Tjänande i kyrkan
Möjligheterna i tjänande som leds av ungdomar
Nigerianer tycker om att säga att de bor under ”en brännande afrikansk sol”. Temperaturen nära ekvatorn varierar bara en aning, oavsett årstid. Så när vi hade vårt tjänandeprojekt i augusti där hela Afrika deltog, började vi klockan sju på morgonen för att få så mycket som möjligt gjort under de svalare morgontimmarna.
Med skyfflar, krattor och macheter satte vi igång att rensa ogräs och ta bort skräp från en tom tomt nära vår församlingsbyggnad i Yaba i Lagos stav. När vi hade arbetat i tre timmar hade vi rensat drygt 1,2 av de 1,6 hektaren.
”Vad tror ni om att göra klart den här lilla delen och bestämma en tid för att göra resten av tomten en annan dag?” frågade biskopen.
Emmanuel, lärarnas kvorumpresident som hörde vad biskopen sade, uttryckte sin besvikelse.
”Om vi lämnar den här delen ogjord kommer ingen av ungdomarna att känna att de har gjort så mycket i dag”, sade han. ”Låt oss göra klart det här.”
Eftersom ogräset var nästan 2 meter högt på sina platser, skymde det sikten och gjorde det svårt att avgöra hur mycket som var kvar.
”Broder Hill, vi kan väl se hur lång tid det tar för dig och mig att röja så att det blir en liten stig, kanske en halvmeter bred”, sade Emmanuel. ”Om vi kan göra det snabbt kanske de andra ser att det är möjligt att bli färdig fortare än de tror.”
De unga männen, uppdelade i två grupper, hade arbetat på motsatta sidor av tomten hela dagen. Ingen hade kommit igenom labyrinten av ogräs till andra sidan. Med värkande rygg gick jag ner på knä för att få lite lindring medan jag fortsatte slå sönder ogräs med en machete. Några oroliga ungdomar kom för att se om de kunde hjälpa till och satte igång att arbeta när de såg Emmanuel och mig arbeta oss framåt mot varandra. Inom några minuter hade vi tagit oss igenom ogräset till varandra och alla hurrade. Andra som såg det hela började arbeta i par och göra samma sak.
Vi var klara på mindre än en timme. Strålande av tillfredsställelse gratulerade vi varandra — särskilt Emmanuel, som bokstavligt talat hade banat en väg för andra att följa.
Biskopen och jag trodde att vi, med vår ålder och visdom, visste vad dessa unga män kunde åstadkomma. Vi såg bara varma, trötta pojkar, men Emmanuel såg en möjlighet för hans vänner att stärka sin värdighet och sitt självförtroende. Han visste att den extra ansträngningen skulle ge dem större tillfredsställelse än att avsluta arbetet en annan dag. Han påminde oss om styrkan hos kyrkans ungdomar och hur vi alla gynnas när de bidrar och leder.
Jag insåg att vi inte behöver vänta på att våra ungdomar ska växa upp — de kan göra mycket nu om vi låter dem.
Illustration Brian Call