Var där för din pojke

Ross J. Davidson jr, Texas, USA

Efter att Anden hade talat till min far under min prästadömsordination gjorde han en helomvändning.

Bild

pojke ordineras

Fyra generationer, av Kwani Povi Winder

Jag blev aktiv i kyrkan när min morbror Bill tog mig och mina två systrar till Primär. Min primärlärare Jean Richardson var en snäll modersfigur. Jag tyckte om henne och mina nya vänner i kyrkan, som var mycket snällare mot mig än vad barnen i grannskapet var. Så jag bestämde mig för att fortsätta gå dit.

Strax innan jag skulle fylla tolv år bad biskop Dal Guymon mig att ta emot aronska prästadömet och ordineras till diakon. Jag visste inte vad det betydde, men jag sa ja. Sedan sa han: ”Du kan väl be din pappa att ta med dig hit nästa söndag, så ordinerar vi dig.”

Pappa och hans familj hade slutat gå i kyrkan när han var omkring 13 år. Som vuxen tillbringade han de flesta helgerna i traktens barer eller med att flugfiska. Han hade tjänstgjort i USA:s flotta under andra världskriget och Koreakriget. Han rökte cigarrer, drack och svor, men han hade ett rykte om sig i vår lilla stad i Montana att vara ärlig och rättvis.

När pappa tog med mig till kyrkan söndagen därpå var det en stor sak. När tiden var inne kallade biskop Guymon upp mig och bad mig att sätta mig på en stol. Flera män – men inte pappa – lade händerna på mitt huvud och utförde förrättningen.

Jag kände tyngden av flera stora händer på mig. Pappa, som satt på en bänk några meter bort, kände en annan slags tyngd – i bröstet. En röst talade till hans inre och sa: ”Du behöver vara där för din pojke nästa gång det händer.”

Under veckorna som följde gjorde pappa en helomvändning i sitt liv och började gå i kyrkan varje söndag. Snart blev kyrkan det centrala fokuset i vår familj.

Pappa blev min lärare och rådgivande i mina kvorum som diakon, lärare och präst, och min söndagsskollärare. Och min tränare i basketboll, softboll och volleyboll. När vi var hemlärarkamrater hjälpte pappa andra män och familjer att bli aktiva i kyrkan igen.

Med pappas hjälp upplevde jag en egen personlig och omvandlande omvändelse. Sedan dess har jag försökt vara lyhörd för män som, liksom min pappa, kanske kan svara på en inbjudan att bli den bästa pappa de kan vara.

Jag kommer att vara evigt tacksam för det som min morbror Bill, en vänlig primärlärare, en klok biskop och min pappa gjorde för mig för 60 år sedan.