Vårt hem, vår familj
Fasta och bön för Emma
Författaren bor i Köpenhamnområdet.
När min dotter föll ut ur ett fönster trodde jag att våra värsta farhågor förverkligats.
Bild © iStock/Thinkstock
Min familj hade just återvänt från en underbar semester. Efter middagen lät jag våra två barn, fyraårige Markus och treårige Emma, leka i sovrummet en trappa upp i vår lägenhet på fjärde våningen. I Danmark öppnar sig fönstren som fönsterluckor. Fönstren är vanligtvis låsta, men vi hade lämnat dem på glänt under semestern så att lägenheten skulle luftas ur medan vi var borta.
När jag höll på att diska kände jag plötsligt att något var fruktansvärt fel. Jag rusade in i vardagsrummet samtidigt som Markus kom springande nerför trappan. Skräckslaget skrek han att Emma hade ramlat ut genom fönstret – ett fönster 12 meter ovanför en cementtrottoar. Jag rusade nerför trapporna och skrek Emmas namn om och om igen. Jag såg min lilla dotter ligga på trottoaren som om hon var livlös. Hon var fullständigt slapp när jag tog upp henne och jag trodde att mina värsta farhågor förverkligats. Min man, som rusat ut efter mig, tog henne i sina armar och gav henne genast en prästadömsvälsignelse.
Ambulansen anlände snabbt och Markus och jag sände upp en bön medan ambulanspersonalen arbetade med Emma. Inom kort var vi alla på väg till sjukhuset i ambulansen.
På akutavdelningen fick vi snart sällskap av släktingar som kom för att stötta oss. Markus åkte hem med sina kusiner medan min man och jag stannade kvar i väntan på att få reda på Emmas tillstånd.
Efter en lång väntan kom en av läkarna slutligen in och frågade hur olyckan hade gått till. De sa att normalt skulle ett fall från en sådan höjd ha orsakat inre skador med en mycket liten chans för överlevnad. Emma hade brutit bäckenet och hade hjärnskakning, men hennes skador var ytliga. Läkaren sa att en ängel måste ha fångat henne.
Fastän Emmas överlevnad var mirakulös var hon fortfarande medvetslös på grund av skalltraumat. Min man och två andra nära vänner gav henne ytterligare en prästadömsvälsignelse. I den välsignelsen fick hon löftet att hon skulle tillfriskna fullständigt utan några bestående men och att det här skulle bli en positiv upplevelse för henne. Jag var så enormt tacksam för prästadömets kraft. Alla mina böner under natten hade blivit hörda.
Emma vaknade upp ur sin koma fyra dagar senare. Under dessa fyra dagar fastade och bad vänner, kyrkans medlemmar och andra för henne. Jag kände hur dessa trofasta heligas böner omringade mig och stärkte mig och min familj. Det kändes som om min himmelske Fader hade lagt armarna om mig och fyllt mig med tröst.
Vår stav höll en fasta dagen innan hon vaknade upp. Vi tror att vår himmelske Fader hörde våra böner och att Emmas uppvaknande var ett direkt resultat av fastan. Från den dagen tillfrisknade Emma snabbt. Fem dagar senare sa hon sitt första ord efter olyckan och nio dagar senare fick hon komma hem från sjukhuset. Hon tillbringade fem veckor i rullstol och sedan fick hon börja hos en sjukgymnast.
Omkring en månad efter olyckan fick jag plötsligt ryggont efter att ha lyft Emma så mycket. En känsla av inte bara fysisk utan också andlig maktlöshet sköljde över mig. Hur skulle jag nu kunna ta hand om henne?
En kväll blev skuldkänslan över min maktlöshet för mycket för mig. Jag gick hemifrån och hittade en parkbänk där jag satt och bad till min himmelske Fader i en timme. För första gången i mitt liv kände jag den mirakulösa kraften i Frälsarens försoning komma över mig. All den smärta och sorg jag burit på togs ifrån mig, alla mina bördor togs bort från mina axlar efter den bönen. Emma satt fortfarande i rullstol och jag genomgick regelbundna behandlingar för ryggen, men jag fick styrkan att fortsätta.
Ett år senare kunde Emma springa, skratta, berätta historier och tänka som en fyraåring gör.
Vi vet att det finns en kärleksfull Fader i himlen som bryr sig om oss och som känner oss personligen. Han vet vad vi går igenom. Jag ska aldrig betvivla underverken han ger oss genom bön, fasta och prästadömsvälsignelser.