Jul på vårkanten
Ett år upptäckte vår familj att julen och påsken förstås bäst ihop.
Illustration: Simona Love
Vår familjs bästa jul någonsin inträffade inte på julafton. Den hände på påsken.
En jul hade överskuggats av oro för vår son Tanner som kämpade med en livshotande sjukdom på sjukhuset. Han låg i konstgjord koma i tio veckor. Han sov sig bokstavligen igenom julen.
Underbart nog återfick Tanner långsamt sin styrka och kunde komma hem på våren. När påsken närmade sig pratade vi om Tanners missade jul. Hans systrar och bror bestämde sig för att han förtjänade en ersättning. Vi tänkte på hur roligt det skulle vara att göra påsken till en dubbel högtid.
För att förbereda oss för vårens julfirande tog vi fram en låda med julbelysning, tillverkade en liten julgran och köpte och slog in små julklappar till varandra.
Kvällen före påsk, vår ”julafton”, klädde vi upp oss i gamla badrockar och provisoriska dräkter för ett julspel med familjen. Vi läste i skrifterna om ängeln som visade sig för Maria och Josef, deras resa till Betlehem och deras sökande efter någonstans att bo utan att få plats på värdshuset.
Vi läste också om herdarna som vaktade sina hjordar om kvällen, om hur en Herrens ängel uppenbarade sig för dem och om en kör från den himmelska hären som sjöng: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar” (Lukas 2:14). Under julspelet besökte herdar stallet där våra barn var klädda som bondgårdsdjur (det året fanns det också en giraff i vårt julstall!).
Vår familjs julspel slutade inte där. Eftersom det var påsk fortsatte vi läsa om hur Jesusbarnet växte till i ålder, besökte och undervisade lärda i templet, utförde underverk, tjänade sitt folk och träffade sina apostlar i ett rum på övervåningen i Jerusalem, där han instiftade sakramentet.
Vi läste vördnadsfullt berättelsen om när Jesus gick in i Getsemane trädgård för att påbörja sitt mäktiga försoningsverk – att lida, blöda och dö för oss. Sedan läste vi om hur han uppstod på den tredje dagen. Han övervann döden – sin egen död och vår. Vi påmindes om att tack vare honom är allt möjligt.
På påskmorgonen steg vi upp extra tidigt. Vi gladdes åt ljuset från de starka, färgglada julljusen mot mörkret strax före gryningen. Vi öppnade förväntansfullt våra julklappar och åt vår sedvanliga julfrukost bestående av brytbröd. Medan den stigande solen lyste upp världen utanför letade vi påskägg och firade uppståndelsens under. I kyrkan tog vi del av sakramentet, som förde verkligheten i Frälsarens försoning till oss här och nu.
Den ”juliga påsken” fick var och en av oss att tydligare förstå att julen och påsken bäst förstås ihop. Julen för att den är löftesrik, och påsken för att den är full av infriade löften.
Vi ser tillbaka på den här upplevelsen med glädje, för vi skulle bara ha Tanner hos oss en jul till innan hans jordiska mission var över. I dag ser vi framåt med tillit till att vår separation från Tanner bara är för en tid, eftersom vi vid julen gläds åt att ”ett barn blir oss fött” (Jesaja 9:6), och under påsken minns – och alltid kommer att minnas – att ”han har uppstått” (se Matteus 28:6).