa andra. Men han lättar bördorna av våra bedrövelser och stärker oss så att vi kan bära dem, liksom han gjorde för Almas folk i Helams land (se Mosiah 24:13–15). Han förhindrar inte alla katastrofer, men han besvarar våra böner om att låta dem vika åt sidan, vilket han gjorde med den ovanligt kraftiga cyklon som hotade att hindra invigningen av templet på Fiji,6 eller så begränsar han deras inverkan som han gjorde vid terroristattacken som tog så många liv på flygplatsen i Bryssel, men som bara skadade våra fyra missionärer.

Under alla jordiska motgångar har vi Guds försäkran att han ska helga våra lidanden till vårt bästa (se 2 Ne. 2:2). Vi har också blivit undervisade till att förstå våra jordiska erfarenheter och hans befallningar i ljuset av hans stora frälsningsplan, som berättar vad meningen med livet är och som försäkrar oss om en Frälsare, i vars namn jag vittnar om sanningen i dessa ting. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter.

  1. ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, nov. 2010, s. 129.

  2. På liknande sätt lär nutida uppenbarelse att om vi aldrig upplevde något bittert skulle vi inte kunna känna till det söta (se L&F 29:39).

  3. Se From Darkness unto Light: Joseph Smith’s Translation and Publication of the Book of Mormon (2015), av Michael Hubbard MacKay och Gerrit J. Dirkmaat, s. 163–179.

  4. Thomas S. Monson, ”Joy in the Journey” (tal givet under BYU Women’s Conference, 2 maj 2008), womensconference.ce.byu.edu. En kort uppsats om sportsmannaanda och demokrati av John S. Tanner, nuvarande rektor för BYU Hawaii, innefattar följande insikt om ett ämne som vi alla är bekanta med: ”Att lära sig förlora värdigt är inte bara en civil plikt; det är ett religiöst måste. Gud skapade jordelivet för att säkerställa ’en motsats till allting’ (2 Ne. 2:11). Bakslag och nederlag är en del av hans plan för vår fullkomning. … Nederlag spelar en väsentlig roll i vår ’jakt på fullkomning’” (Notes from an Amateur: A Disciple’s Life in the Academy [2011], s. 57).

  5. Se Dallin H. Oaks, ”Bra, bättre, bäst”, Liahona, nov. 2007, s. 104–108.

  6. Se Sarah Jane Weaver, ”Rededication Goes Forward”, Church News, 28 feb. 2016, s. 3–4.