Kostymen
Det var en kort tid före jul och jag hade en del saker som andra kunde ha användning för. Jag gick från rum till rum i huset och tog reda på saker som vi kunde ge till Deseret Industries. När det till slut var dags att gå igenom vårt sovrum gick min make och jag först till garderoben. Vi gick igenom alla våra kläder.
”Jag har inget den här gången”, sade jag. ”Har du det?”
David lade några skjortor i en hög och hittade ett par skor som han inte använde längre.
”Vad säger du om den här kostymen?” frågade han. Jag hade hjälpt honom välja ut den inför en anställningsintervju för flera år sedan. Den såg fortfarande ny ut.
”Vad tror du, raring? Jag kan inte få den på mig längre.”
”Men den är fortfarande som ny”, sade jag.
”Jag känner verkligen att jag ska ge bort den här kostymen”, sade David. Han tog ut den från garderoben.
Jag tyckte att han var fin i den kostymen, men han hade en annan, och när han hade tagit på sig den här kunde jag se att den nätt och jämt gick på honom. Jag lade den försiktigt på högen med kläder som skulle doneras, men det kändes inte rätt. Det var något som var fel. Kostymen skulle inte vara där och jag visste det.
David gick igenom slipsarna. Han var hänsynslös i sitt gallrande. Han tog fram flera stycken som han lade på kostymen, men det kändes inte rätt heller.
Tankar på kostymen störde min sömn. Jag undrade vad det var för fel på mig eftersom jag oroade mig så mycket för en kostym som inte passade och några gamla slipsar.
Morgonen därpå tittade jag på högen med kläder. Jag fick återigen en stark känsla av att kostymen inte skulle vara där. Jag tog bort den från klädhögen och lade den på sängen tillsammans med några slipsar. När jag hade lagt allt annat i säckar tittade jag ännu en gång på kostymen. ”Vem är det som ska ha den?” Jag visste det inte.
Jag knäböjde vid sängen och bad en bön. Sedan satte jag mig vid skrivbordet och funderade. Min make och jag var ledare för unga vuxna i församlingen så vi visste vem den nästa missionären skulle bli. Det skulle dröja ett tag innan han skulle iväg. Han hade fast anställning så det skulle inte vara något problem för honom att köpa en kostym. Jag ringde biskopen men det var telefonsvararen som tog samtalet.
Sedan knackade det på dörren. Jag hajade till när jag öppnade dörren.
”Hej syster Ries”, sade missionärerna i vår församling och log.
Plötsligt kom en känsla av förvissning över mig. ”Jag kan inte tro det”, var allt jag kunde säga. ”Stanna här. Jag är strax tillbaka.”
Jag sprang glatt uppför trapporna medan äldsterna skrattade åt min konstiga välkomsthälsning. Jag kände mig så glad när jag bar ner kostymen.
”Kavajen är i storlek 40”, sade jag, ”och byxorna är 33–32”. Jag tittade hoppfullt på en av äldsterna.
Missionärens ansikte lyste upp. ”Jag har storlek 40 och 33–30 i byxor.” Hans ansikte mjuknade. ”Mina föräldrar och jag har bett om att jag skulle hitta en kostym som jag kunde avsluta missionen i. Jag har lite tid kvar och jag har nästan helt och hållet nött ut den här.”
Den trofaste äldsten tog tacksamt emot gåvan från sin himmelske Fader — kostymen och slipsarna — och när jag hade stängt dörren gick jag ännu en gång upp till mitt sovrum för att knäböja och tacka min himmelske Fader för den kärlek han har till sina barn. Han lyssnar alltid på våra böner.