Vad jag lärde mig av knatteligan
”Det allra käraste jag har här på jord är min familj. I evighet tillsammans skall vi bo i himmelen” (Barnens sångbok, s. 98).
Varför måste jag vara här?” gnällde Lindsay.
”Du behöver stötta din bror”, sade mamma.
”Men det är ju så tråkigt”, sade Lindsay. ”För det mesta tittar jag inte ens på honom.”
Lindsays lillebror Michael hade gått med i basebollknatteligan, och mamma tog med sig Lindsay till varje träning och varje match. Lindsay hade tråkigt varje gång. Medan Michael kämpade för att slå iväg bollen lyssnade Lindsay på musik, läste böcker och ritade teckningar till sin lillasyster.
Lindsay suckade och tittade på sin bror som stod ute på planen med sina lagkamrater. Hon tittade på medan han sprang för att fånga en boll. Han missade den och kastade den sedan till fel person.
”Fortsätt, Michael!” ropade mamma. ”Det går jättebra!”
”Men mamma”, sade Lindsay, ”det går inte alls bra.”
”Det är därför vi är här, Lindsay”, sade mamma. ”För att heja på Michael, särskilt när det inte går så bra. Om inte vi var här och Michael kände att han misslyckades, så kanske han skulle sluta försöka. Jag vill att han alltid ska försöka. Precis som jag alltid vill att du ska försöka med dina teckningar.”
”Ingen behöver heja på mig på målningskursen”, säger Lindsay. ”Michael följer inte med mig och ropar: ’Jättebra!’ när jag blandar rätt färger.”
”Nej, men han ger dig alltid komplimanger när du visar bilderna för oss”, sade mamma.
Lindsay funderade på det. Hon kom ihåg att mamma hade kört henne till målningskurser och att Michael ibland var tvungen att följa med i bilen, även när han ville leka med sina vänner. Hon tittade på Michael ute på planen. Det ena lagets slagman hade just slagit iväg bollen. Den var på väg rakt mot honom!
”Kom igen, Michael!” hejade Lindsay. ”Du kan ta den!”
Michael sprang mot bollen och sträckte ut handen. Han fångade bollen!
Både Lindsay och mamma ställde sig upp och ropade. ”Jättebra, Michael! Du är min favoritbror!” ropade Lindsay.
”Jag är din enda bror!” ropade Michael tillbaka med ett stort leende på läpparna.
Lindsay satte sig ner och log från öra till öra.
”Jag kanske borde vara mer uppmärksam och heja på Michael”, tänkte hon. ”Att se honom fånga bollen var det mest intressanta som har hänt på hela dagen. Och det såg ut som om han verkligen brydde sig om att jag tittade på. Jag är så stolt över honom.”
”Mamma, jag tror du har rätt”, sade Lindsay. ”Vi borde stötta Michael.”
Mamma log. ”Jag är glad att du ändrade dig.”
”Vi hejar lite till!” sade Lindsay.
”Heja Michael!” ropade Lindsay och mamma. ”Du klarar det!”
Illustration Shawna J. C. Tenney