Upplyft på korset
För att vara en Jesu Kristi efterföljare måste man ibland bära en börda och gå till den plats där offer krävs och lidande är oundvikligt.
För många år sedan, efter en diskussion under min forskarutbildning i amerikansk religionshistoria, frågade en annan student mig: ”Varför har sista dagars heliga inte antagit korset som andra kristna använder som symbol för sin tro?”
Eftersom sådana frågor om korset ofta innebär en fråga om vår hängivenhet mot Kristus, sa jag genast till honom att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga anser Jesu Kristi försonande offer vara det centrala faktumet, den avgörande grundvalen, den främsta läran och det yttersta uttrycket för gudomlig kärlek i Guds stora plan för sina barns frälsning.1 Jag förklarade att den frälsande nåden i denna handling var nödvändig för och universellt given till hela den mänskliga familjen från Adam och Eva till världens ände.2 Jag citerade profeten Joseph Smith, som sa: ”Allt … som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”3
Sedan läste jag för honom det som Nephi skrev 600 år före Jesu födelse: ”Och … ängeln … talade till mig och sa: ’Se!’ Och jag såg och fick se Guds Lamm … [som] lyftes upp på korset och dödades för världens synder.”4
Med min ”älska, dela, inbjud”-iver skiftande till högväxel fortsatte jag att läsa! Till nephiterna i den nya världen sa den uppståndne Kristus: ”Min Fader sände mig för att jag skulle kunna lyftas upp på korset … så att jag … skulle kunna dra alla människor till mig …Och av denna anledning har jag blivit upplyft.”5
Jag var på vippen att citera aposteln Paulus när jag märkte att min väns blick började bli glasartad. En snabb titt på armbandsuret påminde honom tydligen om att han behövde vara någonstans – var som helst – och han rusade iväg till sitt påhittade möte. Så slutade vår konversation.
Denna morgon cirka 50 år senare är jag fast besluten att avsluta den där förklaringen – även om varenda en av er börjar titta era armbandsur. När jag försöker förklara varför vi i allmänhet inte använder korsets ikonografi vill jag tydligt klargöra vår djupa respekt och beundran för deras trosfyllda motiv och hängivna liv som gör det.
En anledning till att vi inte betonar korset som symbol kommer av våra bibliska rötter. Eftersom korsfästelse var en av det romerska rikets mest plågsamma avrättningsmetoder valde många av Jesu tidiga efterföljare att inte framhäva detta brutala tortyrinstrument. Innebörden av Kristi död var sannerligen central i deras tro, men under cirka 300 år försökte de vanligtvis att förmedla sin evangelieidentitet på andra sätt.6
Under det fjärde och femte århundradet introducerades ett kors som en symbol för generell kristendom, men vår kristendom är inte en ”generell kristendom”. Vi är varken katoliker eller protestanter, utan i stället en återställd kyrka, Nya testamentets återställda kyrka. Därför går vårt ursprung och vår myndighet tillbaka till tiden före koncilier, trosbekännelser och ikonografi.7 I den bemärkelsen är frånvaron av en symbol som endast senare började användas allmänt, ytterligare bevis på att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är kristendomens sanna begynnelse som återställts.
Ett annat skäl till att vi inte använder ikoniserade kors är vår betoning på det fullkomliga underverket i Kristi mission – hans härliga uppståndelse likväl som hans lidande och död. När jag nu understryker detta förhållande noterar jag två konstverk8 som tjänar som bakgrund för första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum under deras heliga veckovisa möten i templet varje torsdag i Salt Lake City. Dessa avbildningar utgör ständiga påminnelser för oss om det pris som erlades och den seger som vanns av honom vars tjänare vi är.
En mer offentlig representation av Kristi tvådelade seger är att vi använder det här lilla Thorvaldsen-porträttet av den uppståndne Kristus som träder ut ur graven i härlighet, med såren från sin korsfästelse fortfarande synliga.9
Slutligen påminner vi oss om att president Gordon B. Hinckley en gång lärde: ”Vårt folks liv måste vara symbolen för vår tro.”10 Dessa faktorer – särskilt den sistnämnda – för mig till det som kan vara den allra viktigaste skrifthänvisningen till korset. Det har inget att göra med hängen eller smycken, med kyrktorn eller skyltar. Det har snarare att göra med den bergfasta integritet och styva moraliska ryggrad som kristna bör ha med sig i det kall Jesus har gett var och en av sina lärjungar. I varje land och tidsålder har han sagt till oss alla: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”11
Detta handlar om de kors vi bär på snarare än dem vi har på oss. För att vara en Jesu Kristi efterföljare måste man ibland bära en börda – sin egen eller någon annans – och gå till den plats där offer krävs och lidande är oundvikligt. En sann kristen kan inte följa Mästaren bara vad gäller det han eller hon håller med om. Nej. Vi följer honom överallt, inklusive, om det är nödvändigt, till arenor fyllda med tårar och problem där vi ibland kanske står väldigt ensamma.
Jag känner människor, i och utanför kyrkan, som följer Kristus precis så trofast. Jag känner barn med allvarliga fysiska handikapp, och jag känner de föräldrar som vårdar dem. Jag ser hur de alla arbetar så hårt att de ibland blir helt utmattade och söker styrka, trygghet och några få ögonblick av glädje som inte kommer på annat sätt. Jag känner många ensamstående vuxna som längtar efter och förtjänar en kärleksfull kamrat, ett underbart äktenskap och ett hem fullt av egna barn. Ingen önskan kan vara mer rättfärdig, men år efter år uteblir denna stora lycka. Jag känner dem som kämpar med psykisk sjukdom av många slag, som vädjar om hjälp när de ber och trängtar och griper efter den känslomässiga stabilitetens utlovade land. Jag känner dem som lever med nedbrytande fattigdom men som trotsar förtvivlan och endast ber om möjligheten att skapa bättre liv för sina nära och kära och andra behövande. Jag känner många som brottas med smärtsamma frågor om identitet, kön och sexualitet. Jag gråter för deras skull, och jag gråter med dem, eftersom jag vet hur stora konsekvenserna av deras beslut blir.
Det här är bara några av många prövande omständigheter vi kan ställas inför, allvarliga påminnelser om att det finns en kostnad förknippad med lärjungeskap. Till Arauna, som försökte ge David gratis oxar och gratis ved till hans brännoffer, sa kung David: ”Nej, jag vill köpa det av dig till ett bestämt pris, för jag vill inte offra åt Herren min Gud brännoffer som jag har fått för intet.”12 Det säger vi alla också.
När vi tar våra kors och följer honom vore det verkligen tragiskt om tyngden av våra utmaningar inte gjorde oss mer empatiska mot och mer uppmärksamma på de bördor som bärs av andra. Det är en av korsfästelsens mest kraftfulla paradoxer att Frälsarens armar sträcktes ut och spikades fast i den ställningen, på ett sätt som omedvetet men helt riktigt visade att varje man, kvinna och barn i hela den mänskliga familjen inte bara är välkommen men inbjuden till hans återlösande, upphöjande famn.13
Liksom den härliga uppståndelsen följde på den plågsamma korsfästelsen, så utgjuts också välsignelser av varje slag över dem som är villiga att, som profeten Jakob i Mormons bok säger, ”tro på Kristus och tänka på hans död och ta på sig hans kors”. Ibland kommer dessa välsignelser snart och ibland kommer de senare, men det förunderliga slutet på vår personliga via dolorosa14 är löftet från Mästaren själv att de kommer. För att få sådana välsignelser, må vi följa honom – osvikligt, utan att vackla eller fly, utan att dra oss för uppgiften, inte när våra kors kanske är tunga och inte när stigen, för en tid, blir mörk. För er styrka, er lojalitet och er kärlek är jag djupt och personligt tacksam. Denna dag bär jag apostoliskt vittne om han som blev ”upplyft”15 och om de eviga välsignelser han förlänar dem som ”lyfts upp” med honom, ja, Herren Jesus Kristus, amen.