Tills vi möts igen
En åskans röst, en stilla röst
Hur kunde andra känna jordbävningar när jag var omedveten om dem? Svaret lärde mig mer än bara om seismologi.
Jag hade bara varit ute som missionär i några veckor när jag vaknade mitt i natten av ett mullrande ljud. Det startade på avstånd och blev högre allteftersom det kom närmare. Snart skakade hela huset. Skakningarna upphörde ganska fort och mullret avtog snart. Som tur var hade min kamrat varnat mig för att det var vanligt med jordbävningar. Eftersom allt verkade vara bra rullade jag över på sidan och somnade snart igen.
Flera veckor efter att jag hade vaknat mitt i natten hörde jag folk prata om en jordbävning som hade inträffat på morgonen. Jag undrade vad det var som var fel med dem eftersom jag inte hade hört eller känt något. Förvirrad frågade jag till slut när ”jordbävningen” hade inträffat. Jag insåg att jag hade tränat eller duschat just när det hände, men kunde inte fatta att det verkligen hade hänt. Den första jordbävningen hade väckt mig, så om det hade kommit ännu en medan jag var vaken så skulle jag ha märkt det.
Men den här var bara den första av många så kallade jordbävningar. Jag kände dem aldrig, så jag undrade om folk egentligen visste vad en jordbävning var.
Efter åtta månader av vad jag trodde var låtsasjordbävningar, stannade söndagsskoleläraren upp mitt i en mening och sade: ”Kände ni det där? Det var en jordbävning.” Alla nickade instämmande — alla utom jag. Jag förstod inte. Jag kände inga skakningar och hörde inget muller. Min stol rörde sig inte. Väggarna skakade inte. Hur kunde det ha varit en jordbävning?
Sedan försökte jag komma ihåg vad jag hade känt när läraren nämnde jordbävningen. Jag hade känt mig lite yr — nästan som om jag just hade snurrat runt. Kunde den svårbestämbara känslan vara en jordbävning?
Tack vare min lärare började jag bli medveten om och inse att de förmodade jordbävningarna var verkliga. Jag insåg att jag inte hade känt dem när jag tränade eller duschade eller sov eftersom skakningarna var så svaga. Men jag blev gradvis mer medveten om yrselkänslan eller den svaga gungningen som jag förstod var tecken på en jordbävning.
Senare under min mission fick jag en ny missionär som kamrat. En dag när vi undervisade en kvinna, sade hon: ”Oj, en jordbävning”, och jag instämde. Min kamrat tittade på oss som om vi var galna. Men jag pekade på lampan som svängde något fram och tillbaka och försäkrade henne om att hon också skulle känna jordens svårbestämbara skiftningar med tiden.
Jag är så tacksam för vad jordbävningarna lärde mig om att känna igen Anden. Ibland är Anden oförneklig, en åskans röst som genomborrar själen. Men oftare är Anden en stilla viskning, en ny tanke, ett intryck, en diffus känsla av att man bör göra eller säga något (se Helaman 5:30). Om vi bara lägger märke till den starka själsskakningen missar vi många av de milda intrycken från Anden. Ibland kanske andra behöver peka ut Andens känslor så att vi kan fokusera vår uppmärksamhet på dem och förfina vår uppfattningsförmåga. När vi gör det, hittar vi en helt ny värld av medvetenhet och förundran.
Foto David Stoker