Snar att hjälpa, sen att döma

Äldste Paul H. Sinclair

i de sjuttios kvorum

Att vara snar att hjälpa och sen att döma är ett enkelt och mycket uppmuntrande sätt för var och en av oss att vara mer som vår Frälsare.

Liknelsen om de konstiga knapparna

”Och en liten pojke ska [leda] dem.” För många år sedan blev det här skriftstället verkligen levande för mig. Det hände under ett primärprogram i församlingen.

Den sabbatsmorgonen hade min unge vän James en ny kostym på sig. När programmet började undersökte James några av de mer intressanta aspekterna av sin nya kostym. Det som fångade hans uppmärksamhet mest var två detaljer på kavajen. På kavajärmarna fanns det knappar men inga hål. Och på vänstra kavajslaget fanns ett knapphål men inga knappar. Varken knapparna eller knapphålet verkade tjäna något egentligt syfte.

Nåväl, James kom finurligt på ett syfte för båda. Jag såg oroligt på när James förtjust knäppte sin högra ärm på vänster kavajslag. Glädjen övergick snabbt till panik, för när James väl hade knäppt armen mot bröstet kunde han inte komma loss, inte ens med ett primärbarns rörlighet. James hade oavsiktligt, men mycket framgångsrikt, skapat en enarmad tvångströja.

Ju mer James fastnade, desto mer frustrerad blev jag. De konstiga knapparna hade använts för ett obekvämt och, enligt min åsikt, irriterande ändamål. Jag skakade besviket på huvudet när James skulle gå till talarstolen.

Precis då lade jag märke till den lilla flickan som satt bredvid James. Hon hade också bevittnat James svåra situation och hans växande oro. Men i stället för att bli irriterad ville hon hjälpa till. Hon förstod snabbt vad som behövdes och sträckte upp sina små, icke-dömande fingrar och drog ut knappen ur knapphålet. James räddades, och primärprogrammet räddades!

Jag kände mig lättad men också ödmjuk. Jag kände igen den tysta tillrättavisningen av en felplacerad knapp och små fingrar som påminde mig om att jag borde försöka vara mer som Jesus. Det lilla men majestätiska ögonblicket hjälpte mig att anamma det som äldste Patrick Kearon har beskrivit som en ”radikal [kursändring]” av min själ. Jag minns inte vad Primärs program handlade om den dagen, men budskapet jag fick genom den Helige Anden ledde till en andlig omställning. Ett litet barn lärde mig detta: att en sann Jesu Kristi lärjunge är snar att hjälpa och sen att döma.

Frälsaren hjälper (men dömer inte) kvinnan vid brunnen

Frälsaren undervisade om denna kärleksfulla princip för lärjungaskap från allra första början av sin jordiska verksamhet. I Johannesevangeliet betjänar han en samarisk kvinna. Vi vet inte vad hon heter. Vi har lärt känna henne som ”kvinnan vid brunnen”. Hennes samspel med Herren Jesus Kristus kan lära oss många saker. En viktig lärdom är exemplet på att Frälsaren snabbt erbjuder nåd och livsavgörande hjälp.

När samtalet inleddes var Jesus trött och bad oväntat kvinnan om något att dricka. Vi kan bara föreställa oss hur många dagar den här kvinnan hade kommit till den här brunnen vid den här tiden, ensam – fram till denna dag. För henne var det en vanlig dag – tills Jesus kom dit. Under de där vanliga dagarna hade hon kanske fått utstå många dömande blickar men få hjälpande händer – tills den här dagen.

Den här kvinnan kan ha gjort mer för att förtjäna fördömande än att bara knäppa ärmen till kavajslaget. Uppenbarligen hade hon en rad spruckna förhållanden bakom sig och bodde för tillfället ihop med en man som inte var hennes make. Men vad vet vi egentligen om hennes omständigheter? Var hon änka? Skild? Övergiven? Det vet vi inte. Snälla, missförstå mig nu inte. Hennes berättelse är mycket viktig, men det är inte sådana fördömande detaljer vi behöver veta om hennes resa.

Vad fokuserade Kristus på i stället? Hjälp. Erbjudandet om ”levande vatten”. Den store Återlösaren visste absolut allt om den här namnlösa kvinnan, och han kom till henne för att vara ett levande vittne om levande vatten. Han erbjöd henne nåd och omvandlande hjälp.

Han bemötte kvinnan med värdighet, inte med dömande skam. Han lyssnade uppriktigt på hennes frågor och svarade med lärdomar, inte hån. Han dömde henne inte för hennes förflutna. Han anförtrodde henne sanningen. Jesus Kristus påminner oss om att för att hjälpa människor förändra sina liv, ska vi inte bara se till deras förflutna – vi måste se till deras potential. Hon gick till brunnen den dagen som en utstött kvinna. Hon gick iväg från brunnen med ett mål och en mening. Det här är precis vad det innebär att vara ”snar att hjälpa och sen att döma”.

Att finnas där i vardagen för vänner och nya medlemmar

Varje dag träffar missionärerna människor vid nutida brunnar runt om i hela världen. De förkunnar att Jesus är Kristus, den store ”Jag Är”. De finner, undervisar, döper och konfirmerar människor som kanske är rädda att bli dömda men som behöver hjälp. Som Jesu Kristi lärjungar uppmanas vi att ge våra själar en ny riktning så att vi kan hjälpa vänner och nya medlemmar på ett mer kristuslikt sätt. President Dallin H. Oaks har klart och tydligt uppmanat oss att ”sträva efter att vara heliga, som vår Frälsare”. Att vara snar att hjälpa och sen att döma är ett enkelt och mycket uppmuntrande sätt för var och en av oss att vara mer heliga, att vara mer som vår Frälsare, att vara hans sanna lärjungar.

Det är min bön att när dessa nutida män och kvinnor vid brunnen möter er och mig, då vet de att de har ”kommit hem”. Jag ber om att de i er och mig ska känna igen hängivna Jesu Kristi lärjungar, redo att fylla dem med levande och kärleksfullt vatten. Jag vittnar om att när vi hjälper människor, en efter en, på våra egna små och enkla sätt, i stället för att döma dem, förbereder vi världen för Jesu Kristi andra ankomst. Det vittnar jag om och betygar i Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

1. Jesaja 11:6.

2. Jag återger den här berättelsen med tillstånd av James och hans familj.

3. Se ”Jag vill gärna likna Jesus”, Barnens sångbok, s. 40–41.

4. Se Russell M. Nelson, ”Herren Jesus Kristus ska komma tillbaka”, Liahona, nov. 2024, s. 121; se även Ronald A. Rasband, ”Mitt framför våra ögon”, Liahona, maj 2025, s. 13–17.

5. Patrick Kearon, ”Guds avsikt är att föra dig hem”, Liahona, maj 2024, s. 88.

6. President Dallin H. Oaks har sagt följande om att vara sen att döma andra: ”Vi måste avstå från att fälla slutgiltiga domar över människor därför att vi saknar kunskap och visdom till att göra det … Herrens sätt att få en slutlig dom är att tillämpa sin fullkomliga kunskap om den lag en person har fått och döma på grundval av den personens omständigheter, motiv och handlingar under hela hans eller hennes liv” (”’Judge Not’ and Judging”, Ensign, aug. 1999, s. 8; se även Matteus 7:1–5; Lukas 6:37–42; 3 Nephi 14:1–12; Mormon 8:20). På samma sätt lärde Jesus konsekvent att ett kännetecken för vårt lärjungaskap bör vara att hjälpa andra (se Matteus 5:38–47; Markus 10:45; Lukas 10:30–37). I Mormons bok lärs den här egenskapen för lärjungaskap ut i många skriftställen, bland annat i de vackra beskrivningarna av hur vi kan leva efter det förbund vi ingår vid dopet. De här skriftställena illustrerar många sätt varpå vi hjälper och tjänar andra (se Mosiah 18:8–11; se även Jakob 2:17–19; Alma 1:26–27; 3 Nephi 13:1–4). Jesus Kristus gav oss det fullkomliga exemplet på att hjälpa utan att döma när han visade sig för nephiterna och ”stanna[de] litet längre hos dem” (3 Nephi 17:5). Han avstod från att döma och avhjälpte varje behov och helade varje sår helt enkelt därför att hans inre var ”fyllt av medlidande” och ”barmhärtighet” (3 Nephi 17:6, 7).

7. Se Johannes 4:4–42. Andra som hade enskilda, tjänande samtal med Frälsaren i Nya testamentet var den rike unge mannen (se Matteus 19:16–22), brottslingen på korset (se Lukas 23:39–43), Nikodemus (se Johannes 3:1–21), mannen vid dammen Betesda (se Johannes 5:2–15), Pontius Pilatus (se Johannes 18:33–38), Maria Magdalena (se Johannes 20:11–18) och Simon Petrus (se Johannes 21:15–19). I Mormons bok rörde Jesus Kristus kraftfullt vid sina lärjungar ”en efter en” och talade till var och en av dem personligen (3 Nephi 18:36; se även 28:1–3).

8. När Frälsaren träffade kvinnan vid brunnen hade den kulturella och religiösa fientligheten mellan judar och samarier befästs. Som president Dallin H. Oaks sammanfattade det var samarierna ”en grupp som judarna isolerade och föraktade” (”Levande i Kristus”, Liahona, maj 2026, s. 85). Därför var det avslöjande att Jesus bestämde sig för att han då ”måste … ta vägen genom Samarien” (Johannes 4:4; kursivering tillagd). Hans beslut att avsiktligt bege sig till Samarien och tala med en samarisk kvinna var socialt radikalt och andligt djupsinnigt. President Oaks undervisade vidare under generalkonferensen i april 2026 om att detta att vara levande i Kristus innefattar att vara fridsskapare (se ”Levande i Kristus”, s. 85–87). Det är anmärkningsvärt, men ändå inte förvånande, att en av de första handlingarna under Frälsarens jordiska verksamhet var att vara en fridsskapare för kvinnan vid brunnen.

9. Se Johannes 4:7. Det här var inte sista gången Frälsaren skulle bli trött och be om något att dricka. I slutet av sin jordiska verksamhet, utmattad av lidandet och hängande från korset, bad Jesus återigen om att få dricka (se Johannes 19:28). När vi begrundar hur Jesus Kristus betjänade kvinnan vid brunnen, låt oss också tänka på det kommande ögonblicket när han återigen skulle vara trött och törstig. Världens korsfäste Frälsare skulle återigen vara snar att hjälpa och sen att döma. Han skulle ge sitt liv för oss (se Johannes 19:30).

10. Det finns ett ordspråk på engelska och på många europeiska språk som säger att man inte ska ”gå till brunnen en gång för mycket”. Ordspråket försöker lära ut principen att en person som alltför ofta går till samma källa för att få hjälp riskerar att källan torkar ut (se The Free Dictionary, ”go to the well too many times”, idioms.thefreedictionary.com). Även om ordspråket är användbart för att beskriva världsliga resurser, är det inte tillämpligt när man talar om Jesus Kristus. Vi kan aldrig gå till vår egen brunn och träffa honom för många gånger (se Mosiah 26:30). Våra ansträngningar att få tillgång till Jesu Kristi försoning gör inte slut på dess effektivitet, eftersom den är oändlig. Biskop W. Christopher Waddell beskrev det underbara sambandet mellan Jesu Kristi försoning och den icke-dömande hjälp hans bror fick, som var döende i cancer: ”Tack vare underbara män och kvinnor som såg ett behov, inte var dömande och betjänade likt Frälsaren, var det inte för sent för Mike … Vi måste komma ihåg att det aldrig är för sent och att ingen någonsin har förirrat sig så långt bort från stigen att han eller hon varit utom räckhåll för Jesu Kristi oändliga försoning, som är gränslös i sin varaktighet och sitt omfång” (”Precis som han gjorde”, Liahona, maj 2019, s. 21; betoning tillagd).

11. Johannes 4:10.

12. Som en del av sitt erbjudande om hjälp var Frälsaren inte rädd för att inbjuda den här nya lärjungen att ta på sig ett ansvar (se Johannes 4:7). Även om kvinnan inte omedelbart svarade positivt på Jesu begäran, accepterade hon så småningom och efter enskild omsorg, med glädje, det viktigaste uppdraget: att berätta för världen att Jesus är Messias. Som sanna efterföljare till Jesus Kristus och hans exempel bör vi inte vara rädda för att inbjuda människor, särskilt nya medlemmar, att tjäna och hjälpa andra som en del av deras resa på förbundsstigen (se Mosiah 5:2; se även Dale G. Renlund, ”Bevara hjärtats mäktiga förändring”, Liahona, nov. 2009, s. 99).

13. Se Psaltaren 85:12.

14. Vår himmelske Fader och Jesus Kristus ser den potential vi har till att bli den bästa möjliga versionen av oss själva (se Dale G. Renlund, ”Personliga förberedelser för att möta Frälsaren”, Liahona, maj 2025, s. 44).

15. Se Johannes 4:29. Den typ av hjälp som Frälsaren erbjöd innebar inte att avlägsna kvinnan från hennes komplicerade liv eller förändra hennes svåra omständigheter. I stället gjorde hans erbjudande om hjälp det möjligt för henne att leva sitt liv med ett nytt syfte. David A. Bednar, dåvarande president för Brigham Young University – Idaho, lärde: ”När du och jag börjar förstå och använda oss av försoningens möjliggörande kraft i vårt liv, ber vi om och eftersträvar styrka till att ändra våra omständigheter i stället för att be om att våra omständigheter ska ändras.” (“In the Strength of the Lord” [Brigham Young University devotional, 23 okt, 2001], s. 4, speeches.byu.edu).

16. Vi bevittnar den gudomliga karaktärens orubblighet när vi tänker på en annan kvinna vid brunnen som också var i behov av hjälp i stället för att dömas. I 1 Moseboken 16, efter en djupt känslomässig konflikt, flydde Hagar från Abram och Saraj och var ensam i öknen. En ängel visade sig för Hagar när hon stannade till vid en vattenkälla. När Hagar hade tagit emot himmelsk uppmuntran, förståelse och en inbjudan förkunnade hon: ”Du är den Gud som ser mig” (v. 13). Brunnen där Herren letat upp Hagar fick namnet ”Beer-Lahaj-Roi”, vilket betyder ”Den Levandes brunn, han som ser mig” (1 Moseboken 16:14, fotnot a). I vår strävan att vara mer heliga i vårt tjänande kanske vi kan efterlikna Hagars tjänande ängel och bli det medel genom vilket någon kan få veta att vår himmelske Fader och Jesus Kristus verkligen ser dem i deras öken.

17. Det är inte förvånande att Frälsaren, när han pratar med kvinnan vid brunnen, är ett exempel på det som har kallats ”missionärsuppgiften”. Kapitel 1 i Predika mitt evangelium lär att missionärens uppgift är att ”inbjuda andra att komma till Kristus genom att hjälpa dem ta emot det återställda evangeliet genom att utöva tro på Jesus Kristus och hans försoning, omvända sig, döpas, ta emot den Helige Andens gåva och hålla ut intill änden” (Predika mitt evangelium: Vägledning för att sprida Jesu Kristi evangelium [2023], s. 1; betoning tillagd. Jesus uppmanar kvinnan vid brunnen att komma till honom och hjälper henne sedan att göra det.

18. Andra Moseboken 3:14; se även Johannes 4:26.

19. Äldste Quentin L. Cook rapporterade att under en treårspreiod ingick nästan 900 000 människor ett förbund som omvända till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (se ”Herren påskyndar sitt verk”, Liahona, nov. 2025, s. 48). Vid något tillfälle var alla dessa nya medlemmar, på sitt eget sätt, en man eller kvinna vid brunnen.

20. President Dieter F. Uchtdorf vittnade om att möten med Jesus Kristus förändrar oss för alltid. Han lärde också att möten med Jesu Kristi lärjungar på samma sätt bör förändra liv (se ”Mötet vid den tomma graven”, Liahona, maj 2026, s. 58–61).

21. Dallin H. Oaks, ”Levande i Kristus”, s. 87.

22. Kristuslik hjälp uppmuntrar till ett lärjungaskap med andlig självtillit. Efter att ha fått hjälp av Jesus Kristus hade Petrus tillräcklig självtillit att lämna sin stora fiskfångst bakom sig för att följa honom (se Lukas 5:11). På liknande sätt hade kvinnan vid brunnen, efter att ha upplevt Frälsarens hjälp, självtilliten att lämna sin vattenkruka bakom sig för att berätta för alla om Messias (se Johannes 4:28).

23. Se Clark G. Gilbert, ”Kom hem”, Liahona, maj 2026, s. 15–17.

24. President Dieter F. Uchtdorf påminde oss: ”’Älska varandra’, sa Jesus. ’Då ska alla förstå att ni är mina lärjungar’ [Johannes 13:34–35]. Ofta kommer en persons första vittnesbörd om Jesus Kristus när han eller hon känner kärlek bland Jesu Kristi lärjungar” (“Då ska alla förstå att ni är mina lärjungar”, Liahona, maj 2025, s. 51).

25. President Dieter F. Uchtdorf sammanfattade hur våra små, ibland obemärkta gåvor gör det möjligt för oss att göra enkla saker som representerar det slags hjälp som behövs för att förändra liv: ”Jag vill nämna några andliga gåvor som jag har lagt märke till hos så många medlemmar världen över. Fundera över om du har välsignats med en eller flera av följande gåvor: Visa medkänsla. Lägga märke till dem som förbises … Ge uppriktiga komplimanger … Förklara på ett enkelt sätt … Hjälpa andra att känna tillhörighet … Jag hoppas du kan se hur värdefulla [dessa gåvor] är för Herrens verk och hur du kan ha berört, välsignat eller till och med räddat något av Guds barn med dina gåvor” (”Gör din del av hela ditt hjärta”, Liahona, nov. 2025, s. 23; se även Gerrit W. Gong, ”Ingen sitter ensam”, Liahona, nov. 2025, s. 40–43). I kapitel 46 i Läran och förbunden betonar Herren att det verkliga syftet med våra andliga gåvor, vare sig de är stora eller små, är att hjälpa vår himmelske Faders barn (se Läran och förbunden 46:8–10, 26).

26. President D. Todd Christofferson har lärt: ”Att anta Kristi karaktär är inte bara en fråga om personlig förberedelse utan en primär del av att förbereda världen för Herrens återkomst och hans härliga tusenåriga styre. Vi har en tendens att underskatta inflytandet från kristuslika personer i världen, men att arbeta med oss en och en har alltid varit Jesu sätt att förändra samhället och upprätta sitt rike” (”Kristi karaktär”, Liahona, maj 2026, s. 91).