ETT LASS KÄRLEK
Efter en liten olycka har jag varit tvungen att använda käpp och jag går långsamt. Jag har svårt med trappor. I kyrkan var jag alltid rädd att jag skulle ramla nerför trappan – ända till söndagen då jag hörde en tyst röst och kände en liten hand i min: . Jag går med dig.”
Jag tittade ner och såg nioårige Gabriels tillitsfulla leende.
”Bra!” sade jag. ”Från och med nu är du min hjälpare. Nu går vi!”
Det var ingen som hade sänt Gabriel. Han såg bara en mormor som behövde hjälp och presenterade sig själv.
Numera går Gabriel och jag nerför trapporna utan rädsla.
Senare sade jag till Gabriels föräldrar: ”Det är inte den fysiska styrkan som gör mig orädd. Det är det stora lasset kärlek han ger mig varje söndag. Gabriel är en jätte i fråga om vänlighet!”