Unga vuxna

Hur man förblir stark när närstående lämnar kyrkan

Frederik Hegner Odgaard

Jag blev chockad när min bror bestämde sig för att lämna kyrkan, men jag upptäckte att jag kunde fortsätta ha en kärleksfull relation med honom och ändå ha ett starkt vittnesbörd.

Bild

two boys sitting on a bail of hay together

Jag hade inte varit hemma från min mission särskilt länge när mina föräldrar berättade att min 19-årige bror inte ville gå i kyrkan längre. Jag blev chockad – jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle lämna kyrkan.

Jag mindes att jag mejlade honom om evangelieämnen under min mission och frågade honom om han ville gå på mission. Han var aldrig säker, och när jag ser tillbaka på mejlen inser jag att det fanns tecken på att han hade tvivel om evangeliet.

Jag började fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Och jag undrade varför det här hände just då. Jag var ledsen för jag ville verkligen att han skulle ha ett vittnesbörd för sin egen skull, men jag insåg också att jag ville det för min skull. Jag ville att han skulle gå i kyrkan med mig, och även gå ut som missionär, så att vi kunde prata med varandra om våra upplevelser. Så det var jobbigt för mig när han inte ville ha något av det.

Jag hade just ägnat två år åt att prata om religion och trosuppfattningar med andra som missionär, så jag förstod inte varför det var så mycket svårare att prata med min egen bror om det här, men det var det. Det här prövade min tro på ett nytt sätt. På min mission bestod utmaningen i att arbeta hårt, glädjas åt varje dag och ha tro på att allt skulle ordna sig. Men med min bror kändes det helt annorlunda.

Min mission hade lärt mig att ställa inspirerade frågor och be om att kunna förstå. Men jag kände inte människorna jag undervisade i förväg. Min enda relation till dem var att jag undervisade dem och hjälpte dem komma närmare Kristus. Jag hade känt min bror hela hans liv men hade aldrig haft en sådan relation att jag försökte föra honom närmare Kristus.

Jag minns ett samtal vi hade en dag när jag frågade honom om kyrkan. Han sa att han inte hade något vittnesbörd om flera av lärosatserna. Om det här hade varit någon som jag träffade under min mission skulle jag ha respekterat och accepterat att han eller hon helt enkelt inte var redo just då, och kanske skulle några andra missionärer undervisa personen senare. Men på grund av min kärlek till min bror vara det svårare att visa samma förståelse. Jag ville bara att han skulle veta det jag visste och jag ville att han skulle känna samma ande och kärlek från Gud som jag hade känt. Det var svårt för mig att acceptera att han inte valde evangeliet.

Det tog ett tag för mig att vänja mig vid situationen, men nu, nästan två år efter hemkomsten från min mission, är min relation till min bror fortfarande bra. Vi pratar inte så mycket om evangeliet men vi pratar om andra saker. Jag önskar fortfarande att vi kunde ha evangeliet gemensamt, men vi har mycket annat gemensamt. Vi umgås och gör saker tillsammans, och jag älskar honom för den han är, för han är en jättebra kille.

Bild

two friends talking by a river

Vad jag har lärt mig

Under den här tiden har jag lärt mig en del som kan vara till hjälp om man har svårt med att en närstående har lämnat kyrkan, som en hjälp att inte bara ha en bra relation med honom/henne utan också att hålla sitt vittnesbörd starkt under det som kan vara en andligt prövande tid.

Tänk på att alla har sin handlingsfrihet och att det inte är ditt fel om någon lämnar kyrkan.
Stärk din relation till dem. Visa dem alltid kärlek. Försök att inte låta deras förhållande till kyrkan påverka ditt förhållande till dem.
Ägna tid tillsammans åt att göra sådant som ni båda gillar.
Du kan inte göra val åt andra, men du kan vara ett föredöme och stödja dem.
Be om situationen. Vår himmelske Fader känner sina barn, så du kan vara säker på att han vet exakt hur han ska hjälpa dig igenom det här.
Utforska skrifterna. Exempel från skrifterna hjälpte mig mycket, och jag insåg att min situation är ganska vanlig. Även i skrifterna finns det många familjer där en eller fler medlemmar inte trodde eller var emot kyrkan, men deras familj visade ändå kärlek mot dem.
Prata öppet om hur du känner med dina familjemedlemmar som är aktiva i evangeliet. De kanske har liknande tankar, och de kanske behöver någon att prata med också. Hjälp varandra.
Slutligen, försumma inte din egen andlighet.

Håll ditt vittnesbörd starkt

När någon närstående till dig lämnar kyrkan kan det vara en prövning för din egen tro, särskilt om personen i fråga är någon som du har sett upp till i kyrksammanhang. Du kanske börjar ifrågasätta olika delar av ditt vittnesbörd. Jag hade lite svårt med vissa frågor när min bror lämnade kyrkan. Men det är därför det är så viktigt att du tar hand om dig själv och ditt vittnesbörd. Om du bygger och uppehåller ditt eget vittnesbörd behöver du inte vara rädd för vilka val andra gör.

Tänk på att det finns en risk att tron försvagas hos oss alla om vi inte arbetar på att stärka den. De flesta går inte från att vara starka den ena dagen till att lämna kyrkan nästa dag. Men om du glömmer att göra det lilla som stärker ditt vittnesbörd varje dag så kanske du driver längre och längre ifrån evangeliet utan att ens veta det. Att gå tillbaka till det grundläggande, som att studera skrifterna, be dagligen och göra alla de andra små gärningarna i tro och tillbedjan kan ha ett starkt inflytande på ditt vittnesbörd.

Framför allt, om en närstående som lämnar kyrkan påverkar ditt vittnesbörd och får dig att tvivla eller ifrågasätta saker och ting, tänk då på det kloka rådet att ”tvivla på era tvivel innan ni tvivlar på er tro”¹ och att ”[hålla] fast vid det du redan vet”.²

Sök alltid efter att höra Herren

Jag tror det är viktigt för unga vuxna att ha en plan för livet, som att veta vart de vill komma och vad de vill göra. Men vi behöver begrunda och inkludera Herren i planerna och i det dagliga livet. Det kan vara svårt att göra när vi har så många andra ansvar varje dag, men vi kan alltid ta oss tid till vår himmelske Fader och Jesus Kristus. Och om vi gör det kommer vi alltid att kunna stå emot livets stormar. Jag tänker på orden i Romarbrevet 8:31: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”

President Russell M. Nelson har sagt att i kommande dagar blir det inte möjligt att överleva andligt utan Anden eller personlig uppenbarelse för våra egna liv.³ Jag har alltid vetat att det är viktigt med personlig uppenbarelse, men jag har inte alltid varit så bra på att söka den. Jag vet att jag kan bli bättre på att inbjuda Anden i mitt liv varje dag.

Personlig uppenbarelse är precis som det låter – den är personlig. Och vi kan börja lära oss hur Herren talar till oss genom att be honom om hjälp att känna igen hans röst och hans hand i våra liv. Herren är den bäste läraren.

Vi kan inte alltid kontrollera vad andra gör, särskilt när det handlar om att stärka vår tro eller leva efter evangeliet. Men jag vet att även om de vi älskar mest i världen har utmaningar i tron så blir vi alltid välsignade med svar, med ett starkt vittnesbörd och med den andliga uppenbarelse vi behöver för att fortsätta följa Gud när vi prioriterar honom, gör hans vilja och strävar efter att höra honom.