Hur kunde du veta att du skulle komma hit?

Sherrie H. Gillett, Utah, USA

När jag var 33 år dog min make av en hjärntumör. Plötsligt var jag en ensamstående förälder som fostrade våra tre barn ensam. Det var en svår tid i mitt liv, men Herrens råd att ”allt detta skall ge dig erfarenhet och tjäna dig till godo” (L&F 122:7) gav mig mod att gå vidare.

Senare gifte jag om mig och flyttade till en ny församling där jag kallades som hjälpföreningspresident. En dag när jag städade huset fick jag en uttrycklig känsla av att jag skulle besöka en mindre aktiv syster som nyligen hade förlorat sin make. Jag avfärdade tanken eftersom jag behövde göra andra saker den dagen. Jag skäms över att säga att jag fick samma maning ytterligare två gånger innan jag äntligen följde den.

När jag kom hem till den där systern på kvällen var det mörkt. Jag ringde på dörrklockan och väntade. Jag knackade hårt och väntade lite till.

När jag vände mig om för att gå tändes utelampan och dörren öppnades sakta. Systern tittade tveksamt ut genom dörröppningen. Jag ska aldrig glömma det hon frågade: ”Hur kunde du veta att du skulle komma hit?” Hon sade att hon hade gråtit hela dagen och att det kändes som om hon inte kunde fortsätta utan sin make.

Vi pratade i ett par timmar den kvällen. Jag minns inte mycket av vad vi sade men jag minns att jag sade: ”Jag vet verkligen vad du går igenom.” Jag försäkrade henne om att tiden var hennes vän och att Herren skulle vaka över henne. Under samtalet lade jag märke till att det sorgsna ansiktsuttrycket ersattes med frid.

Efter samtalet gav jag henne en stor kram. Jag var så tacksam över att jag hade känt mig manad att besöka henne. Jag visste att vår kärleksfulle himmelske Fader hade låtit mig hjälpa honom hjälpa denna fina syster när hon behövde det.

När jag vände mig om för att gå tändes utelampan och dörren öppnades sakta. Systern tittade ut genom dörröppningen.