Möt de italienska heliga
Om du någon gång besöker Italien kanske du får möjlighet att vara med på ett möte med de italienska heliga. I landet finns omkring hundra församlingar och grenar. I Genua kan promenaden till kyrkan ta dig genom labyrinten av gator i stadens centrum, förbi Piazza De Ferrari, till andra våningen i en kontorsbyggnad. Det är inga problem att hitta ett möte i Rom, där kyrkan har möteshus i tre olika stadsdelar. Om du befinner dig i närheten av L’Aquila åker du till en vacker ny kyrkobyggnad på Via Avezzano eftersom den gamla förstördes i en jordbävning 2009.
Vilken gren eller församling du än besöker, känner du de italienska medlemmarnas tro när du sätter dig ner i kyrkan och sjunger inledningspsalmen tillsammans med dem. De här medlemmarna bor i ett område där mormoner är nästan okända, ett land starkt influerat av en annan religion. Av de 25 000 medlemmarna i Italien i dag har över hälften döpts sedan 1986 – så den som sitter bredvid dig är troligen nyomvänd. Om du frågar personen vad som förde in honom eller henne i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, kanske du får höra en berättelse som liknar någon av följande. Här är tre trofasta italienska medlemmars upplevelser och vittnesbörd.
Paola Fava från Genua
Paola Fava har varit medlem i kyrkan i tio år. Hon bor i Genua, en vacker hamnstad på Italiens nordvästra kust som är känd som Christofer Columbus födelsestad och för den traditionella italienska delikatessen pesto. Hennes man gick bort 2009. Hon har en liten hund, Bak, och hon håller sig sysselsatt med att tjäna i kyrkan och att släktforska. Här är berättelsen om hennes omvändelse.
För ett antal år sedan kände jag en kvinna som arbetade i Londonfilialen av samma företag som jag arbetade för. Hon var utmärkt i sitt arbete och en förtjusande vän. Jag visste inte att hon var mormon. I många år höll vi kontakt via brev, och varje gång hon sade att hon hade mycket arbete att göra för sin kyrka så förstod jag aldrig vad det innebar. Så en dag skrev hon att hon utförde ”dop för de döda”, och det gjorde mig nyfiken.
Det gick några år, och jag åkte och besökte henne i England. En dag under mitt besök satt vi på gräset och hon frågade om vi kunde prata lite om Gud. ”Vad konstigt”, tänkte jag, men jag sade ja. Hon sade till mig: ”Visste du att en pojke i Amerika hittade guldplåtar som innehöll berättelsen om forntida amerikaner som Jesus Kristus uppenbarade sig för?” Hon sade att pojken också fick budskapet att han skulle återställa Jesu Kristi forntida kyrka till jorden, och det gjorde han trots många svårigheter.
Det här budskapet berörde mig djupt. Jag kände att det var sant, och den kvällen hittade jag ett exemplar av Mormons bok på nattduksbordet i hennes hus. Men jag ville inte engagera mig i en annan kyrka just då, fastän jag inte mådde bra andligt sett.
En dag i ett annat brev berättade hon att hennes man hade blivit medlem i kyrkan och att livet aldrig hade varit bättre. ”Okej, jag måste verkligen lära mig mer om den här kyrkan!” sade jag till mig själv. Jag ringde missionskontoret och bestämde tid för att träffa de kvinnliga missionärerna.
När jag hade fått lektionerna gick jag ner i dopets vatten. Jag fällde många tårar och kände en enorm glädje, och jag fick oräkneliga välsignelser som fortsätter än i dag. Min omvändelse var frukten av en speciell väns tålamod och ihärdighet. Hon var övertygad om att hennes budskap skulle beröra mig djupt. Jag upplevde en stor förändring i mitt liv och jag är äntligen lycklig i tron, i vetskapen om vem jag är, varifrån jag kommer och särskilt vart jag vill komma.
Valentina Aranda från Rom
Valentina Aranda, 33 år, känner sig välsignad över att i hela sitt liv ha bott i samma grannskap i Rom, en stad som är älskad världen över för sin historia och konst. Hennes familj kommer från många olika delar av Italien vilket berikar hennes liv med olika traditioner. Hon hade en lovande karriär inom marknadsföring som hon lade åt sidan för att bli mamma på heltid till sina två döttrar. Nedan berättar hon om sin omvändelse vid 21 års ålder.
Allt började med en Mormons bok som jag såg i min väns bibliotek. Boken gjorde mig mycket nyfiken och jag kände mig dragen till den. En dag tog jag upp den och började läsa – men jag förstod inte så mycket. Jag berättade det för min väns mamma som sade att jag skulle be innan jag började läsa.
Kvällen därpå bad jag och började läsa från början av boken. Det verkade vara en annan bok än den jag hade läst i dagen innan, och jag kände något som jag aldrig hade känt tidigare. Jag pratade om det med min vän och sade att jag ville följa med hennes familj till kyrkan nästa söndag.
När jag kom till kyrkan kände jag mig genast hemma. Det var faste- och vittnesbördssöndag och jag kände Anden mycket starkt. Jag ska aldrig glömma den söndagen. Den morgonen träffade jag missionärerna och de började hjälpa mig att få veta sanningen. De två änglarna var en stor gåva, och de är fortfarande kära vänner.
Men min tro på Joseph Smith som profet var det största, starkaste och fastaste vittnesbördet jag hade. Jag visste med en gång att han var en Guds profet och att han anförtroddes en storslagen mission, och efter missionärslektionen när jag lärde mig om återställelsen bestämde jag mig för att döpas. Fem veckor efter mitt första besök i kyrkan gick jag ner i dopets vatten. Det var så underbart!
Kyrkan gav mig ett nytt liv. Jag är lycklig och säker i mitt beslut. Jag är beseglad till min make och mina döttrar. Jag har nya vänner, sanningen, skrifterna, templet och knän som nu vet hur man knäböjer för att be.
Jag väntar ivrigt på templet här i Rom. Jag vet att det blir en stor välsignelse för mig och för många, många bröder och systrar som väntar på det.
Angelo Melone från L’Aquila
Angelo Melone bor med sin familj i L’Aquila, en liten stad i mitten av Italien som grundades på medeltiden. Han arbetar på bedrägeriroteln vid tullkontoret i L’Aquila, ett jobb han trivs mycket bra med. Det dyrbaraste i hans liv, säger han, är hans familj. Hans hustru Elizabete är från Brasilien och de har två döttrar – Naomi, 11 år, och Michela Alessandra, 19 år. Han döptes när han var arton år.
Varje gång jag tänker på min omvändelse tackar jag Herren för att han hjälpte mig träffa missionärerna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Jag föddes och växte upp i Ortona dei Marsi, en liten by nära nationalparken Abruzzo i provinsen L’Aquila. När jag var arton kontaktade missionärerna min syster. Vid den tiden studerade hon medicin vid Università G. D’Annunzio i Chieti och bodde i Pescara där kyrkan hade en gren. Hon fick missionärslektionerna och bestämde sig för att döpas.
Jag lärde känna missionärerna när jag besökte min syster då och då. Jag var envis och försökte bevisa att kyrkans lära var felaktig med hjälp av Bibeln. Jag läste nästan allt vad kyrkan hade gett ut – men jag lyckades inte hitta några motsägelser. I stället fick jag lära mig berättelsen om återställelsen och den underbara skildringen av den första synen. Jag lärde mig vad ett vittnesbörd var och fick en önskan att själv få ett.
En söndag sade jag till grenspresidenten i Pescara att jag aldrig skulle döpas. Men innerst inne visste jag att något höll på att förändras. Den veckan slog jag upp min Mormons bok, och en lista med frågor som klistrats fast på insidan av omslaget fångade blicken. Jag stannade till vid frågan: ”Hur kan jag utveckla tro?” På listan stod det att svaret fanns i Alma 32 där Guds ord jämförs med ett frö.
När jag studerade kapitlet insåg jag att om jag ville ha ett vittnesbörd så behövde jag förändra min inställning. Mitt hjärta var en rabatt som behövde rensas från ogräs. Jag behövde överge alla mina fördomar och missuppfattningar om kyrkan, och sedan kunde jag göra experimentet. Jag ville plantera fröet i mitt hjärta så jag knäböjde och bad för att få veta om kyrkan hade återställts och om Mormons bok verkligen var resultatet av den återställelsen. Anden jag kände hjälpte mig förstå att Jesu Kristi kyrka fanns på jorden igen. Jag döptes den 10 augusti 1978.
Åren som följde var spännande. Jag fick färdas drygt sex mil till fots, och omkring tre timmar med tåg, för att komma till kyrkan. Men det var väl värt mödan! De där små uppoffringarna gav mig stor glädje och många välsignelser: mitt äktenskap med Elizabete i templet i São Paulo 1990, och mina två underbara döttrar Michaela och Naomis födelse.