Troen och Bengta står upp för sin tro
Att hålla religiösa möten och låta döpa sig i en annan kyrka än den evangelisk lutherska var under 1850-talet ett brott mot såväl ordningslagen som kyrkolagen. Tidiga medlemmar kallades därför till förhör av världslig myndighet för att till exempel ha hållit en sammankomst och ”undervisades, förmanades och varnades” av kyrklig myndighet för att ha låtit döpa sig. Ur dessa förhörsprotokoll stiger också röster och vittnesbörd fram från några av de första svenska kvinnorna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Följande skildring tar sin utgångspunkt i ett dokumenterat förhör i Billinge församling och i domkapitlet i Lund.
Troen Andersdotter, en 62-årig änka, kallas i januari 1853 till ett så kallat ”enskilt samtal” av sin kyrkoherde med anledning av att hon låtit döpa sig. Under förhören erbjuder änkan Troen kyrkoherden att låna hennes danska Mormons bok mot försäkran att hon får den tillbaka. Den möjligheten tackar kyrkoherde Anders Rundström (1798–1861) i Billinge församling inte nej till. Troen gör inte detta för att han har lyckats skrämma henne i sin undervisning, tvärtom visar hon mycket tydligt att hon är en kvinna med stor tro på kraften i Guds ord.
Med denna till synes så enkla handling bidrar hon till att den mest osannolike budbäraren av alla, kyrkoherde Rundström, delar med sig av viktiga sanningar från Mormons bok. Efter att ha läst ut boken på under en vecka inkluderar han i sin rapport till biskop Wilhelm Faxe (1767–1854) i Lund inte mindre än nio kortare och längre utdrag ur Mormons bok, ordagrant citerade och utan egna kommentarer. Så kom biskop Faxe under sitt 42:a tjänsteår som biskop att få möta en del av det återupprättade evangeliet.
Rundström gör ett väl avvägt urval som består i hela förordet till Mormons Bok, hela inledningen till den danska utgåvan från maj 1851 samt hela redogörelsen av De tre vittnenas vittnesbörd. Han fortsätter på temat om Mormons boks framkomst genom att citera 2 Nephi 27:6–23, om dopet i 3 Nephi 11:18–29, om sakramentet i 3 Nephi 18:1–16, om myndighet i 3 Nephi 19:4–17. Varefter följer två avslutande avsnitt om tro och under från Moroni 7:27–30 och den stora utläggningen om på vilka grunder små barn inte behöver döpas i Moroni 8:4–30. Vilka kyrkoherde Rundströms motiv än må ha varit får vi dock inte läsa in annat än att han gör så av lojalitet med sin biskop och sitt stift.
Vi vänder tillbaka till det vi vet om Troen. Hustru Troen Andersdotter (1791–1866) i Billinge hade 1851 blivit änka efter att hennes make Jeppa Pehrsson avlidit. Samma år hade en av deras söner Peter i Danmark funnit en ny kyrka och låtit sig döpas. Under sommaren 1852 reste också Troen till Köpenhamn för att i dopet förena sig med medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De svenska mormonerna från Danmark gjorde täta besök i Billinge och ryktet om den så kallade ”villfarelsen” spreds snabbt på bygden.
27 januari 1853 var så kvinnorna Troen Andersdotter och hennes granne Bengta Andersdotter (1795–1866) kallade till ett enskilt samtal. Kyrkoherden började med att samtala med Bengta, vars make också var närvarande, före detta sjöartilleristen Hjelte även kallad Hult. Det framkom att Bengta låtit döpa sig strax före jul 1852 av en man vid namn Holmstedt hitrest från Danmark. Efter en stund hämtades också Troen in. De ”undervisades, förmanades och varnades” av sin kyrkoherde. ”Men de förklarade begge bestämdt att de långt ifrån voro vilseförde utan just nu funnit det rätta, och dervid ville de blifva, det måtte hända dem hwad som helst.” Kyrkoherden fann anledning att be dem komma tillbaka en vecka senare för ytterligare undervisning.
4 februari fortsatte så undervisningen med många skriftställen och utläggningar. Efter ungefär en timme fick Bengta nog och reste sig upp för att gå därifrån med orden att hon hade annat att göra än att komma hit var åttonde dag. Men kyrkoherden tillät henne inte att gå förrän han gav tillåtelse. Den irriterade stämningen lade lock på den fortsatta undervisningen. Kyrkoherden avslutade därför uppgivet med frågan om någon av kvinnorna ägde några ”Mormonske böcker”. Bengta nekade surt, ”men Enkan Troen svarade med uttryck af mycken tillfredsställelse, att hon, Troen, ägde Mormons bok, och att hon, med villkor att återfå den, gerna ville lemna mig den till påseende, hvilket och skedde”.
Kyrkoherden skickade sin rapport till domkapitlet den 11 februari och den 16 mars kallades Troen och Bengta in till biskopens residens i Lund för biskopens undervisning. På grund av brottets natur och att straffet var landsförvisning skedde alltid dessa kallelser genom att en juridisk stämning överräcktes av ordningsmakten. Efter besöket hos biskopen lämnades de två kvinnorna betänketid. Vidare påföljder och åtgärder från domkapitlet rann därefter mer eller mindre ut i sanden, bland annat på grund av täta biskopstillsättningar. Samtidigt höjdes allt högre röster i samhället om att det var dags att lätta på strängheten mot dessa dissidenter. Förutom mormoner hade domkapitlen problem med talrika evangeliska förkunnare och baptister. 1858 togs första steget mot religionsfrihet genom dissidenter-lagarna, men det var en religionsfrihet som inte till fullo var genomförd i svensk lag förrän 1 januari 1952.
Hur gick det vidare för Troen och Bengta? Troen tog ut pass till Amerika 7 december 1853 och avreste tillsammans med sonen Peter Beckström på skeppet Benjamin Adams, som anlöpte hamnen i New Orleans i början av 1854. En mödosam färd längs vattendrag och över prärien förde dem sedan vidare mot Sion i Saltsjödalen. Troen fick uppleva att tre av hennes och Jeppas barn bosatte sig i Sion. Som den förste i raden av många missionärer från Troen och Jeppas efterkommande kallades Peter Beckström åter till Skandinavien och genomförde en mission i Norge 1860–1863. Enligt familjens uppteckningar avled Troen i USA 1866. Samma år gick också Bengta bort. Hon stannade kvar i Billinge med maken, behöll sin tro att döma av husförhörslängderna.