Åk till missionshemmet!
Felicien Dogbo Mobio, Ghana
Morgonen efter att jag hade återvänt hem till Ghana från min mission på Elfenbenskusten vaknade jag klockan sex. Jag skulle inte träffa stavspresidenten för att bli avlöst förrän på eftermiddagen, så jag bestämde mig för att somna om. Medan jag höll på att somna fick jag ett starkt intryck: ”Åk till missionshemmet i Cape Coast.” Jag kände till missionshemmet i Cape Coast men hade ingen aning om varför jag behövde åka dit den morgonen.
När jag hade fått de där tankarna började jag känna mig rastlös och begav mig till missionshemmet. På vägen dit funderade jag över vad jag skulle säga till missionspresidenten. Jag visste att han skulle fråga varför jag hade kommit på besök, och jag försökte komma på ett bra svar.
När jag hade kommit fram hade jag fortfarande inget svar. Missionspresidenten, Melvin B. Sabey, bjöd in mig på sitt kontor och trodde att jag hade kommit dit för att han skulle avlösa mig. Efter att ha ställt några frågor sade president Sabey att jag skulle åka till min stavspresident för att bli avlöst.
”Jag vet det, president Sabey”, svarade jag.
Han var tyst i några sekunder och frågade mig sedan just det som jag hade försökt hitta ett svar på: ”Varför har du kommit hit den här morgonen”, äldste Mobio?”
”President Sabey, jag har inget bra svar på den frågan”, sade jag. ”Det är bara det att i morse fick jag en stark känsla av att jag skulle komma hit.”
Han var tyst igen ett ögonblick och sade sedan med mild röst: ”Äldste Mobio, din närvaro här är den hjälp jag bad om igår.” Han förklarade att hans assistenter just hade kommit med nya missionärer. Bland dem fanns en ivorian, den första fransktalande missionären de haft någonsin, och han visste inte hur han skulle kunna kommunicera med honom. Sedan sade han: ”Jag är säker på att vår himmelske Fader hörde min vädjan igår kväll.”
Jag hade äntligen fått reda på varför jag hade fått den där känslan på morgonen. Vi gick omedelbart till de nya missionärerna och jag tolkade åt den ivorianske äldsten i början av hans mission.
Sju månader senare åkte jag tillbaka till Elfenbenskusten för att förnya mitt pass och berätta om den underbara upplevelsen för min missionspresident. Han sade: ”Vi är redskap i Herrens händer. Han vet hur och när han ska använda oss i sitt verk.”
Jag vet att om vi hänger oss åt vår himmelske Faders underbara verk så behöver vi inte oroa oss. Vi behöver bara lyssna på maningarna som den stilla och milda rösten ger oss och låta Herren vägleda oss.