Kraftfullt, ädelt och oförskräckt
Världsomfattande andakt för unga vuxna • 11 september 2022 • Tabernaklet i Salt Lake City
Äldste Dale G. Renlund: Tack. Vi har samlats i det historiska Salt Lake-tabernaklet, men åhörarna finns över hela världen. Överallt i skrifterna har Herren bett oss att minnas. Genom att minnas vårt gemensamma arv av tro, hängivenhet och uthållighet får vi perspektiv och styrka när vi möter vår tids utmaningar.
Det var med en önskan att ”komma ihåg hur barmhärtig Herren har varit mot människobarnen”1 som serien De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna i fyra volymer skapades. Tre volymer har redan publicerats. Denna historia innehåller berättelser om trofasta sista dagars heliga från förr. Den ger oss verkliga exempel på personer som älskade Jesu Kristi evangelium, ingick förbund och gick framåt på förbundsstigen för att lära känna vår Frälsare, Jesus Kristus.
Syster Ruth L. Renlund: Vi är glada att kunna fokusera på de verkliga upplevelser ni nu kan läsa om i De heliga: Kraftfullt, ädelt och oförskräckt, den tredje volymen i serien. Den här volymen skildrar kyrkans historia mellan invigningen av Salt Lake-templet 1893 och invigningen av Berns tempel i Schweiz 1955. Under den här tiden fortsätter uppenbarelse att ges till kyrkan genom Herrens profeter och till enskilda medlemmar. Volym 3 av De heliga hjälper oss förstå vår egen historia, de som levde då och vår Frälsare.
Äldste Renlund: Under den här tiden blev mina far- och morföräldrar medlemmar i kyrkan. Mina föräldrar immigrerade till Salt Lake City eftersom de hade lovat att de skulle vigas i templet. År 1950 fanns det inget tempel i Europa. Båda tog emot sin begåvning i Salt Lake-templet och fick undervisningen på engelska utan att förstå så mycket. De vigdes och beseglades och såg sig själva som evigt välsignade. Deras val att göra det som krävdes för att beseglas i templet har haft en evig inverkan på mitt liv också.
De heliga, volym 3 är vårt arv, vare sig vi härstammar från tidiga pionjärer, som syster Renlund gör, eller från senare pionjärer, som jag gör, eller några av er som är pionjärer i tron. Ni är en viktig del av kyrkans fortsatta historia. Tack för allt ni gör för att bygga på den grund av tro som ni och era förfäder har lagt. ”Det är vår bön att den här volymen av De heliga ska vigda era insikter om det förgångna, stärka er tro och hjälpa er att ingå och hålla de förbund som leder till upphöjelse och evigt liv.”2
Syster Renlund: Jag ser fram emot att återge berättelser från volym 3 av De heliga. Låt oss börja!
Äldste Renlund: Vi börjar med ett exempel på kyrkans pågående återställelse. President Russell M. Nelson säger ofta att återställelsen ”är en process, inte en händelse, och kommer att fortsätta fram till dess att Herren kommer tillbaka”.3 Ett exempel från slutet av president Joseph F. Smiths liv ger en bra bild.
Joseph F. Smith och Julina Lambson Smith.
År 1918 var president Smith vid dålig hälsa, och han visste förmodligen att han inte hade lång tid kvar att leva. Döden verkade omge honom. Först blev hans äldste son Hyrum sjuk och dog av brusten blindtarm. President Smith utgöt sin sorg i sin dagbok: ”Min själ är söndersliten. O! Gud, hjälp mig!”4 För det andra förvärrades president Smiths sorg när Ida, Hyrums änka, kort därefter dog av hjärtsvikt.
För det tredje läste han hemska rapporter om världskriget. Under kriget dog 20 miljoner soldater och civila. För det fjärde tog en influensaepidemi mångas liv världen över. Antalet dödsfall världen över var minst 50 miljoner. Dessa dödsfall orsakade oerhörd sorg och bedrövelse för familjer. President Smith sörjde över förlusterna. Han hade själv legat till sängs i fem månader. Döden fanns sannerligen i profetens tankar.
Jag har här en bibel som president Smith ägde. Han kan ha använt den här eller en liknande innan han fick en viktig uppenbarelse.
Syster Renlund: Den 3 oktober 1918 satt han i sitt rum i Beehive House, bara ett kvarter härifrån, och funderade över Jesu Kristi försoning och världens frälsning. Han öppnade 1 Petrusbrevet och läste om hur Frälsaren predikade för andarna i andevärlden. Anden sänkte sig över president Smith och öppnade hans förstånds ögon. Han såg andevärlden där stora skaror av rättfärdiga kvinnor och män som hade dött före Frälsarens jordiska verksamhet med glädje väntade på att han skulle komma för att förkunna deras befrielse från dödens band.
Frälsaren visade sig och de rättfärdiga andarna gladde sig. De knäböjde inför honom och erkände att han var deras Frälsare och Befriare från döden och helvetets kedjor.
President Smith förstod att Frälsaren inte personligen gick till de olydiga andarna. Han organiserade de rättfärdiga andarna för att de skulle föra evangeliets budskap till andarna i mörkret. På så sätt kunde alla som dog i överträdelse eller utan kunskap om sanningen lära sig om tro på Gud, omvändelse, ställföreträdande dop till syndernas förlåtelse, den Helige Andens gåva och övriga viktiga principer i evangeliet.
Äldste Renlund: Profeten såg sedan att denna tidsutdelnings trofasta heliga skulle fortsätta sitt arbete i nästa liv med att predika för de andar som befann sig ”i mörker och under syndens träldom”. Han konstaterade att ”de döda som omvänder sig kommer att bli återlösta genom lydnad mot förordningarna i Guds hus. Och sedan de har betalat straffet för sina överträdelser och har tvättats rena, ska de få belöning i enlighet med sina gärningar, för de är frälsningens arvingar.”
Syster Renlund: Nästa morgon förvånades några när de såg president Smith under oktoberkonferensen trots hans dåliga hälsa. Fast besluten att tala till församlingen stod han ostadigt vid talarstolen i den här byggnaden och hela han darrade av ansträngningen. Han hade inte kraft nog att tala om sin syn utan att överväldigas av känslor, så han anspelade bara på den. ”Jag har inte levt ensam de senaste fem månaderna”, sa han till församlingen. ”Jag har levt i en anda av bön, av åkallan, av tro och av beslutsamhet, och jag har haft ständig kommunikation med Herrens Ande. Det är ett glädjande möte denna morgon för mig”, sa han. ”Gud allsmäktig välsigne er.”5
President Smith dikterade uppenbarelsen för sin son Joseph Fielding Smith efter konferensen. Det här är en av kopiorna han signerade och gav första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum. De läste synen och godkände den fullt ut.6 Den är kanoniserad som kapitel 138 i Läran och förbunden. Vi förstår nu att Gud bryr sig om dem som är på andra sidan jordelivets slöja. Han bryr sig om deras återlösning. De ”döda” är egentligen inte döda. Den pågående återställelsen gav oss den här insikten och ger tröst och förtydliganden om nästa värld.
Äldste Renlund: På många sätt kräver personlig uppenbarelse samma process. Själv måste jag fokusera på ett problem. Jag måste studera det och tänka på det. Jag måste utforma olika lösningar. Det är först då som personlig uppenbarelse kan komma. Ofta kommer uppenbarelser till mig i korta och koncisa befallningar som ”gå”, ”gör” eller ”säg”!
Syster Renlund: Detsamma gäller mig. När jag har begrundat, studerat och bett får jag ofta tankar eller idéer som jag vet inte är mina egna. Det uppmuntrar mig alltid att Gud är medveten om mig och manar mig genom den Helige Anden att göra gott.
Äldste Renlund: Ofta kommer uppenbarelse på grund av ett visst behov. Ett utmärkande exempel inträffade under aprilkonferensen 1894. President Wilford Woodruff meddelade sina rådgivare och de tolv apostlarnas kvorum att han hade fått en uppenbarelse om tempelbeseglingar. Han sa: ”Herren har sagt mig att det är rätt att barn beseglas till sina föräldrar, och de till sina föräldrar så långt tillbaka som vi möjligtvis kan få tag i uppteckningarna.”7 Den här uppenbarelsen kom över 50 år efter att Elia hade återställt beseglingsmyndigheten i Kirtlands tempel.
Syster Renlund: Söndagen under generalkonferensen 1894 förkunnade president Woodruff: ”Vi är inte färdiga med uppenbarelse. Vi är inte färdiga med Guds verk.” Han berättade att Brigham Young hade fortsatt med Joseph Smiths arbete att bygga tempel och organisera tempelförrättningar. ”Men han mottog inte alla uppenbarelser som hör till detta verk”, påminde president Woodruff församlingen. ”Inte president Taylor heller, eller Wilford Woodruff. Det finns ingen ände på detta verk förrän det är fullbordat.”8
Sedan åren i Nauvoo har medlemmar utfört dop för de döda för avlidna släktingar. Men vikten av att beseglas till sina förfäder hade ännu inte uppenbarats. President Woodruff sa: ”Vi vill att sista dagars heliga från denna tid spårar sina släktlinjer så långt tillbaka de kan och att de beseglas till sina fäder och mödrar. Låt barnen bli beseglade till sina föräldrar, och fortsätt med deras kedja så långt ni kan.”9
President Woodruff påminde de heliga om Joseph Smiths syn om sin bror Alvin i templet i Kirtland. ”Alla som har dött utan kunskap om detta evangelium, vilka skulle ha tagit emot det om de hade tillåtits att stanna kvar, ska bli arvingar till Guds celestiala rike.”
”Så ska det vara med era fäder”, sa president Woodruff om dem som är i andevärlden. ”Det blir ytterst få, om ens några, som inte tar emot evangeliet.”
I slutet av sin predikan uppmanade han de heliga att söka upp döda släktingar. ”Bröder och systrar”, sa han, ”låt oss gå vidare med uppteckningarna, fylla i dem rättfärdigt inför Herren, och uppfylla denna princip; då är Guds välsignelser med oss, och de återlösta välsignar oss i kommande dagar.”10 Den uppenbarelsen gav medlemmarna anledning att ofta besöka templet och utföra ställföreträdande förrättningar för avlidna förfäder. Familjer började föra uppteckningar över sina förrättningar och arbetet med att färdigställa dem i böcker som den här som visar arbete som utförts för medlemmar i Jens Peter och Marie Dames familj.
Äldste Renlund: I dag är läran om besegling av generationer så normal och naturlig för oss, men det krävdes en uppenbarelse från Herren för att korrekt organisera besegling av familjer. Den uppenbarelsen hade en direkt inverkan på min familj på den avlägsna ön Larsmo utanför Finlands västkust. Denna berättelse finns inte i De heliga, men min familj värdesätter den. År 1912 lyssnade mina farföräldrar Lena Sofia och Matts Leander Renlund när missionärerna från Sverige predikade det återställda evangeliet. Lena Sofia och Leander döptes följande dag. De fann glädje i sin nya tro och i att vara en del av en liten gren, den första i Finland. Olyckligtvis förändrades livet när en katastrof slog till.
1917 dog Leander i tuberkulos och Lena Sofia blev änka när hon var gravid med deras tionde barn. Det barnet, min far, föddes två månader efter Leanders död. Fler familjemedlemmar dog i tuberkulos. Lena begravde så småningom sju av sina tio barn, utöver Leander. Det var en svår prövning för henne, en fattig bondkvinna, att hålla ihop det som fanns kvar av familjen.
På nästan två årtionden fick hon inte en enda natts god sömn. Hon hade flera småjobb under dagarna för att få nog med mat att äta. På kvällarna vårdade hon döende familjemedlemmar. Det är svårt att tänka sig hur Lena Sofia klarade det.
Jag träffade Lena Sofia en gång i december 1963. Jag var 11 och hon var 87. Hon var böjd av en livstids hårt arbete. Ansiktet och händerna var väderbitna, lika härdade och fårade som slitet läder. När vi träffades ställde hon sig upp, pekade på en bild av Leander och sa på svenska: ”Det här är min gubbe.” ”Det här är min man.”
Jag trodde att hon använt presensformen av verbet fel. Då Leander hade varit död i 46 år påpekade jag det uppenbara misstaget för mor. Mor sa bara: ”Du förstår inte.” Jag förstod inte. Lena Sofia visste att hennes sedan länge döde man var och skulle förbli hennes genom evigheterna. Tack vare läran om eviga familjer fortsatte Leander att vara närvarande och en del av hennes stora hopp för framtiden.
Lena Sofia Renlund, Dale G. Renlunds farmor.
En ung Dale G. Renlund
Före invigningen av Helsingfors tempel 2006 tog min syster reda på vilket förrättningsarbete som behövdes för fars släktlinje. Det hon fann är en mäktig bekräftelse på Lena Sofias tro på beseglingsmyndigheten. Lena Sofia hade skickat in uppteckningarna med sina avlidna barn som var över åtta år när de dog, så att tempeltjänst kunde utföras, redan 1938. Dessa var bland de första förrättningarna som skickades in till ett tempel från Finland.
Lena klarade det genom att tänka på frälsningens lära. Hon ansåg det vara Guds stora barmhärtighet att hon fick veta att familjer var eviga innan de här katastroferna kom. Ett tecken på hennes omvändelse till Jesu Kristi återställda evangelium var hennes släktforskning – ett arbete som uppenbarats genom Joseph Smith, Wilford Woodruff och Joseph F. Smith. Hon var som de som dog i tro ”utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt det.”11
Syster Renlund: Eftersom återställelsen är en pågående process har vi mer att se fram emot. För mindre än ett år sedan sa president Nelson: ”Nyliga justeringar av templets tillvägagångssätt, och andra som följer, är fortsatta bevis på att Herren aktivt leder sin kyrka. Han erbjuder möjligheter för oss att stärka vår andliga grund på ett bättre sätt genom att göra honom och hans tempels förrättningar och förbund till det centrala i våra liv.”12 President Nelson förklarade att de här justeringarna görs ”under Herrens ledning och som svar på våra böner” eftersom Herren vill att vi ”med stor tydlighet förstår exakt vad vi ingår förbund om att göra. Att vi förstår våra privilegier, löften och ansvar, och får andliga insikter och uppvaknanden.”13
Ibland kommer uppenbarelse ögonblickligen. Det hände med ännu ett exempel på den pågående återställelsen när Lorenzo Snow var kyrkans president. År 1898 var kyrkan i en svår ekonomisk situation. När kampanjen mot månggifte var som intensivast godkände Förenta staternas kongress konfiskeringen av kyrkans egendom. Med oro för att donationerna skulle tas ifrån dem slutade många heliga att betala tionde, vilket kraftigt minskade kyrkans främsta källa till finansiering. Kyrkan lånade pengar så att det skulle finnas medel för att fortsätta föra Herrens verk framåt. Kyrkan lånade även pengar för att täcka kostnaden för slutförandet av Salt Lake-templet. Kyrkans ekonomiska situation tyngde den 85-årige profetens sinne.14
”En morgon i maj satt president Snow i sängen när hans son LeRoi kom in i rummet. Profeten hälsade god morgon och sa: ’Jag ska åka till S:t George.’
LeRoi blev förvånad. Det var 50 mil till S:t George.” För att komma dit behövde de åka tåg drygt 30 mil söderut till Milford och sedan färdas ytterligare 17 mil med vagn. Det skulle vara en svår resa för en gammal man. Men de gjorde den långa och krävande resan. ”När de kom fram, dammiga och trötta, frågade en stavspresident varför de hade kommit. President Snow sa: ’Jag vet inte varför vi är här i S:t George, endast att Anden sa åt oss att komma.’
Nästa dag, den 17 maj, träffade profeten medlemmar i tabernaklet i S:t George, en röd tegelbyggnad flera kvarter nordväst om templet.” När president Snow ställde sig upp för att tala till de heliga sa han: ”Vi kan knappt säga anledningen till att vi är här, men jag antar att Herren har något att säga oss.”
Äldste Renlund: ”Under sin predikan gjorde president Snow en oväntad paus och rummet blev helt stilla. Hans ögon ljusnade och hans ansikte lyste upp. När han öppnade munnen var rösten starkare. Guds inspiration verkade fylla rummet. Sedan talade han om tionde. Han beklagade att många av de heliga inte ville betala fullt tionde. ’Detta är en nödvändig förberedelse för Sion’, sa han.
Nästa dag sa president Snow: ’Tiden har nu kommit för varje sista dagars helig, som räknar med att vara beredd för framtiden och stå med stadiga fötter på en säker grund, att göra Herrens vilja och betala sitt tionde till fullo. Detta är Herrens ord till er, och det ska vara Herrens ord till varje bosättning i Sions land.’”
President Snow sa senare: ”’Vi är i ett förfärligt tillstånd, och därför är kyrkan i träldom. Den enda lättnaden sker om de heliga följer den här lagen.’ Han sa till medlemmarna att lyda lagen fullt ut och lovade att Herren skulle välsigna dem för detta. Han förkunnade också att tionde nu skulle vara ett fast krav för tempelbesök.”15
Syster Renlund: Sedan dess kan många vittna om att Herren utgjuter sina rikaste välsignelser över dem som är villiga att lyda denna enkla lag. Broder Alois Cziep verkade som president för Wiens gren i Österrike. Han förvarade tionde och andra grensuppteckningar i en enkel, låsbar låda. Under andra världskrigets lufträder var detta det första föremålet som president Cziep och hans familj säkrade före sina egna ägodelar.
Några har vittnat om utmaningen i att acceptera lagen och om de förunderliga välsignelser som följde.
Upplevelsen som familjen Yanagida i Japan hade är ett sådant exempel. År 1948 sände första presidentskapet åter missionärer till Japan. När Toshiko Yanagida frågade sin far om religion uppmuntrade han henne att besöka en gudstjänst i vår kyrka. Han hade gått med i kyrkan 1915.
Syster Yanagida träffade missionärerna, blev omvänd och döptes i augusti 1949 med sin far närvarande. Hennes man sökte senare upp missionärerna och döptes av den som hade undervisat syster Yanagida.16
Toshiko Yanagida.
Äldste Renlund: Broder och syster Yanagida hade svårt med tiondet. De ”tjänade inte mycket pengar och ibland undrade de om de hade nog för att betala sonens skollunch. De hoppades också att kunna köpa ett hus. Efter ett möte i kyrkan frågade syster Yanagida en missionär om tionde. ’Japanerna är mycket fattiga nu efter kriget’, sa hon. ’Tiondet är så svårt för oss. Måste vi betala?’
Äldsten svarade att Gud har befallt alla att betala tionde och berättade om de välsignelser som kommer när man följer principen. Syster Yanagida var skeptisk – och lite arg. Det här är ett amerikanskt tankesätt, tänkte hon.
En systermissionär lovade syster Yanagida att om hon betalade tionde så skulle familjen lättare nå målet att äga ett hus. De ville lyda, så broder och syster Yanagida bestämde sig för att betala tionde och lita på att välsignelserna skulle komma.
De började se välsignelserna. De köpte en tomt till överkomligt pris i staden och gjorde upp ritningar till ett hus. Sedan ansökte de om ett bostadslån genom ett nytt statligt program, och när de väl fick klartecken för att bygga, började de arbeta på grunden.
Processen gick smidigt tills en byggnadsinspektör såg att tomten var otillgänglig för brandmän. ’Den här marken är inte lämplig för husbygge’, sa han till dem. ’Ni kan inte fortsätta med byggnationen.’
Osäkra på vad de skulle göra pratade broder och syster Yanagida med missionärerna. ’Vi sex ska fasta och be för er’, sa en äldste till dem. ’Gör det ni också.’ Under de följande två dagarna fastade och bad paret Yanagida och missionärerna. En annan inspektör kom sedan och omvärderade deras tomt. Först gav han paret Yanagida föga hopp om att klara besiktningen. Men när han tittade över tomten såg han en lösning. I en nödsituation skulle brandkåren kunna ta sig till fastigheten genom att ta bort ett närliggande staket. Paret Yanagida kunde bygga sitt hus trots allt.
’Jag antar att ni två måste ha gjort något exceptionellt bra tidigare’, sa inspektören till dem. ’Under alla mina år har jag aldrig varit så tillmötesgående.’ Broder och syster Yanagida var överlyckliga. De hade fastat och bett och betalat sitt tionde. Och precis som den underbara systermissionären hade lovat skulle de få ett eget hem.”17
Heliga runt om i världen har haft liknande upplevelser när de har betalat tionde. Herren välsignar sitt folk som är trofasta och lydiga. Och det är tiondebetalningen som har möjliggjort tempelbyggande runt om i världen.
Syster Renlund: Jag vet att våra liv har välsignats på subtila och betydelsefulla sätt då vi levt efter tiondelagen. Ibland är välsignelserna inte vad vi förväntar oss och kan lätt förbises. Men de är verkliga. Vi har upplevt det.18
En annan favoritberättelse i De heliga är när de första systrarna kallades att verka som heltidsmissionärer. I England i slutet av 1890-talet spreds rykten om att kyrkans kvinnor var godtrogna, lättlurade och inte kunde tänka själva. En sista dagars helig från Salt Lake City, Elizabeth McCune, och hennes dotter reste till London för ett längre besök.
Under en konferens i London överraskades Elizabeth när ”Joseph McMurrin, en rådgivare i missionspresidentskapet, under förmiddagsmötet fördömde de föga smickrande orden om sista dagars heliga kvinnor och sa: ’Vi har med oss i dag en dam från Utah. Vi ska be syster McCune tala i kväll och berätta om sin upplevelse i Utah.’ Sedan uppmanade han alla på konferensen att ta med sina vänner för att höra henne tala.
När tiden för mötet närmade sig fylldes rummet av människor. Elizabeth bad en tyst bön och ställde sig i talarstolen. Hon talade till folkmassan om sin tro och sin familj och vittnade frimodigt om att evangeliet är sant. Hon sa också: ’Vår religion lär oss att en hustru och hennes make står sida vid sida.’ När mötet var över skakade främlingar hand med Elizabeth. ’Om fler av era kvinnor kom hit’, sa någon ’skulle mycket gott göras.’
Efter att ha sett Elizabeths inverkan på åhörarna skrev president McMurrin till kyrkans president: ’Om ett antal begåvade och intelligenta kvinnor kallades på mission till England, skulle resultatet bli strålande.’ Beslutet att kalla kvinnor till heltidsmissionärer var delvis ett resultat av Elizabeth McCunes predikan.”19
Elizabeth McCune.
Den 22 april 1898 kom Inez Knight och Jennie Brimhall till hamnen i Liverpool i England. De var de första som avskildes som ”kvinnliga missionärer” för kyrkan.
De följde med president McMurrin och andra missionärer till en stad öster om Liverpool. På kvällen kom en stor folkmassa till ett gatumöte med missionärerna. President McMurrin tillkännagav att ett särskilt möte skulle hållas följande dag och inbjöd alla att komma och höra ’livs levande mormonkvinnor’ predika”.20 Här är Inez Knights missionsdagbok. Hon skrev: ”På kvällen talade jag trots rädsla och bävan men överraskade mig själv.”21 Hon insåg den himmelska hjälp hon fick när hon senare skrev: ”Jag talade på kvällen till en stor folkmassa, men välsignades av andra missionärers böner.”22 Dessa ”livs levande mormonkvinnor” gjorde väl ifrån sig när de gick från dörr till dörr och ofta vittnade på gatumöten. De fick snart sällskap av andra systermissionärer som verkade över hela England.
Äldste Renlund: Syster Knight och syster Brimhall var början. Men i den här tidsutdelningen har hundratusentals systermissionärer verkat.23 En av de saker som slår mig med systermissionärer är att de kan vara effektiva genom att bara vara sig själva. De är äkta sista dagars heliga kvinnor. Liksom syster Knight och syster Brimhall pratar de med andra om vilka de är och varför de tror som de gör.
Systermissionärernas inverkan på Israels insamling har varit enastående. En ung äldste frågade mig nyligen under en frågestund varför församlingarna i hans mission föredrar systermissionärer. Mitt svar var helt enkelt: ”Därför att systrar lägger ner hjärta och själ i verket. Medlemmar älskar alla missionärer som gör det, utan att hålla tillbaka något.”
Systermissionärernas gensvar på missionskallelser har varit och fortsätter att vara en stor del av evangeliets spridning. President Nelson sa under aprilkonferensen: ”Vi älskar systermissionärer och välkomnar dem helhjärtat. Det ni bidrar med till det här arbetet är storslaget!”24
Syster Renlund: Jag imponeras också av det goda som syster McCune gjorde, hon som inte kallades och avskildes som missionär. Men den här kära systern fick saker att hända tack vare sin tro.25
Det leder oss till en annan berättelse i De heliga, volym 3. Vi ser exempel på heliga som visade sitt lärjungeskap under ytterst prövande omständigheter. Tidigare fiender övervann fiendskap och blev eniga när de förtröstade på Jesus Kristus.
Efter andra världskriget ”var Nederländerna i ett bedrövligt tillstånd efter fem års ockupation av den tyska nazistregimen. Över 200 000 nederländare hade dött under kriget, och hundratusentals hem hade skadats eller förstörts. Många heliga i Nederländerna var bittra gentemot tyskarna” och varandra eftersom några hade gjort motstånd och andra hade samarbetat med ockupanterna. Splittringen var påtaglig.
Äldste Renlund: ”Missionspresidenten Cornelius Zappey uppmanade kyrkans grenar att komplettera matförrådet genom att odla potatis med hjälp av sättpotatis från den nederländska regeringen.” Uppmuntrade i detta startade ”grenar i Nederländerna potatisodlingar där det fanns plats och odlade på bakgårdar, i trädgårdar, på ledig mark och i vägkanter.
Nära skördetiden höll president Zappey en missionskonferens i Rotterdam.” Han visste genom samtal med presidenten för östtyska missionen ”att många heliga i Tyskland led av svår brist på mat. President Zappey ville göra något för att hjälpa till, så han frågade lokala ledare om de var villiga att ge en del av potatisskörden till de heliga i Tyskland.
’Några av de bittraste fiender som ni råkat ut för på grund av det här kriget är det tyska folket’, medgav han. ’Men dessa människor har det nu mycket sämre ställt än ni.’
Först motsatte sig några av de heliga planen. Varför skulle de dela med sig av sin potatis till tyskarna? En del hade fått sitt hus förstört av tyska bomber eller sett närstående svälta ihjäl eftersom tyska ockupanter tagit deras mat.”
President Zappey bad Pieter Vlam, tidigare krigsfånge och ledare för kyrkans gren i Amsterdam, att ”besöka grenar i hela Nederländerna och uppmuntra dem att stödja planen”, och att skilja på nazistregimen och det tyska folket. ”Pieter var en erfaren ledare i kyrkan vars orättmätiga fångenskap i ett tyskt läger var välkänd. Om det var någon som de nederländska heliga älskade och litade på, var det Pieter Vlam.”
När Pieter var i grenarna ”nämnde han sina svårigheter i fängelset. ’Jag har upplevt det här’, sa han. ’Ni vet att jag har det.’ Han bad dem att förlåta det tyska folket. ’Jag vet hur svårt det är att älska dem’, sa han. ’Om de är våra bröder och systrar så bör vi behandla dem som våra bröder och systrar.’”
Syster Renlund: ”Hans ord och andra grenspresidenters ord berörde de heliga, och mångas ilska smälte bort när de skördade potatis till sina tyska bröder och systrar.” Inte bara det, utan oenighet och misstro som hade funnits bland medlemmarna i grenarna började också försvinna. Medlemmarna ”visste att de kunde arbeta tillsammans framöver.
President Zappey arbetade under tiden på att få tillstånd att ta potatisen till Tyskland. När några ämbetsmän försökte stoppa leveransplanerna sa president Zappey: ’Potatisen tillhör Herren, och om det är hans vilja ser han till att den kommer till Tyskland.’
Cornelius Zappey, nederländska missionärer och nederländska heliga lastar potatis för transport.
I november 1947 möttes nederländska heliga och missionärer i Haag för att lasta tio lastbilar med över sjuttio ton potatis. En kort tid senare kom potatisen till Tyskland för distribution bland de heliga.
Nyheten om potatisprojektet nådde snart första presidentskapet. Förundrad sa president David O. McKay: ’Detta är bland de finaste exemplen på sann kristen hållning jag någonsin hört talas om.’”26
Äldste Renlund: Året därpå skickade nederländska heliga åter en stor potatisskörd till tyskarna. Och de lade till sill för att göra gåvan mer rejäl. Några år senare, år 1953, översvämmade Nordsjön stora delar av Nederländerna och de heliga där behövde hjälp. Denna gång sände tyska heliga hjälp till Nederländerna för att bistå dem i nödens stund. De nederländska heligas kärleksfulla handlingar har genljudit i åratal och är ett bestående bevis på den kärlek som är möjlig, även mellan fiender, när vanliga människor älskar Gud först och sin nästa som sig själva.
Villigheten att förlåta helade de nederländska medlemmarna. Jag har märkt att det också gäller mig. Om jag hyser agg, så sörjer anden. Om jag är arg är jag mindre vänlig och mindre kristuslik mot andra. Detta framhålls fint av en karaktär i Alan Patons roman Too Late the Phalarope från 1953 som utspelar sig under apartheiden i Sydafrika: ”En svår lag säger att när vi blir djupt förorättade, läker vi först när vi förlåter.”27
Syster Renlund: Det finns många fler inspirerande berättelser från kyrkans historia från den här tiden i De heliga, volym 3, berättelser från hela världen. Du kanske vill veta något om William Daniels som trofast tjänade i segregerade Kapstaden i Sydafrika i åratal. Han ordinerades inte till ett prästadömsämbete men hade ett starkt vittnesbörd.28
Äldste Renlund: Eller Rafael Monroy och Vicente Morales i Mexiko som blev martyrer för sin tro. Och Rafaels mor Jesuita och hustrun Guadalupe, som modigt ledde sin familj och sitt samhälle trots ständiga hot.29
Jesusita Monroy.
Syster Renlund: Eller Alma Richards, den förste i kyrkan att vinna en OS-medalj, delvis för att han valde att leva efter Visdomsordet.30
Äldste Renlund: Eller Hirini Whaanga, som med stöd av sin trofasta hustru Mere återvände till hemlandet Nya Zeeland som missionär för att predika och samla in namn för tempeltjänst.31
Syster Renlund: Eller Helga Meiszus, som behöll tron som sista dagars helig ung kvinna i nazityskland trots att tidigare vänner, lärare och skolledare mobbade henne.32
Äldste Renlund: Eller Evelyn Hodges, som var socialarbetare, anlitad av Hjälpföreningen för att hjälpa familjer komma på fötter igen under den stora depressionen.33
Syster Renlund: Vi har inte tid att lyfta fram fler, men jag vet att ni alla vill läsa den här tredje volymen av De heliga för egen del.
Äldste Renlund: Den perfekta lovsången för den här tiden i kyrkans historia är ”Folk och nationer, hör himlens röst”34 som kören avslutar mötet med. ”Folk och nationer” skrevs av Louis F. Mönch som föddes i Tyskland och gick med i kyrkan efter en tur genom Salt Lake City. Senare verkade han som missionär för kyrkan i Schweiz och Tyskland. Under sin mission publicerade han mycket material på tyska, bland annat ”Folk och nationer”. Det blev en av de mest älskade psalmerna bland tysktalande sista dagars heliga. Den publicerades först i Tyskland i den här psalmboken 1890. Den översattes till andra språk och gavs ut som en del av den psalmbok vi använder nu. Den versionen hade inte tredje versen som kören ska sjunga.
Tredje versen beskriver vad de heliga vi har nämnt gjorde under den här eran. De hedrade den ende och sanne levande Guden. De kom och döptes, höll fast vid ledstången. De gav honom sitt hjärta, med tro på hans Son – Jesus, den helige.
Jag uppmanar er att läsa De heliga för att lära er och förstå kyrkans historia, och lära av medlemmarnas exempel. De heliga är enastående väl underbyggd och tillförlitlig. Den är ett vittne om den pågående återställelsen av Jesu Kristi Kyrka. Vår historia är inspirerande. Vår historia är ett gemensamt arv, oavsett vi härstammar från dessa pionjärer, efterföljande pionjärer eller om vi är pionjärer i tron.
Varför är det viktigt? Varför ägnar vi så mycket tid åt att återge dessa berättelser? Det är för att berättelserna ger oss verkliga exempel på kraften i att lära känna vår Frälsare. Jag vet att Jesus Kristus lever och leder den här kyrkan och vakar över sitt förbundsfolk som är beväpnade med Guds kraft i stor härlighet. Jag nedkallar en välsignelse över er att ni ska känna Frälsarens kärlek när ni närmar er honom och hans kyrka, i Jesu Kristi namn, amen.