Du vet redan

Elizabeth Stitt

Jag trodde att kyrkan var sann, men när fick jag det vittnesbördet?

En dag i skolan kom en klasskamrat och jag av någon anledning in på ämnet religion. Min klasskamrat blev lite fientligt inställd och började kritisera det jag trodde på.

Hon såg mig i ögonen och sade: ”Du tror bara på kyrkan för att dina föräldrar har fostrat dig i den. Annars skulle du inte tro på den.”

Jag minns inte vad jag sade till henne men jag fortsatte tänka på vad hon hade sagt och undrade varför hon sade så. Jag hade vuxit upp i kyrkan och hade faktiskt inte ifrågasatt kyrkans lärdomar. Ända sedan jag var liten har jag känt att kyrkan var sann. Innan jag döptes läste min familj Mormons bok tillsammans, och jag visste att den var sann. Jag trodde inte bara. Jag visste det och hade inga tvivel. Men jag kunde inte peka på något särskilt ögonblick när jag hade fått det vittnesbördet. Det bekymrade mig ett tag. Jag ville ha en särskild upplevelse när jag skulle be och svaret omedelbart skulle komma rusande till mig. Det hände aldrig.

Men det jag kunde peka på var ett tillfälle när mitt vittnesbörd bekräftades. Efter mitt första år på high school följde jag med några andra ungdomar på en kyrkohistorisk resa. När vi kom till den heliga lunden inbjöd guiden oss att söka efter en personlig bekräftelse på att det som hade hänt där var sant: Att Gud Fadern och Jesus Kristus hade uppenbarat sig för Joseph Smith och påbörjat återställelsen. Jag hittade en rofylld plats i lunden och läste berättelsen om den första synen. Sedan knäböjde jag och bad. Jag visste redan att den första synen hade inträffat och att Joseph Smith var en profet. Men jag frågade i alla fall. Jag avslutade bönen, och inget hände. Ingen överväldigande känsla, ingen syn, inga änglar. Ingenting.

Jag såg en sten som jag satte mig på, tog fram min patriarkaliska välsignelse och började läsa. Evangeliets återställelse nämndes i min välsignelse och i mitt huvud hörde jag följande ord upprepas: ”Du vet redan. Du vet redan.”

Om jag kunde backa tillbaka till ögonblicket när min vän ifrågasatte det jag trodde på så vet jag inte hur jag skulle beskriva hur jag vet att kyrkan är sann. Men jag önskar jag hade sagt att mina föräldrar hade undervisat mig om det de visste var sant, men jag behövde få ett eget svar. Och det fick jag.

Jag behövde inte gå till den heliga lunden för att få veta att kyrkan var sann. Jag behövde inte någon fantastisk upplevelse för att veta att kyrkan var sann. Jag behövde bara bli påmind: ”Du vet redan.”