Evangelieklassiker
Oberoendets celestiala natur
Jag älskar evangeliets enkla sanningar som de har undervisats av alla heliga profeter och jag tröttnar aldrig på att tala om dem. Ända sedan tidernas begynnelse har människan fått rådet att vara självförsörjande, och därmed bli oberoende. Det är lätt att förstå orsaken till att Herren lägger så stark tonvikt vid denna princip när vi förstår att den är mycket nära förknippad med frihet.
Angående detta ämne sade äldste Albert E Bowen: ”Kyrkan är inte nöjd med ett system som gör kunniga människor permanent beroende, utan menar i stället att givandets sanna funktion och uppgift är att hjälpa människor hjälpa sig själva och på så sätt bli fria.”1
Många välmenande personer har utarbetat program för att hjälpa behövande människor. Många av dessa program är emellertid utformade med det kortsiktiga målet att ”hjälpa människor”, i stället för att ”hjälpa människor hjälpa sig själva”. Våra ansträngningar måste alltid vara inriktade på att göra arbetsföra människor oberoende.
Lättlurade måsar
Jag klippte ut följande artikel från Reader’s Digest för en tid sedan. Där står:
”I vår trevliga grannstad S:t Augustine [i Florida] svälter stora flockar fiskmåsar ihjäl trots att det finns gott om mat. Det finns gott om fisk, men måsarna vet inte hur de ska fånga fisken. Under generationer har de försörjt sig på avskrädet som räkflottan har lämnat efter sig. Nu har denna flotta flyttat …
Räkfiskarna hade skapat en välfärdsstat för … fiskmåsar. De stora fåglarna bemödade sig aldrig om att lära sig att fiska själva och de undervisade aldrig sina barn i fiske. I stället ledde de sina små till räknäten.
De vackra fiskmåsarna som nästan symboliserar friheten själv, svälter nu till döds på grund av att de gav efter för ’något-för-ingenting-myten’! De offrade sitt oberoende för allmosor.
Också många människor är sådana. De ser inte att det är något fel i att plocka det härliga avskrädet från skattenäten som tillhör Förenta staternas regerings ’räkflotta’. Men vad kommer att hända när staten har uttömt sina resurser? Vad händer barnen i kommande generationer?
Låt oss inte bli lättlurade fiskmåsar. Vi … måste bevara vår talang för att vara oberoende, vår gåva att skapa egna möjligheter, vår känsla för idoghet och vår sanna kärlek till oberoende.”2
Bruket att trakta efter och ta emot oförtjänta förmåner har i dag blivit så stadfäst i vårt samhälle att också personer med rikedomar, med förmåga att öka denna rikedom, förväntar sig att regeringen ska tillförsäkra dem en vinst. De politiska valens utgång beror ofta på vad kandidaterna lovar att göra för dem som röstar med regeringens ekonomiska resurser. Om detta blir allmänt accepterat och tillämpat i ett samhälle kommer detta bruk att förslava medborgarna.
Vi har inte råd att ligga staten till last även om vi har laglig rätt därtill. Det krävs alltför stort offer av självrespekt och vårt politiska, timliga och andliga oberoende.
I vissa länder är det ytterst svårt att skilja mellan förmåner som man har förtjänat och dem som man inte har förtjänat. Principen är emellertid densamma i alla länder. Vi bör sträva efter att bli självförsörjande och att inte vara beroende av någon annan för vår existens.
Det är inte bara de styrande som gör sig skyldiga till detta. Vi befarar att många föräldrar gör sina barn till ”lättlurade måsar” genom att låta dem göra vad de vill och genom att dela ut allmosor från familjens ekonomiska resurser. Sådana handlingar från föräldrarnas sida kan faktiskt vara mer förödande än något samhällsprogram.
Biskopar och andra prästadömsledare kan göra sig skyldiga till att göra sina församlingsmedlemmar till ”lättlurade måsar”. En del medlemmar blir ekonomiskt eller känslomässigt beroende av sin biskop. En allmosa är alltid en allmosa, oavsett varifrån den kommer. Allt vi gör i kyrkan och inom familjen bör syfta till att göra våra barn och medlemmar oberoende. Vi kan inte alltid ha kontroll över samhällets program, men vi kan styra våra hem och församlingar. Om vi undervisar om de här principerna och efterlever dem, kan vi göra mycket för att neutralisera de negativa effekterna av många länders regeringsprogram.
Vi vet att det finns de som, utan egen förskyllan, inte kan vara oberoende. President Henry D Moyle tänkte på dessa när han sade:
”Denna storslagna princip nekar inte de behövande eller de fattiga den hjälp de bör få. Helt handikappade, åldringar och sjuka har rätt till den hjälp de behöver. Men varje arbetsför person förväntas göra sitt yttersta för att undvika beroende, om hans egna ansträngningar kan åstadkomma detta. Att betrakta svårigheter som övergående, att kombinera sin tro på sin egen förmåga med ärligt arbete …
Vi tror att det är sällsynt att omständigheter uppstår då människor med stark tro, verkligt mod och orubblig beslutsamhet, med kärlek till oberoende brinnande i sina hjärtan och med stolthet över sina egna ansträngningar, inte kan övervinna de hinder som kommer i deras väg.”3
Andligt oberoende
Jag vill nu framhålla en mycket viktig sanning: Oberoende är inget slutmål, utan ett medel till att nå ett mål. Det är möjligt för en person att vara helt oberoende och att samtidigt sakna alla andra önskvärda egenskaper. Man kan vara förmögen och aldrig komma i den situationen att man behöver be någon om någonting, men utan ett andligt mål förknippat med detta oberoende kan själen bli urholkad.
Kyrkans välfärdsprogram är andligt. När programmet introducerades 1936 gjorde president David O McKay följande skarpsinniga observation:
”Vi bör vara ytterst angelägna om att utveckla vår andliga natur. Andlighet är själens högsta strävan, människans gudomlighet. ’Den högsta, krönande gåvan som gör honom till kung över allt skapat.’ Det är medvetandet om seger över det egna jaget och kontakten med evigheten. Endast andligheten ger oss det bästa i livet.
Det är viktigt att förse den med kläder som saknar kläder, att ge tillräckligt med mat åt dem vars matbord är klent försett, att ge arbete åt dem som desperat kämpar mot den förtvivlan som kommer av påtvingad sysslolöshet, men när allt kommer omkring så är de största välsignelserna som kyrkans trygghetsplan medför andliga. Utåt sett tycks alla handlingar vara inriktade på fysiska behov: Sy om kläder, konservera frukt och grönsaker, lägga upp matförråd, välja ut bördig mark att slå sig ned på. Utåt sett tycks alla handlingar vara inriktade på … timliga ting, men andlighetens beståndsdelar genomsyrar, inspirerar och helgar alla dessa handlingar.”4
I Läran och förbunden 29:34–35 läser vi att det inte finns något timligt bud, att alla bud är andliga. Där står också att människan ska ”handla av sig själv”. Människan kan inte handla av sig själv om hon inte är oberoende. Härav ser vi att oberoende och självtillit är mycket viktiga nycklar till andlig tillväxt. Närhelst vi hamnar i situationer som hotar vårt oberoende, hotas också vår frihet. Om vi ökar vårt beroende finner vi omedelbart att vår handlingsfrihet minskar.
Vid det här laget bör vi ha lärt oss att oberoende är en förutsättning för fullständig handlingsfrihet. Vi har emellertid också lärt oss att det inte finns något andligt i oberoende såvida vi inte gör de rätta valen med denna frihet. Vad bör vi då göra när vi väl har blivit oberoende för att tillväxa andligt?
Nyckeln till att vara andligt oberoende är att använda sin frihet till att efterleva Guds lagar. Skrifterna är mycket tydliga när det gäller att framhålla att det åligger dem som har att ge till dem som behöver.
Lyft andra
När Jakob talade till Nephis folk sade han:
”Tänk på era bröder som på er själva och umgås med alla och var frikostiga med era ägodelar så att de kan bli rika som ni.
Men sök efter Guds rike innan ni söker efter rikedomar.
Och sedan ni har fått ett hopp i Kristus skall ni få rikedomar om ni söker dem, och om ni söker dem för att göra gott — att kläda den nakne och att föda den hungrige och att befria den fångne och ge hjälp åt den sjuke och den bedrövade.” (MB Jakob 2:17–19)
I vår tidsutdelning, när kyrkan var endast tio månader gammal, sade Herren:
”Om du älskar mig skall du tjäna mig och hålla alla mina bud.
Och se, du skall komma ihåg de fattiga och helga det av dina ägodelar som du har att dela med dig åt dem till deras uppehälle.” (L&F 42:29–30)
Samma månad återkom Herren till detta ämne. Medlemmarna hade uppenbarligen varit försumliga. De hade inte handlat tillräckligt snabbt.
”Se, jag säger er att ni måste besöka de fattiga och behövande och ge dem lindring.” (L&F 44:6)
Det har för mig alltid varit förbryllande att vi ständigt måste befallas av Herren att göra det som är för vårt eget bästa. Herren har sagt: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.” (Matt 10:39) Vi mister vårt liv genom att tjäna och lyfta andra. När vi gör det upplever vi den enda sanna och varaktiga lyckan. Tjänande är inte något som vi utstår här på jorden för att vi ska förtjäna rättigheten att leva i det celestiala riket. Tjänande är kärnan från vilken evigt liv i det celestiala riket utspringer.
Jag längtar efter den underbara dag då dessa saker kommer naturligt därför att vi är renhjärtade. Den dagen kommer det inte att finnas något behov av befallningar, för vi kommer själva att ha upplevt att vi blir verkligt lyckliga endast när vi tjänar osjälviskt.
Kan vi se hur betydelsefullt oberoende blir, när vi betraktar det som förutsättning för tjänande, när vi också vet att tjänande är gudomlighetens kärna? Utan oberoende kan vi inte utöva denna medfödda önskan att tjäna. Hur kan vi ge av något som vi inte har? Mat till de hungriga kan inte hämtas från tomma hyllor. Pengar att hjälpa de behövande kan inte komma från en tom plånbok. Stöd och förståelse kan inte komma från den som är känslomässigt utsvulten. Undervisning kan inte ges av okunniga. Och viktigast av allt, andlig vägledning kan inte ges av andligt svaga.
Det finns ett ömsesidigt beroende mellan dem som har och dem som inte har. Givande upphöjer de fattiga och ödmjukar de rika. Båda helgas av denna process. De fattiga löses från fattigdomens fångenskap och begränsningar och kan som fria människor resa sig och använda hela sin förmåga, både andligt och timligt. De rika deltar genom att ge av sitt överflöd i givandets eviga princip. När någon har blivit hel eller oberoende, sträcker han eller hon ut sin hand och hjälper andra, och processen upprepas.
Vi är alla oberoende inom några områden och beroende inom andra. Därför bör vi alla sträva efter att hjälpa varandra inom områden där vi själva är starka. Samtidigt bör inte stolthet hindra oss från att tacksamt ta emot en hjälpande hand från någon annan när vi så behöver. Sådant förmenar andra tillfället att få del av en uppbyggande erfarenhet.
Ett av de tre områden som har betonats som kyrkans mission är att fullkomliggöra de heliga, och detta är ändamålet med välfärdsprogrammet. Detta är inget domedagsprogram utan ett program för vårt liv här och nu, för det är nu det är dags för oss att fullkomna vårt liv. Må vi fortsätta hålla fast vid dessa sanningar.
Illustrationer Steve Kropp; fotoillustrationer Simon Jones; fotografi av president Romney, Eldon K Linschoten