Rädda ditt liv

Äldste D. Todd Christofferson

i de tolv apostlarnas kvorum

Bild

KUV:s brasafton för unga vuxna • 14 september 2014 • Brigham Young-universitetet

När Jesus och hans apostlar var tillsammans i Caesarea Filippi, frågade han dem: ”Vem säger ni att jag är?”¹ Petrus svarade vördnadsfullt och vältaligt: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”² Jag blir glad när jag läser de orden, jag blir glad när jag säger dem. Men kort efter den här heliga händelsen talade Jesus till apostlarna om sin förestående död och uppståndelse, och Petrus sade emot honom. Petrus tillrättavisades då med orden att han inte hade ”Guds tankar utan människotankar”.³ Därefter visade Jesus ”större kärlek mot honom som [han hade] tillrättavisat”,⁴ och undervisade vänligt Petrus och bröderna om att ta på sig sitt kors och mista sitt liv som en väg till ett rikt, evigt liv, på vilket han själv var det fullkomliga exemplet. Låt oss se på framställningen av den här händelsen i en av kyrkans bibelvideor.

Jesus: Människosonen måste lida mycket och förkastas av äldsterna och översteprästerna och dödas och uppstå efter tre dagar.

Petrus: Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skalla aldrig hända dig.

Jesus: Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar. Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ? Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.⁵

Jag vill tala till er om den skenbara paradoxen i Herrens ord att ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.”⁶ Det är en mäktig, långtgående princip som vi behöver förstå och tillämpa.

En eftertänksam professor gav följande insikt: ”Liksom himlarna är högre än jorden är Guds verk i ditt liv större än ditt eget livs berättelse. Hans liv är större än dina planer, mål eller rädslor. För att rädda ditt liv måste du lägga ner din berättelse och minut för minut, dag för dag ge ditt liv tillbaka till honom.”⁷

Ju mer jag tänker på det, desto mer förundras jag över hur Jesus ständigt gav sitt liv till Fadern, hur fullständigt han miste sitt liv i Faderns vilja – i livet och i döden. Det här är den exakta motsatsen till Satans väg, som är allmänt accepterad i dagen självcentrerade värld. I rådet i föruttillvaron valde Jesus att ta på sig rollen som Frälsaren i Faderns gudomliga plan, och sade: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din för evigt.”⁸ Lucifer däremot sade: ”Se, här är jag, sänd mig. Jag skall vara din son, och jag skall återlösa hela människosläktet så att inte en enda själ skall gå förlorad, och jag skall förvisso göra det, ge mig därför din ära.”⁹

Kristi befallning att följa honom är en befallning att än en gång förkasta Satans mönster och mista vårt liv i utbyte mot det verkliga livet, det äkta livet, livet i det celestiala riket enligt Guds vision för oss alla. Det livet välsignar alla vi berör och gör oss till heliga. Med vår nuvarande begränsade syn är det ett liv som är bortom vårt förstånd. Ja, ”vad ögat inte har sett och örat har inte hört och människohjärtat har inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom”.¹⁰

Jag önskar att vi hade mer av samtalet mellan Jesus och hans lärjungar. Det hade varit till hjälp att få ytterligare ljus om vad det innebär i praktiken att mista ens liv för hans skull och därigenom finna det. När jag tänkte på det insåg jag att det Frälsaren sade före och efter förkunnelsen kan ge värdefull ledning Låt oss se på tre av de här kommentarerna i sammanhanget.

Att förneka sig själv och dagligen ta sitt kors

Först har vi de ord Herren sade just innan han sade: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det.”¹¹ Enligt alla de synoptiska evangelierna sade Jesus: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.”¹² Lukas tillägger orden varje dag – han skall ” … varje dag ta sitt kors.”¹³ I Matteus utökas i Joseph Smiths översättning detta med Herrens definition av vad det innebär att ta sitt kors: ”Den som tar på sig sitt kors förnekar sig själv all ogudaktighet och varje världslig lust, och håller mina bud.”¹⁴

Detta stämmer med Jakobs förkunnelse: ”Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud.”¹⁵ Det är att dagligen undvika allt som är orent och beslutsamt följa de två stora buden – kärleken till Gud och till nästan – på vilka alla andra bud hänger.¹⁶ Så en del av att mista vårt liv för det större liv som Herren avser för oss består i att ta upp hans kors varje dag.

Den som bekänner mig skall jag bekänna inför min Fader

Ett annat bibelord antyder att villighet att mista sitt liv för hans skull innefattar viljan att öppet bekänna vårt lärjungeskap: ”Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall också Människosonen skämmas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.”¹⁷

På annat ställe i Markus finner vi ett liknande uttalande:

”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.

”Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.”¹⁸

En uppenbar och allvarlig innebörd av att mista sitt liv genom att bekänna Kristus är att mista det bokstavligen, fysiskt för att man försvarar sin tro på honom. Vi har vant oss vid att se detta yttersta krav som något historiskt när man läser om forntidens martyrer, däribland de flesta av apostlarna. Men nu ser vi att det historiska tar form i nutiden. Nyheter från Irak och Syrien talar om hundratals kristna och andra minoriteter som drivits från sina hem eller dödats av islamiska extremister under de senaste månaderna. Terroristerna kräver att dessa kristna ska konvertera till deras form av Islam eller lämnar sina byar eller dö. De kristna vill inte förneka honom, så många har flytt och några har blivit dödade.¹⁹ Sådana själar finns förvisso bland dem som Frälsaren skall kännas vid inför sin Fader på domens kommande dag. Vi vet ju inte vad som kan hända, men om någon av oss skulle ställas inför att mista sitt liv för Mästarens skull, hoppas jag vi ska visa samma mod och lojalitet.

Den vanligare (och ibland svårare) tillämpningen av Frälsarens lära har emellertid att göra med hur vi lever från dag till dag. Det gäller de ord vi talar, det exempel vi utgör. Våra liv bör bekänna Kristus, och vittnar tillsammans med våra ord om vår tro på och hängivenhet mot honom. Och vittnesbördet måste ståndaktigt försvaras trots hån, diskriminering och förtal från dem som står honom emot ”i detta trolösa och syndiga släkte.”²⁰

Vid ett annat tillfälle sade Herren följande om vår lojalitet mot honom:

”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin och en sonhustru från sin svärmor,

och en man får sina egna till fiender.

Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.

Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig.”²¹

Att säga att han inte kommer med fred utan med svärd tycks motsäga de skriftställen där Kristus kallas ”Fridsfursten”,²² och förkunnelsen vid hans födelse : ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag”,²³ samt andra välkända ställen, som ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er.”²⁴ ”Det är sant att Kristus kom för att ge oss frid – frid mellan troende och Gud och fred bland människor. Men den oundvikliga följde av Kristi ankomst är konflikter – mellan Kristus och Antikrist, mellan ljus och mörker, mellan Kristus’ barn och djävulens barn. Den här konflikten kan uppstå till och med inom familjen.”²⁵

Jag är övertygad om att många av er som lyssnar till oss över hela världen personligen har upplevt vad Herren menar i de här verserna. Ni har förkastas av far och mor, av bror och syster när ni tog emot Jesu Kristi evangelium och ingick förbund med honom. På ett eller annat sätt har er stora kärlek till Kristus krävt att ni uppoffrat relationer som var dyrbara för er, och ni har gjutit många tårar. Men med oförminskad kärlek har ni stått fast under detta kors och visat att ni inte skäms för Guds Son.

För omkring tre år sedan gav en medlem av kyrkan en Mormons bok till en Amish-vän i Ohio. Vännen började läsa boken och kunde inte lägga den ifrån sig. I tre dagar ville han inte göra något annat än att läsa Mormons bok. Han och hans fru döptes och inom sju månader hade tre Amish-par omvänts och döpts som medlemmar i kyrkan. Deras barn döptes under påföljande månader. De här tre familjerna beslöt att stanna kvar i samhället och fortsätta leva som efter Amish livsstil fastän de lämnat Amish-tron. Men på grund av att de döpts, började de undvikas av sina Amish-grannar, som stod varandra mycket nära. Avståndstagandet betyder att ingen i Amish-samhället talar med dem eller arbetar med dem, gör affärer med dem eller umgås med dem på något sätt. Det omfattar inte bara vänner utan också släktingar – bröder och systrar, föräldrar och far- och morföräldrar.

I början kände sig de här Amish-medlemmarna mycket ensamma och isolerade när till och med deras egna barn blev utsatta och fick sluta sina Amish-skolor på grund av sitt dop och medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Deras barn har utstått avståndstagande från far- och morföräldrar, kusiner och grannar. Också en del av de äldre barnen i de här Amish-familjerna, som inte tog emot evangeliet, vill varken tala med eller ens kännas vid sina föräldrar. De här familjerna har haft svårt att övervinna de sociala och ekonomiska följderna av det här, med de lyckas.

Deras tro förblir stark Svårigheterna genom avståndstagandet har gjort dem starka och orubbliga. Ett år efter sitt dop beseglades familjerna i templet och fortsätter att trofast besöka templet varje vecka. De har funnit styrka genom att ta emot förrättningar och ingå och hålla sina förbund. De är alla aktiva inom sin grupp i kyrkan och fortsätter söka efter sätt att sprida evangeliets ljus och kunskap till sina släkt och sitt samhälle genom godhet och tjänande.

Ja, priset för att ansluta sig till Jesu Kristi kyrka kan vara mycket högt, men uppmaningen att sätta Kristus framför alla andra, även nära släktingar, gäller också dem som är födda inom förbundet. Många av oss blev medlemmar i kyrkan utan motstånd, kanske som barn. Den utmaning vi kan möta är att hålla oss till Frälsaren och hans kyrka trots föräldrar, ingifta, bröder och systrar eller till och med barn vars uppträdande, tro eller val gör det svårt att stödja både honom och dem. Det är inte en fråga om kärlek. Vi kan och ska älska varandra som Jesus älskar oss. Som han sade: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”²⁶ Men som Herren påminner oss: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.”²⁷ Så fastän familjekärleken fortsätter kan relationer brytas upp och efter omständigheterna även stöd eller tolerans upphöra till förmån för en högre kärlek.

Det bästa sättet att hjälpa dem vi älskar – det bästa sättet att älska dem – är att ständigt sätta Frälsaren främst. Om vi frigör oss från Herren av medkänsla med nära och kära som lider eller är nedstämda, så förlorar vi den möjlighet vi kunde ha haft att hjälpa dem. Men om vi förblir fast rotade i tro på Kristus, har vi möjlighet att både ta emot och erbjuda gudomlig hjälp. Om (eller hellre när) tiden kommer när en älskad familjemedlem är förtvivlad och vill vända sig till den enda sanna och varaktiga källan till hjälp, så vet han eller hon vem man kan lita på som vägvisare och kamrat. Till dess kan vi, med den Helige Andens gåva till ledning, ge ett trofast tjänande för att minska smärta orsakad av felaktiga val och förbinda sår i den mån vi tillåts göra det. I annat fall tjänar vi varken dem vi älskar eller oss själva.

Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Den tredje aspekten av att mista vårt liv för Herrens skull som jag vill nämna återfinns i Herrens ord:

”Och den som mister sitt liv i den här världen för min skull, skall finna det i den tillkommande världen.

Överge därför världen och fräls era själar, för vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men tar skada till sin själ? Eller vad kan en människa ge i utbyte mot sin själ?”²⁸

Som det står i Joseph Smiths översättning: ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men inte tar emot den som Gud ordinerat och förlorar sin egen själ och själv blir utkastad?”²⁹

Att säga att överge världen och i stället ta emot ”den som Gud ordinerat” står i motsats till dagens kultur är verkligen en underdrift. De prioriteter och intressen vi oftast ser omkring oss (och ibland i oss) är helt och hållet själviska: En hunger att tillfredsställa, kravet att ens rättigheter ska respekteras (inklusive en förmodad rättigheten att aldrig bli förolämpad), en allt förtärande längtan efter pengar, saker och makt, en känsla av att ha rätt till ett liv i bekvämlighet och nöjen, ett mål att minimera ansvar och helt undvika personliga uppoffringar för någon annans skull för att bara nämna några.

Det innebär inte att vi inte ska försöka lyckas med värdiga projekt, till exempel utbildning och hedervärt arbete. Tidigare i år publicerade Jed Rubenfeld och Amy Chua, som är man och hustru och professorer vid Yale Law School, en bok med titeln The Triple Package: How Three Unlikely Traits Explain the Rise and Fall of Cultural Groups in America. Deras teori är att vissa grupper i Amerika lyckas bättre än andra tack vare tre kulturella egenskaper, beskrivna i boken, som ger dessa grupper en fördel. Chua och Rubenfeld framhåller mormoner, judar, asiater, indiska amerikaner och kubanska amerikaner som grupper i Amerika som besitter de här egenskaperna.³⁰

De jämför de här grupperna med den amerikanska befolkningen som helhet i fråga om ”inkomst, akademiska prestationer, ledarskap i affärslivet, yrkesskicklighet och andra konventionella måttstockar” och säger:

”Om det finns någon grupp i USA i dag som har enastående framgång på många områden, är det mormonerna.

Protestanter utgör 51 procent av USA:s befolkning medan Amerikas mormoner utgör bara 1,7 procent. Ändå har ett förbluffande antal nått mycket långt inom Amerikas företags- och politiska sfär.”³¹

Visst är sådana prestationer berömvärda, men om vi ska rädda våra liv måste vi alltid minnas att sådana färdigheter inte är mål i sig själva utan medel till högre mål. Med vår tro på Kristus måste vi förstå att politik, affärsverksamhet, studier och liknande former av framgång inte definierar oss utan gör det möjligt för oss att tjäna Gud och vår nästa – med början i hemmet och sedan vidare så långt som möjligt i världen. Personlig utveckling har ett värde eftersom den bidrar till utvecklingen av en kristuslik karaktär. När vi mäter framgång ser vi den djupa sanning som är grunden till allt annat – att våra liv tillhör Gud vår himmelske Fader och Jesus Kristus vår Återlösare. Framgång är att leva i harmoni med deras vilja.

Som motvikt mot ett självbespeglande liv uttryckte president Spencer W. Kimball helt enkelt en bättre väg:

”Att tjäna andra fördjupar och förljuvar detta liv samtidigt som vi bereder oss för att leva i en bättre värld. … Då vi är engagerade i våra medmänniskors tjänst så är det inte bara de som blir hjälpta av det vi gör, vi får också själva ett annat perspektiv på våra problem. Då vi är mer måna om andra finns det mindre tid till att bekymra sig för oss själva! Mitt i tjänandets underverk finns Jesu löfte att vi genom att förlora oss själva kommer att finna oss själva! [Se Matt. 10:39.]

Vi inte bara ’finner’ oss själva genom gudomlig vägledning i vårt liv, utan också så att när vi på rätt sätt verkar i våra medmänniskors tjänst så får våra själar större tyngd. … Vi blir mer betydelsefulla … ja, det är verkligen lättare att ’finna’ oss själva eftersom det finns så mycket mer av oss att finna!”³²

Exempel på att mista vårt liv i Kristus och hans evangelium

Låt mig avsluta med några exempel på vad det betyder att i vårt dagliga liv mista sitt liv i Kristus och därigenom finna ett bättre (och slutligen ett evigt) liv.

President Henry B. Eyring var rektor vid Ricks College, numera Brigham Young University–Idaho, i juni 1976, när den nybyggda Teton-dammen, inte långt från Rexburg brast. ”Trehundratjugo miljarder liter vatten rusade mot Rexburg i sextio kilometer i timmen och svepte undan allt i sin väg.”³³ Många i samhället agerade heroiskt och hjälpte andra trots att deras egna hem hade förstörts av översvämningen. Men några övergav sina nära och kära och lämnade dem att klara sig själva.

President Eyring som själv hjälpte till att leda en del av hjälparbetet, försökte förstå vad som orsakade ”skillnaden mellan någras heroiska agerande … och andras svek. … Han lät genomföra en liten med betydelsefull undersökning. ’Det var bara en sak han hittade’, berättade han senare för en avgångsklass av high school studenter.

’De som blev hjältar var sådana som alltid mindes och häll sina löften i det lilla, i vardagen … ett löfte att stanna kvar efter en middag i kyrkan och städa, eller komma och jobba en lördag för att hjälpa en granne.

’De som svek sina familjer när det var svårt hade ofta övergett sina plikter även när det inte var besvärligt. Mönstret var att de underlåtit att gör små saker när det bara hade varit en liten uppoffring, och att göra det de sagt de skulle göra hade varit lätt. När priset blev högt, förmådde de inte betala det.’”³⁴

Syster Christofferson och jag hade en vän som vi mötte under studierna, en medlem i vår församling i Durham, North Carolina. Hon och hennes man var ett ungt idealpar med små barn. Hon var begåvad med intelligens, skönhet och en behaglig personlighet. Alla beundrade henne och ville umgås med henne. Men 25 år senare, mellan 40 och 50, drabbades hon av en aggressiv, obotlig magcancer som också spreds till lever och lungor. Trots chocken och smärtan när hennes liv började ta slut, skrev hon dessa kärleksfulla ord till släkt och vänner som hon helst velat stanna hos: [Guds] plan är gudomlig och går framåt helt efter hans planer. Eftersom jag valts att genomgå den här prövningen vet jag att det måste vara för mitt bästa och min högsta glädje. Välsignelserna flödar redan och jag känner före slutet att jag kommer att uppleva allt som behövs för att bereda mig för att möta min Frälsare. Han makt finns på jorden. Det sker inga misstag … Prövningarna är många och tunga just nu. Alla verkar lida av sitt eget. Se till Herren och ta emot hans hjälp. Acceptera det som är ditt så tas smärtan bort från dig, och friden infinner sig.”

En viss ung vuxen syster bestämde sig för heltidsmission efter att ha fullgjort högre studier och ha deltagit i viktiga projekt och studieprogram både hemma och utomlands. Hon hade utvecklat en förmåga att få kontakt med och relatera till människor av andra religioner, politiska system och nationaliteter, och hon var orolig att bärandet av missionärsskylten varje dag skulle identifiera henne på ett sätt som hindrade hennes stora förmåga att skapa relationer. Bara några veckor efter att hon påbörjat sin mission skrev hon hem om en enkel men meningsfull upplevelse: ”Syster Lee och jag gned in salva på en äldre dams reumatiska händer – på varsin sida – sittande i henne vardagsrum. Hon ville inte lyssna på något budskap, men lät oss sjunga. Hon tyckte om när vi sjöng. Tack, svarta missionärsnamnskylt för att jag fick tillfälle till närkontakt även med främlingar.”

Genom det han fick genomlida lärde sig profeten Joseph Smith att mista sitt liv i tjänandet sin Mästare och vän. Han sade en gång: ”Jag gjorde detta till min regel: När Herren befaller, gör det.”³⁵ Jag tror vi alla borde nöja oss med samma nivå av trofasthet. Ändå tvangs han en gång att försmäkta i månader i fängelset i Liberty, Missouri, där han led fysiskt men troligen ännu mer känslomässigt och andligt, eftersom han inte kunde hjälpa sin älskade hustru, sina barn och de heliga som led svår förföljelse. Han uppenbarelser och ledarskap hade fört dem till Missouri för att grunda Sion, och nu drevs de från sina hem, på vintern, tvärsöver hela staten. Trots detta, under lidandet i fängelset, författade han ett inspirerat brev till kyrkan på elegant och upplyftande prosa vari ingick kapitlen 121, 122 och 123 i Läran och Förbunden, och slutade med följande ord: ”Låt oss därför … med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras.”³⁶

Men det största exemplet på att mista sitt liv för att vinna det är detta: ”Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.”³⁷ När Kristus gav sitt liv räddade han inte bara sitt eget liv – han räddade allas våra liv. Han gjorde det möjligt för oss att byta vad som annars i slutändan skulle ha varit ett begränsat och litet liv mot evigt liv.

Vittnesbörd

Temat för Frälsarens liv var: ”[Jag gör] alltid det som behagar [Fadern].”³⁸ Jag ber att ni ska göra det till temat i ert liv. Om ni gör det, räddar ni ert liv.

Mina kära unga vänner, var nöjda med att i all er strävan och ert arbete sätta hans vilja främst. Lär er att vilja det han vill. Erkänn och förkunna honom i alla delar av ert liv. Skäms inte för Kristus eller hans evangelium och var villiga att avstå från kära saker, kära relationer och även livet självt för hans skull. Men medan ni lever, låt ert liv bli ett offer. Ta upp hans kors varje dag i lydnad och tjänande. Detta är följderna och frukterna av vår tro, i Jesu Kristi namn, amen.