Evangelieklassiker
Getsemanes renande kraft
Bruce R. McConkie föddes den 29 juli 1915 i Michigan, USA. Han inröstades till de sjuttios första kvorum den 6 oktober 1946 och ordinerades till apostel den 12 oktober 1972. Han dog den 19 april 1985 i Salt Lake City, Utah. Det här talet hölls vid generalkonferensen den 6 april 1985.
Jag känner, och Anden tycks hålla med, att den viktigaste lära jag kan förkunna, och det mest kraftfulla vittnesbörd jag kan bära, är om Herrens Jesu Kristi försoningsoffer.
Hans försoning är den mest enastående händelse som någonsin ägt rum eller kommer att äga rum från skapelsens gryning genom alla tidsåldrar i en evighet utan slut.
Det är den oförlikneliga handling av godhet och nåd som endast en gud kan utföra. Genom den sattes alla villkor och betingelser i Faderns eviga frälsningsplan i funktion.
Genom den ges människan odödlighet och evigt liv. Genom den räddas alla människor från döden, helvetet, djävulen och ändlös pina.
Och genom den kommer alla som tror på och lyder Guds härliga evangelium, alla som är sanna och trofasta och övervinner världen, alla som lider för Kristus och hans ord, alla som är tuktade och hemsökta för hans sak, honom som vi tillhör — alla kommer att bli lika sin Skapare och sitta tillsammans med honom på hans tron och regera med honom för alltid i en härlighet utan slut.
När jag talar om dessa förunderliga saker kommer jag att använda mina egna ord, även om ni kanske tror att de är hämtade ur skrifterna, ord talade av andra apostlar och profeter.
Det är sant att de först tillkännagavs av andra, men nu är de mina, för Guds helige Ande har burit vittnesbörd för mig om att de är sanna, och det är nu som om Herren hade uppenbarat dem just för mig. Jag har därigenom hört hans röst och känner hans ord.
I Getsemane örtagård
För två tusen år sedan, utanför Jerusalems murar, fanns det en behaglig trädgård, Getsemane kallad, dit Jesus och hans närmaste vänner hade för vana att dra sig tillbaka för begrundan och bön.
Där undervisade Jesus sina lärjungar om rikets lära, och de samtalade alla med honom, som är Fader till oss alla, i vars tjänst de var, och vars ärende de gick.
Denna heliga plats, liksom Eden där Adam bodde, liksom Sinai varifrån Jehova gav sina lagar, liksom Golgata där Guds Son gav sitt liv till lösen för många, denna heliga plats är den plats där den evige Faderns Son, som var utan synd, tog på sig alla människors synder på villkor att de omvände sig.
Vi känner inte till, vi kan inte återge, inget dödligt sinne kan fatta den fulla innebörden av det som Kristus gjorde i Getsemane.
Vi vet att han svettades stora blodsdroppar från varje por medan han tömde den bittra kalken som hans Fader hade givit honom.
Vi vet att han led, både till kropp och själ, mer än vad som är möjligt för människan att lida utan att dö därav.
Vi vet att hans lidande på något sätt, som är ofattbart för oss, tillfredsställde rättvisans fordringar, återlöste botfärdiga själar från syndens smärta och straff och gjorde barmhärtigheten möjlig för dem som tror på hans heliga namn.
Vi vet att han låg utsträckt på marken medan smärtorna och kvalen från en oändlig börda fick honom att skälva och önska att han inte behövde tömma den bittra kalken.
Vi vet att en ängel kom från härlighetens boning för att stärka honom i hans eldprov, och vi antar att det var den mäktige Mikael, som först föll för att den dödliga människan skulle bli till.
Såvitt vi kan bedöma pågick dessa oändliga kval — detta lidande utan jämförelse — under ungefär tre eller fyra timmar.
Arresteringen, rättegången och gisslandet
Efteråt — då hans kropp var plågad och tömd på krafter — ställdes han inför Judas och de andra personifierade djävlarna, några från själva Sanhedrin; och han leddes bort med ett rep om halsen, som en vanlig brottsling för att dömas av de onda män vilka som judar satt i Arons säte och som romare utövade Caesars makt.
De förde honom till Hannas, till Kajfas, till Pilatus, till Herodes och tillbaka till Pilatus. Han blev anklagad, överöst med förbannelser och slagen. Deras vidriga saliv rann nedför hans ansikte medan svåra slag ytterligare försvagade hans smärtande kropp.
Med käppar slog de honom i vredesmod på ryggen. Blod rann nedför hans ansikte då törnekronan genomborrade hans panna.
Men framför allt blev han gisslad, gisslad med fyrtio slag så när som på ett, gisslad med en läderpiska i vilken vassa ben och metallbitar hade vävts in.
Många dog enbart av att bli gisslade, men han reste sig ur det lidande som gisslandet innebar för att sedan dö en skymflig död på Golgatas grymma kors.
Han bar sedan sitt kors tills han föll under dess tyngd och den smärta och de plågor som han genomled.
På korset
Slutligen, på en kulle som kallades Golgata — återigen, utanför Jerusalems murar — medan hjälplösa lärjungar såg på och kände dödskampen i sina egna kroppar, lade de romerska soldaterna honom på korset.
Med stora klubbor slog de järnspikar genom hans fötter och händer och handleder. Han var verkligen sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull.
Sedan restes korset för att alla skulle kunna se och förbanna och håna. Detta gjorde de, fyllda av djävulsk ondska, under tre timmar från nio på morgonen till middagstid.
Sedan förmörkades himmelen. Mörkret täckte landet under en tidrymd av tre timmar, och samma sak hände bland nephiterna. Det uppstod en kraftig storm, som om naturens Gud var i svår vånda.
Och det var han sannerligen, för medan han hängde på korset ytterligare tre timmar, från middagstid till tre på eftermiddagen, upprepades de oändliga kvalen och den obarmhärtiga smärtan som han genomled i Getsemane.
Och slutligen, när de försonande plågorna hade tagit ut sin rätt — när segern hade blivit vunnen, när Guds Son hade fullgjort sin Faders vilja i allt — sade han: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30) och gav frivilligt upp andan.
I andevärlden
Medan frid och lättnad genom en barmhärtig död befriade honom från dödlighetens smärta och sorg, inträdde han i Guds paradis.
När han hade utgivit sin själ som ett syndoffer var han redo att se sin avkomma, i enlighet med det messianska ordet.
Det var alla de heliga profeterna och trofasta heliga från tidsåldrar i det förflutna. Det innefattade alla dem som tagit på sig hans namn, och som blivit andligen födda av honom och blivit hans söner och hans döttrar, liksom förhållandet är med oss. Alla var församlade i andevärlden för att där se hans ansikte och höra hans röst.
Efter omkring 38 eller 40 timmar — tre dagar som judarna mätte tiden — kom vår välsignade Herre till graven som tillhörde Josef från Arimatea, där hans delvis balsamerade kropp hade lagts av Nikodemus och Josef.
Hans uppståndelse
Sedan, på ett för oss ofattbart sätt, tog han denna kropp som ännu inte hade börjat förruttna och uppreste den till den strålande odödlighet som gjorde honom lik sin uppståndne Fader.
Han mottog sedan all makt i himlen och på jorden, erhöll evig upphöjelse, visade sig för Maria från Magdala och många andra, och uppsteg till himlen för att sitta ned på Guds, den Allsmäktige Faderns, högra sida och regera för alltid i evig härlighet.
Hans uppståndelse från de döda på den tredje dagen var försoningens höjdpunkt. Återigen, på ett sätt som är ofattbart för oss, får hans uppståndelse till följd att alla människor kommer att uppstå ur graven.
Liksom döden kom genom Adam, så kom livet genom Kristus. Liksom Adam är dödlighetens fader, så är Kristus odödlighetens Fader.
Och utan dessa båda, dödlighet och odödlighet, kan människan inte åstadkomma sin frälsning och uppstiga till de höjder bakom skyarna där gudarna och änglarna vistas för alltid i evig härlighet.
Kunskap om försoningen
Kristi försoning är den mest betydelsefulla och grundläggande läran i evangeliet, och den är den minst förstådda av alla våra uppenbarade sanningar.
Många av oss har en ytlig kunskap och litar på att Herren genom sin godhet ska hjälpa oss igenom livets prövningar och faror.
Men om vi ska ha tro liksom Enok och Elia måste vi tro det som de trodde på, veta det som de visste, och leva såsom de levde.
Jag vill be er förena er med mig i erhållandet av en välgrundad och säker kunskap om försoningen.
Vi måste kasta åt sidan människors filosofier och de visas visdom och lyssna till den Ande som getts oss för att leda oss in i all sanning.
Vi måste söka i skrifterna, ta emot dem som Herrens vilja och röst och Guds kraft till frälsning.
Medan vi läser, begrundar och ber, kommer Guds tre trädgårdar inför oss i vårt sinne — Edens lustgård, Getsemane örtagård och trädgården med den tomma graven där Jesus visade sig för Maria från Magdala.
Skapelsen, fallet och försoningen
I Eden ser vi allt skapat i ett paradisiskt tillstånd — utan död, utan fortplantning, utan prövande erfarenheter.
Vi kommer till insikt om att en sådan skapelse, nu okänd för människan, var det enda sättet varpå fallet kunde förberedas.
Vi får sedan se Adam och Eva, den första mannen och den första kvinnan, stiga ner från sitt odödliga tillstånd och sin paradisiska härlighet för att bli det första dödliga köttet på jorden.
Dödligheten, som inbegriper fortplantning och död, kommer till världen. Och på grund av överträdelse tar ett prövotillstånd sin början.
Sedan i Getsemane får vi se Guds Son återlösa människan från den timliga och andliga död som kommer till oss genom fallet.
Och slutligen får vi inför en tom grav veta att Kristus, vår Herre, har brutit dödens bojor och står för evigt triumferande över graven.
Sålunda är skapelsen fader till fallet. Genom fallet kommer dödligheten; och genom Kristus kommer odödlighet och evigt liv.
Om Adam inte hade fallit så att döden blev till, skulle Kristi försoning som skänker oss liv inte ha ägt rum.
Hans försoningsblod
Och vad gäller denna fullkomliga försoning, åstadkommen genom Guds utgjutna blod — jag vittnar om att den ägde rum i Getsemane och på Golgata, och vad gäller Jesus Kristus, så vittnar jag om att han är Son till den levande Guden och att han blev korsfäst för världens synder. Han är vår Herre, vår Gud och vår kung. Detta vet jag av mig själv, oberoende av någon annan människa.
Jag är ett av hans vittnen, och en dag får jag känna märkena efter spikarna i hans händer och i hans fötter och väta hans fötter med mina tårar.
Men min vetskap kommer inte att vara större då än den är nu om att han är Guds Allsmäktige Son, att han är vår Frälsare och Återlösare, och att frälsning kommer av och genom hans försonings blod och inte på något annat sätt.
Gud give att vi alla må vandra i ljuset, såsom Gud vår Fader är i ljuset, så att hans Sons Jesu Kristi blod, i enlighet med löftena, kan rena oss från all synd.
Detalj från SKE INTE MIN VILJA UTAN DIN; Av HARRY ANDERSON © PACIFIC PRESS PUBLISHING
Detalj från Thomas tvivlaren, av Carl Heinrich Bloch, använd med tillstånd av Nationalhistoriska museet i Frederiksborgs slott i Hillerød, Danmark