2016
Vad skall vi göra?
Maj 2016


Vad skall vi göra?

Vi bygger upp riket när vi ger näring till andra. Vi bygger också upp riket när vi försvarar och vittnar om sanningen.

Strax efter Jesu uppståndelse och himmelsfärd sa aposteln Petrus: ”[Alla] skall … veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.” Det högg till i hjärtat på åhörarna och de frågade Petrus och de andra: ”Bröder, vad skall vi göra?”1 Och sedan lydde de Petrus uppmaning med glädje.

I morgon är det påskdagen, och jag hoppas att det också ska hugga till i våra hjärtan så att vi erkänner Frälsaren, omvänder oss och lyder med glädje.

Under den här generalkonferensen får vi inspirerad vägledning av kyrkans ledare, både manliga och kvinnliga. Eftersom jag vet att våra hjärtan kommer att beröras av deras ord frågar jag er i kväll: ”Systrar, vad skall vi göra?”

Eliza R. Snow, generalpresident för Hjälpföreningen, förkunnade för systrarna för nästan 150 år sedan: ”Herren har lagt höga ansvarsuppgifter på oss.”2 Jag vittnar om att hennes uttalande fortfarande gäller än i dag.

Herrens kyrka behöver kvinnor ledda av Anden, som använder sina unika gåvor till att vårda, till att stå upp för och försvara evangeliets sanningar. Vår inspiration och vår intuition är nödvändiga delar för att bygga Guds rike, vilket innebär att vi gör vår del för att Guds barn ska nå frälsning.

Att bygga riket genom att ge näring

Vi bygger upp riket när vi ger näring till andra. Men det första av Guds barn som vi måste bygga upp i det återställda evangeliet är oss själva. Emma Smith sa: ”Jag åstundar Guds ande för att kunna känna och förstå mig själv, att jag må övervinna varje tradition eller egenskap som inte leder till min upphöjelse.”3 Vi måste utveckla en bergfast tro på Frälsarens evangelium och sträva framåt, stärkta av tempelförbunden, mot upphöjelse.

Vad gör vi om vissa av våra traditioner inte har någon plats i Jesu Kristi återställda evangelium? För att kunna släppa dem kan vi behöva känslomässigt stöd och näring från en annan, som fallet var för mig.

När jag föddes planterade mina föräldrar ett magnoliaträd i trädgården så att det skulle finnas magnoliablommor vid min vigselceremoni, som skulle hållas i mina förfäders protestantiska kyrka. Men på min bröllopsdag fanns inga föräldrar vid min sida och inga magnoliablommor, för jag reste som nyomvänd medlem sedan ett år till Salt Lake City i Utah för att få min tempelbegåvning och beseglas till David, min fästman.

När jag hade lämnat Louisiana och närmade mig Utah kom en känsla av hemlöshet över mig. Före bröllopet skulle jag bo hos Davids styvmormor, som kärleksfullt kallades moster Carol.

Där var jag, en främling i Utah, som skulle bo hos en främmande människa innan jag skulle vigas för evigheten till en familj jag knappt kände. (Tur att jag älskade och litade på min framtida make och Herren!)

När jag stod vid moster Carols ytterdörr ville jag gömma mig. Dörren öppnades – jag stod där som en rädd kanin – och moster Carol tog mig utan ett ord i sin famn. Hon, som inte hade några egna barn, visste – hennes vårdande hjärta visste – att jag behövde en plats att höra hemma på. Åh vilket trösterikt och ljuvligt ögonblick! Min rädsla smälte bort och jag fick en känsla av att vara ankrad vid en andligt säker plats.

Kärlek är att göra plats i ert liv för andra, så som moster Carol gjorde för mig.

Mödrar gör bokstavligt talat plats i sina kroppar för att ge näring åt det ofödda barnet – och förhoppningsvis en plats i hjärtat när de fostrar dem – men man behöver inte själv få barn för att kunna vårda barn. Eva kallades ”moder” innan hon fick barn.4 Jag tror att orden ”vara en mor” betyder ”att ge liv”. Tänk på alla de sätt du ger liv. Det kan innebära att du ger känslomässigt liv till den förtvivlade eller andligt liv till tvivlaren. Med hjälp av den Helige Anden kan vi skapa en känslomässigt helande plats för den diskriminerade, den bortstötte och för främlingen. På dessa milda men ändå kraftfulla sätt bygger vi upp Guds rike. Systrar, vi kommer alla till jorden med de här livgivande, närande, moderliga gåvorna, för det är Guds plan.

För att följa hans plan och bygga upp riket krävs det att vi gör osjälviska uppoffringar. Äldste Orson F. Whitney skrev: ”Allt vi genomlider och allt vi utstår, särskilt när vi utstår det med tålamod, … renar vårt hjärta … och gör oss mer ömsinta och kärleksfulla, … och det är genom … arbete och prövningar som vi får den fostran … som gör oss mer lika vår Fader och Moder i himlen.”5 De här renande prövningarna för oss till Kristus, han som kan hela oss och göra oss nyttiga i frälsningsarbetet.

Bygga riket genom att tala och vittna

Vi bygger också upp riket när vi försvarar och vittnar om sanningen. Vi följer Herrens mönster. Han talar och undervisar med Guds makt och myndighet. Systrar, det kan vi också göra. Kvinnor tycker i allmänhet om att prata och umgås! När vi arbetar genom den delegerade prästadömsmyndighet som vi fått, växer vårt prat och umgänge till evangelieundervisning och ledning.

Syster Julie B. Beck, tidigare generalpresident för Hjälpföreningen, har sagt: ”Förmågan att kvalificera sig för, ta emot och handla efter personlig uppenbarelse är den absolut viktigaste färdighet man kan skaffa sig i livet. … Det kräver en medveten ansträngning.”6

Personlig uppenbarelse från den Helige Anden manar oss att lära, tala och handla i enlighet med evig sanning, Frälsarens sanning. Ju mer vi följer Kristus, desto mer känner vi hans kärlek och vägledning. Ju mer vi känner hans kärlek och vägledning, desto mer vill vi tala om och undervisa om sanningen så som han gjorde, även när det finns motstånd.

För några år sedan bad jag om orden för att kunna försvara moderskapet när jag fick ett anonymt samtal.

Den som ringde frågade: ”Är du Neill Marriott, mamma till många barn?”

Jag svarade glatt ”ja!” och förväntade mig att hon skulle säga något i stil med ”vad bra!”

Men inte! Jag glömmer aldrig svaret när hennes röst knastrade på telefonen: ”Jag tycker det är fruktansvärt att du sätter fler barn till den här överfyllda planeten!”

”Åh”, stammade jag, ”jag förstår hur du känner”.

”Nej, det gör du inte!” snäste hon.

Då pep jag: ”Okej, det kanske jag inte gör.”

Hon började predika om mitt dåraktiga val att bli mamma. Medan hon höll på började jag be om hjälp och fick en stilla tanke: ”Vad skulle Herren säga till henne?” Jag kände sedan att jag stod på fast mark och fick mod vid tanken på Jesus Kristus.

Jag svarade: ”Jag är glad att jag är mamma, och jag lovar dig att jag kommer att göra allt jag kan för att vårda mina barn på ett sådant sätt att de gör världen till en bättre plats.”

Hon svarade ”Ja, det hoppas jag verkligen!” och lade på luren.

Det var ingen stor sak – trots allt stod jag tryggt i mitt eget kök! Men på mitt eget lilla sätt kunde jag försvara familjen, mödrar och vårdare tack vare två saker: 1) jag förstod och trodde på Guds lära om familjen och 2) jag bad om ord för att kunna vittna om den sanningen.

Att skilja sig från och vara olik världen drar till sig viss kritik, men vi måste förankra oss vid eviga principer och vittna om dem, oavsett världens reaktion.

När vi frågar oss själva ”Vad skall vi göra?” låt oss då begrunda den här frågan: ”Vad gör Frälsaren alltid?” Han vårdar. Han skapar. Han uppmuntrar tillväxt och godhet. Systrar, vi kan också göra det här! Primärflickor, finns det någon i er familj som behöver er kärlek och vänlighet? Ni bygger också upp riket genom att ge näring till andra.

Frälsarens skapelse av jorden, under Faderns ledning, var en stor vårdande handling. Han försåg oss med en plats där vi kan växa och utveckla tro på hans försonings kraft. Tro på Jesus Kristus och hans försoning är den främsta platsen för helande och hopp, tillväxt och ändamål. Vi behöver alla en andlig och fysisk plats av tillhörighet. Vi systrar i alla åldrar kan skapa en sådan plats. Det är till och med en helig plats.

Vårt viktigaste ansvar är att bli kvinnor som följer Frälsaren, vårdar med inspiration och oförskräckt lever efter sanningen. När vi ber vår himmelske Fader att göra oss till byggare i hans rike, flödar hans kraft in i oss och då vet vi hur vi kan vårda och slutligen bli lika våra himmelska föräldrar. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Apg. 2:36–37.

  2. Eliza R. Snow, i Döttrar i mitt rike: Hjälpföreningens historia och verksamhet (2011), s. 42.

  3. Emma Smith, i Döttrar i mitt rike, s. 12.

  4. Se 1 Mos. 3:20.

  5. Orson F. Whitney, i Faith Precedes the Miracle av Spencer W. Kimball (1972), s. 98.

  6. Julie B. Beck, ”Och över tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande”, Liahona, maj 2010, s. 11.