Tjänande i kyrkan

För en av dessa mina minsta

Dianne W. Stoddard

Som mor till fyra små barn tycktes jag inte ha en lugn stund. Under en av mina hektiska dagar ringde vår biskop och frågade om han kunde träffa mig och min make. Till min förvåning kallade han mig till Hjälpföreningens president.

Jag sade till biskopen att jag måste be om det. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle kunna uppfylla ett sådant tidskrävande ämbete vid den tidpunkten i mitt liv. Känslor av otillräcklighet och osäkerhet fyllde mitt sinne och jag grät från och till i två dagar.

En av mina besökslärare, som inte hade en aning om vilken konflikt jag befann mig i, ringde och avtalade tid om att träffa mig. Under hennes besök återgav hon en berättelse om Emma Somerville McConkie, som hade verkat som Hjälpföreningens president under kyrkans första tid i Utah. En kvinna i syster McConkies församling hade många barn, bland annat en ny baby. Eftersom kvinnans familj var fattig begav sig syster McConkie dagligen till hemmet och tog med sig mat och hjälpte mamman att ta hand om barnet.

”En dag återvände [syster McConkie] till hemmet särskilt trött och utpumpad. Hon somnade i stolen. Hon drömde att hon badade ett litet barn och upptäckte att det var Jesusbarnet. Hon tänkte: O, vilken stor ära att få tjäna självaste Kristus! När hon höll barnet i famnen, kände hon sig överväldigad … Hon fylldes av obeskrivlig glädje … Hennes glädje var så stor att den väckte henne. När hon vaknade hörde hon följande ord: ’Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.’”¹

Berättelsen fyllde mitt hjärta och min själ med tröst och frid. Jag visste att Herren kände till mina omständigheter, att han ville att jag skulle tjäna systrarna i församlingen och att han skulle välsigna mig så att jag skulle kunna uppfylla alla mina ansvar. Jag tackade ja till kallelsen.

Jag är fortfarande förundrad över att jag kunde fullgöra mitt ämbete samtidigt som jag såg till min familjs behov, och jag är tacksam för en besökslärare som inspirerades att delge ett lägligt budskap. Sedan dess har jag aldrig tvekat att acceptera en kallelse. Jag har ett vittnesbörd om att när vi tjänar vår himmelske Fader så välsignar han oss med den tid, energi och förmåga som vi behöver för att verka i våra ämbeten.

Slutnot

1. Bruce R. McConkie, ”Charity Which Never Faileth”, Relief Society Magazine, mar. 1970, s. 169; kursivering tillagd.

Tjäna vist

Elder M. Russell Ballard

Det krävs visdom för att balansera ledarskapsämbeten med de krav som familjen, arbetet och andra ansvar ställer. Här är sex förslag:

1. Fokusera på människor — inte på program. Fokusera råds-, presidentskaps- och ledarskapsmöten på människors behov.

2. Var nytänkande. Använd kreativitet och Andens vägledning inom ramen för kyrkans riktlinjer och principer.

3. Delegera ansvar och ge andra tillfälle att växa. En ledare bör ge råd och motivation men inte utföra andras arbete.

4. Undvik skuldkänslor. Inse att vi måste göra allting ”med visdom och ordning” (Mosiah 4:27), vilket innebär att man fäster större uppmärksamhet vid olika prioriteringar vid olika tidpunkter.

5. Gör ditt bästa. Förstå dina egna förmågor, ange din takt och prioritera dina tillgångar för att hjälpa andra samtidigt som du ombesörjer din hälsa.

6. Var uppmärksam på nya medlemmars behov. Ge dem möjligheter att lära sig evangeliet, lära känna andra medlemmar och ge ett meningsfullt tjänande.

Från äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum, ”O, var visa!” Liahona, nov. 2006, s. 17–20.

Till höger: fotoillustration Laureni Ademar Fochetto