Jesu Kristi mission och verksamhet

April 2013

Jesu Kristi mission och verksamhet

Äldste Russell M. Nelson

i de tolv apostlarnas kvorum

Från ett tal under ett andligt möte den 18 augusti 1998 vid Brigham Young-universitetet. För hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.

Bild

Äldste Russell M. Nelson

Det bästa beviset på vår vördnad för Jesus är när vi försöker efterlikna honom.

Som ett av de ”särskilda [vittnena] om Kristi namn i hela världen” (L&F 107:23) anser jag att jag tjänar bäst om jag undervisar och vittnar om honom. Först vill jag ställa samma fråga som han ställde till fariséerna: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” (Matt. 22:42).

Jag kommer ofta att tänka på de här frågorna när jag träffar regeringsledare och ledare för olika religiösa samfund. Många menar att ”Jesus var en stor lärare”. Andra säger: ”Han var en profet.” Andra känner honom inte alls. Vi bör inte bli helt förvånade. Det är trots allt relativt få människor som har de återställda evangeliesanningar som vi har. Medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är bara en liten minoritet bland alla dem som anser sig vara kristna.

Vårt tillstånd idag förutsågs för århundraden sedan av Nephi:

”Och det hände sig att jag såg Guds Lamms kyrka, och dess medlemmar var få. … Ändå såg jag att även Lammets kyrka, som var Guds heliga, fanns över hela jordens yta. Och deras besittningar på jordens yta var små. …

Och det hände sig att jag, Nephi, såg att Guds Lamms kraft föll över de heliga i Lammets kyrka och över Herrens förbundsfolk som var spritt över hela jordens yta, och de var beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet” (1 Nephi 14:12, 14).

Den rättfärdigheten, den kraften och den härligheten — ja, alla våra många välsignelser — kommer från vår kunskap om, lydnad mot och tacksamhet och kärlek till Herren Jesus Kristus.

Under sin relativt korta vistelse på jorden uppnådde Frälsaren två övergripande mål. Ett var hans ”verk och [hans] härlighet — att åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan” (Mose 1:39). Det andra förkunnade han enkelt: ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er” (Joh. 13:15).

Hans första mål känner vi till som försoningen. Det här var hans storslagna mission under jordelivet. Till människorna i det forna Amerika sade den uppståndne Herren följande om sin mission:

”Jag kom till världen för att göra min Faders vilja, därför att min Fader sände mig.

Och min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset, och så att jag, sedan jag lyfts upp på korset skulle kunna dra alla människor till mig” (3 Nephi 27:13–14).

När han fortsatte med sin predikan avslöjade han sitt andra mål — att vara vårt föredöme: ”Ni vet vad ni måste göra … ty de gärningar som ni har sett mig göra skall även ni göra” (3 Nephi 27:21).

Hans första mål har jag definierat som hans mission. Hans andra mål vill jag definiera som hans verksamhet. Låt oss titta på dessa två delar av hans liv — hans mission och hans verksamhet.

Jesu Kristi mission — försoningen

Hans mission var försoningen. Den missionen var enbart till för honom. Född av en dödlig mor och en odödlig Fader var han den ende som kunde erbjuda sig att lägga ner sitt liv och ta upp det igen (se Joh. 10:14–18). Hans försonings underbara följder var oändliga och eviga. Han tog bort dödens udd och gjorde gravens sorg tillfällig (se 1 Kor. 15:54–55). Hans ansvar för försoningen var känd också före skapelsen och fallet. Det var inte bara att åstadkomma hela mänsklighetens uppståndelse och odödlighet, utan också att göra det möjligt för oss att få förlåtelse för våra synder — enligt villkor som fastställts av honom. Således öppnade hans försoning vägen genom vilken vi kan förenas med honom och med vår familj för evigt. Detta framtidsperspektiv ser vi som evigt liv — Guds största gåva till människan (se L&F 14:7).

Ingen annan kunde åstadkomma försoningen. Ingen annan, inte ens med den största rikedom och makt, kan någonsin frälsa en enda själ — inte ens sin egen (se Matt. 19:24–26). Och det krävs eller tillåts inte att någon människa utgjuter blod för en annan människas eviga frälsning. Jesus gjorde det ”en gång för alla” (Hebr. 10:10).

Försoningen genomfördes under Nya testamentets tid, men många händelser under Gamla testamentets tid förutsade dess betydelse. Adam och Eva befalldes att frambära offer som ”en sinnebild för offret av Faderns Enfödde” (Mose 5:7). Hur? Genom blodsutgjutelse. Genom egen erfarenhet bekräftade de skriftstället att ”kroppens liv är i blodet” (3 Mos. 17:11).

Läkare vet att närhelst blod slutar flöda till ett organ så blir det problem. Om blodflödet till ett ben stoppas blir kallbrand följden. Om flödet till hjärnan stoppas kan hjärnblödning bli följden. Om blodet inte flödar normalt genom en kransartär kan en hjärtattack utbryta. Och om en blödning inte kan kontrolleras leder detta till döden.

Adam och Eva, och generationerna som följde, lärde sig att när de utgöt blod från ett djur så dog djuret. För deras offerceremoni dög inte vilket djur som helst. Det skulle vara flockens förstfödde, utan fel (se till exempel, 2 Mos. 12:5). Dessa krav var också symboliska för det slutliga offer som skulle göras av Guds fläckfria Lamm.

Adam och Eva fick en befallning: ”Därför skall du göra allt du gör i Sonens namn, och du skall omvända dig och åkalla Gud i Sonens namn evinnerligen” (Mose 5:8). Från den dagen till tidens mitt fortsatte djuroffer att vara en sinnebild för Guds Sons slutgiltiga försoning.

När försoningen hade utförts uppfyllde detta stora och sista offer Moses lag (se Alma 34:13–14) och avslutade bruket med djuroffer, vilket hade lärt oss att ”kroppens liv [var] i blodet” (3 Mos. 17:11). Jesus förklarade hur det forntida offrets element uppslukades av försoningen och symboliskt hedrades genom sakramentet. Lägg återigen märke till hänvisningarna till liv, kött och blod:

”Jesus svarade: ’Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er.

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen’” (Joh. 6:53–54).

Tack vare Jesu Kristi försoning kan hela människosläktet — alla som vill — bli återlösta. Frälsaren började inte utgjuta sitt blod för alla människor på korset utan i Getsemane örtagård. Där tog han på sig bördan av de synder som alla som någonsin skulle leva hade begått. Under den tunga bördan blödde han från varje por (se L&F 19:18). Försoningens pina fullbordades på Golgatas kors.

Betydelsen av försoningen sammanfattades av profeten Joseph Smith. Han sade: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”¹

Med den myndigheten och med djup tacksamhet undervisar och vittnar jag så om honom.

Jesu Kristi verksamhet — Föredöme

Herrens andra omfattande mål under jordelivet var att tjäna som föredöme för oss. Hans jordiska verksamhet utgjordes av hans exemplariska liv. Den innefattade hans lärdomar, liknelser och predikningar. Den innehöll hans underverk, hans kärleksfulla vänlighet och hans tålamod med människobarnen (se 1 Nephi 19:9). Den inbegrep hans medlidsamma bruk av prästadömsmyndigheten. Den inkluderade hans rättfärdiga vrede när han fördömde synd (se Rom. 8:3) och när han välte omkull penningväxlarnas bord (se Matt. 21:12). Den inbegrep också hans lidande. Han hånades, gisslades och förkastades av sitt eget folk (se Mosiah 15:5) och förråddes till och med av en lärjunge och förnekades av en annan (se Joh. 18:2–3, 25–27).

Hur underbara hans verksamhets gärningar än var, så var de och är fortfarande inte unika för honom. Det finns ingen gräns för hur många som kan följa Jesu föredöme. Liknande gärningar har utförts av hans profeter och apostlar och andra bland hans bemyndigade tjänare. Många har lidit förföljelser för hans skull (se Matt. 5:10; 3 Nephi 12:10). I vår tid känner du bröder och systrar som uppriktigt har strävat efter — ibland till ett fruktansvärt pris — att följa Herrens exempel.

Det är så det ska vara. Det här är hans förhoppning om oss. Herren bad oss att följa hans exempel. Hans vädjan är kristallklar:

”Vad slags män bör ni då vara? … Sådana som jag är” (3 Nephi 27:27; se också 3 Nephi 12:48).
”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare” (Matt. 4:19).
Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort” (Joh. 13:15; se också Joh. 14:6).

Dessa och andra liknande skriftställen skrevs inte som förslag. De är gudomliga befallningar! Vi ska följa hans exempel!

För att stärka vår önskan att följa honom kanske vi bör begrunda fem aspekter av hans liv som vi kan följa.

Kärlek

Om jag skulle fråga vilka av hans egenskaper du skulle nämna först så tror jag att du kanske skulle säga hans förmåga att visa kärlek. Detta omfattar hans medlidande, vänlighet, barmhärtighet, hängivenhet, förlåtelse, nåd, rättvisa med mera. Jesus älskade sin Fader och sin mor (se Joh. 19:25–27). Han älskade sin familj och de heliga (se Joh. 13:1; 2 Tess. 2:16). Han älskade syndaren utan att ursäkta synden (se Matt. 9:2; L&F 24:2). Och han lärde oss hur vi kan visa vår kärlek till honom. Han sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Joh. 14:15). Sedan, för att betona att hans kärlek inte var ovillkorlig, tillade han: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek” (Joh. 15:10; se också L&F 95:12; 124:87).

Ett annat uttryck för vår Frälsares kärlek var hans tjänande. Han tjänade sin Fader och han tjänade folket som han bodde och arbetade med. På båda sätten ska vi följa hans exempel. Vi ska tjäna Gud, vandra på alla hans vägar och älska honom (se 5 Mos. 10:12; se också 11:13; Jos. 22:5; L&F 20:31; 59:5). Vi ska älska våra medmänniskor genom att tjäna dem (se Gal. 5:13; Mosiah 4:15–16). Vi börjar med vår familj. Den djupa kärlek som sammanbinder föräldrar och barn skapas genom att föräldrarna tjänar dem under en tid när barnen är totalt beroende av dem. Senare i livet har plikttrogna barn kanske möjlighet att återgälda den kärleken när de tjänar sina åldrande föräldrar.

Förrättningar

En andra aspekt av Frälsarens exemplariska liv var hans betoning på heliga förrättningar. Under sin jordiska verksamhet visade han hur viktiga frälsningens förrättningar är. Han döptes av Johannes i Jordanfloden. Även Johannes frågade: ”Varför?”

Jesus förklarade: ”Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:15; kursivering tillagd). Förrättningen var nödvändig och exemplet som Jesus och Johannes visade var också viktigt.

Senare instiftade Herren sakramentets förrättning. Han förklarade symboliken i sakramentet och delade ut dess heliga emblem till sina lärjungar (se Matt. 26:26–28; Mark 14:22–24; Luk. 24:30).

Vår himmelske Fader gav också anvisningar om förrättningar. Han sade: ”Ni [måste] födas på nytt in i himmelriket av vatten och av Anden och bli renade genom blod, ja, min Enföddes blod, så att ni kan bli heliggjorda från all synd och åtnjuta det eviga livets ord i den här världen och evigt liv i den kommande världen, ja, odödlig härlighet” (Mose 6:59).

Under Herrens verksamhet efter sitt jordiska liv uppenbarades upphöjelsens högre förrättningar (L&F 124:40–42). Han har tillhandahållit dessa förrättningar i sina heliga tempel. I vår tid tillåts de som är lämpligt förberedda att tvättas, smörjas och begåvas enskilt (se L&F 105:12, 18, 33; 110:9; 124:39). I templet kan enskilda beseglas till en maka, till förfäder och till efterkommande (se L&F 132:19). Vår Mästare är en Gud som förespråkar lag och ordning (se L&F 132:18). Hans fokus på förrättningar är en kraftfull del av hans föredöme för oss.

Bön

En tredje aspekt av Herrens exemplariska verksamhet är bön. Jesus bad till sin Fader i himlen och lärde även oss hur man ber. Vi ska be till Gud den evige Fadern i hans Sons, Jesu Kristi namn, genom den Helige Andens kraft (se Matt. 6:9–13; 3 Nephi 13:9–13; se också Joseph Smith Translation, Matthew 6:9–15). Jag älskar den stora förbön som Herren uppsände som är nedskriven i Johannes, kapitel 17. I den kommunicerar han fritt med sin Fader till förmån för sina lärjungar som han älskar. Den är ett mönster för en kraftfull och medlidsam bön.

Kunskap

En fjärde aspekt av Herrens exempel är att han använde sin gudomliga kunskap. Som jag nämnde tidigare menar många ickekristna att Jesus var en stor lärare. Det var han verkligen. Men vad var det som utmärkte hans undervisning? Var han en kunnig lärare i teknik, matematik eller vetenskap? Som Skaparen av den här och andra världar (se Mose 1:33) skulle han definitivt ha kunnat vara det. Eller, som författare av skrifter, kunde han mycket väl ha undervisat om litterär komposition.

Det som utmärkte hans lärdomar mer än alla andra lärare var att han undervisade om sanningar av evig betydelse. Bara han kunde ha uppenbarat meningen med vårt liv. Endast genom honom kunde vi ha lärt oss om vår förjordiska tillvaro och om vår potential i livet härefter.

Vid ett tillfälle sade Läromästaren till sina skeptiska lyssnare att de hade tre vittnen om honom:

Johannes Döparen.
De gärningar som Jesus hade utfört.
Gud den evige Faderns ord (se Joh. 5:33–37).

Sedan erbjöd han ett fjärde vittne: ”[Forska] i Skrifterna, [ty] ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39).

Ordet tror i den meningen kan tyckas malplacerat. Men det är viktigt för innebörden som Jesus försökte förmedla. Han visste att många av hans lyssnare faktiskt trodde att evigt liv fanns i skrifterna. Men de hade fel. Skrifterna i sig kan inte ge evigt liv. Naturligtvis finns det kraft i skrifterna, men den kraften kommer från Jesus själv. Han är Ordet: Logos. Det eviga livets kraft är i honom, som ”i begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1:1; se också 2 Nephi 31:20; 32:3). Sedan, på grund av skeptikernas envishet, fortsatte Jesus att tillrättavisa dem: ”Ni vill inte komma till mig för att få [evigt] liv” (Joh. 5:40).

Mästaren skulle kunna överväldiga oss med sin gudomliga kunskap, men det gör han inte. Gud ärar vår handlingsfrihet. Han ger oss glädjen i att upptäcka saker. Han uppmuntrar oss att omvända oss från våra misstag. Han tillåter att vi får uppleva den frihet som kommer av vår villighet att lyda hans gudomliga lag. Ja, hans sätt att använda sin kunskap är ett stort föredöme för oss.

Uthållighet

En femte aspekt av Herrens verksamhet är hans beslutsamhet att härda ut till änden. Han drog sig aldrig undan sitt uppdrag. Fastän han upplevde ett lidande som övergår vårt förstånd, gav han aldrig upp. Trots alla svåra prövningar uthärdade han till slutet av sitt uppdrag: att sona alla människors synder. Hans slutliga ord när han hängde på korset var: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30).

Tillämpning på vårt liv

De här fem aspekterna av hans verksamhet kan tillämpas på vårt eget liv. Det bästa beviset på vår vördnad för Jesus är helt visst när vi försöker efterlikna honom.

När vi börjar inse vem Jesus är och vad han har gjort för oss, kan vi till viss del förstå logiken i det första och största budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft” (Mark. 12:30). Med andra ord: Allt vad vi tänker och gör och säger bör vara genomsyrat av vår kärlek till honom och till hans Fader.

Fråga dig själv: ”Finns det någon som jag älskar mer än Herren?” Jämför sedan ditt svar med dessa normer som fastställts av Herren:

”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig.”
”Den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (se Matt. 10:37).

Kärlek till familj och vänner, hur bra det än är, blir mycket djupare när den är förankrad i kärlek till Jesus Kristus. Föräldrars kärlek till sina barn har större betydelse här och i livet efter detta tack vare honom. Alla kärleksfulla relationer upphöjs i honom. Kärleken till vår himmelske Fader och Jesus Kristus ger oss ljus, inspiration och motivation till att älska andra på ett mer upphöjt sätt.

Förrättningar ger fokusering åt tjänande av evigt värde. Föräldrar bör tänka på vilken förrättning som varje barn behöver härnäst. Hemlärare bör tänka på vilka förrättningar som behövs härnäst för varje familj de tjänar.

Frälsarens exempel på bön påminner oss om att personlig bön, familjebön och en bönefylld strävan inom våra uppdrag i kyrkan bör bli delar av vårt liv. Att veta och göra Faderns vilja ger stor andlig styrka och självtillit (se L&F 121:45). Vi vill vara på Herrens sida.

Kunskap ”om tingen som de verkligen är och om tingen som de verkligen kommer att vara” (Jakob 4:13) gör att vi kan följa sanna principer och lärdomar. Den kunskapen höjer vår uppförandenivå. Gärningar som annars kanske skulle styras av begär och känslor ersätts av gärningar som är formade av förnuft och det som är rätt.

En beslutsamhet att härda ut till änden betyder att vi inte ber om att få avlösas från en kallelse att tjäna. Det betyder att vi uthärdar i vår strävan att nå ett värdigt mål. Det betyder att vi aldrig ger upp hoppet om en närstående som har gått vilse. Och det betyder att vi alltid kommer att vårda våra eviga familjerelationer, trots svåra tider av sjukdom, handikapp eller död.

Av hela mitt hjärta ber jag att Herrens förvandlande inflytande må ha en djupgående inverkan på ditt liv. Hans mission och hans verksamhet kan välsigna var och en av oss nu och för evigt.

Jesus går till Betania på kvällen, av James Tissot

Kvinna, se din son (Stabat Mater), av James Tissot © Brooklyn Museum, Brooklyn, New York; infällt: detalj från I Getsemane örtagård, av Carl Heinrich Bloch

Bergspredikan, av James Tissot; infällt: detalj från Kristus och den rike unge mannen, av Heinrich Hofmann, med tillstånd av C. Harrison Conroy Co.

Hela staden var samlad, av James Tissot