Små och stora svenska mirakel
Namnen i denna berättelse har ändrats.
På 1980-talet bodde jag och min familj i Upplands Väsby utanför Stockholm. Vi tillhörde då Norrvikens församling, sedermera Jakobsbergs församling. Jag var under några år hemlärare hos familjen Svensson i Sollentuna. Mamma Karin, dottern Annika (14 år) och sonen Leif (12 år) var medlemmar, däremot inte pappa Bertil. Karin hade svårt att hålla ordning på barnen, speciellt Leif som var väldigt driftig och påhittig. Jag fick som hemlärare gå in och i viss mån agera förälder eftersom både Karin och Bertil hade svårt att greppa situationen. (Mamma Karin hade ett mentalt handikapp och pappa Bertil var alkoholberoende.)
Som hemlärare besökte jag familjen Svensson ofta. En kväll fick jag ett telefonsamtal från Karin, som hade en sorglig nyhet att berätta: Hennes make Bertil, som varit sjuk en längre tid, hade fått beskedet att han hade cancer. Cancern hade redan hunnit sprida sig till alla inre organ. Det fanns inget man kunde göra annat än att söka lindra smärtorna. Han skulle läggas in på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby. Bertil rasade i vikt. Hans tillstånd försämrades snabbt.
Jag hade under den här tiden ett eget företag och reste mycket i mitt arbete. Jag behövde åka utomlands en vecka på en utställning och jag oroade mig för vad som skulle hända om Bertil gick bort medan jag var bortrest. Hur skulle Karin klara det? Jag bad att inget skulle hända innan jag återvände från min resa. Jag ville kunna vara på plats för att ta hand om familjen när eller om Bertil avled.
Jag parkerade min bil på Arlanda som ligger 1,5 mil norr om Upplands Väsby. Det var tidigt på måndag morgon och jag flög iväg. Jag ringde flera gånger under veckan till familjen Svensson för att höra hur det stod till med Bertil. Inga större förändringar, han låg i något slags komatillstånd. Jag fortsatte att be för familjen och för att vår himmelske Fader skulle uppehålla hans liv under veckan. På fredag eftermiddag återkom jag till Arlanda efter min resa. Jag var trött och tänkte bara på att det skulle bli skönt att komma hem till min egen familj.
Jag satte mig i bilen och slog på radion för att lyssna på nyheterna. Då hörde jag plötsligt en röst som uppmanade mig att stänga av radion. Jag lydde, men min första tanke var: ”Nej, varför det?” Jag slog på radion igen. Efter några sekunder kom samma röst och uppmanade mig igen: ”Stäng av radion!” Jag stängde av igen och det gick några sekunder innan jag förstod varför: Åk till sjukhuset direkt! Jag insåg nu att jag behövde ta mig till Bertil på sjukhuset så fort som möjligt. Sjukhuset ligger mellan Arlanda och vårt hem, så jag kör raka vägen till sjukhuset, parkerar bilen utanför och rusar upp till avdelningen där Bertil ligger.
När jag kommer upp träffar jag på en sjuksköterska och frågar henne hur det står till med Bertil. Hon säger att det inte är några förändringar, men att sonen Leif är på väg till sjukhuset med Bertils rakapparat. Hon frågar om jag kan stanna tills han kommer. Jag går in till Bertil, som har ett eget rum, och jag undrar varför det var så bråttom. Jag funderar också på om jag ska ge honom en välsignelse. Men jag ställer mig vid fotändan av sängen och väntar. Plötsligt blir det ”mörkt” i rummet, trots att det fortfarande är dag. Jag upplever att två separata ljus kommer in genom det stängda fönstret och stannar framme vid Bertils huvud. Ett annat ljus lösgör sig från Bertil och förenar sig med de två andra och alla tre färdas nu tillsammans samma väg ut. Det blir åter ”ljust” i rummet och jag ser att Bertil har gått bort. Jag behöver inte ens ta hans puls – hans ande har lämnat kroppen. Detta bara ett tiotal minuter efter jag kommit upp på hans avdelning.
Jag går ut och talar om för sköterskan att Bertil precis har avlidit. Hon blir förvånad och frågar om jag känt på hans puls. Jag försäkrar att han är död, men väljer att inte berätta vad som hänt. Hon konstaterar också: ”Bertil är död!” Hon säger: ”Vilken tur att du kom hit innan sonen kom, så att inte han behövde hitta sin far död.” Hon frågade också om jag kunde tala om för Leif vad som hänt. ”Kan du sedan också ringa resten av familjen så att de kan komma hit och ta ett sista farväl? Vi ser till att göra pappan fin och tänder ett ljus så att familjen får ett sista fint minne av honom.” Jag säger: ”Det är därför jag är här.”
Leif kommer in på avdelningen några minuter senare och jag berättar för honom vad som hänt och kan trösta honom. Han blir förstås väldigt ledsen, men jag berättar för honom att vår himmelske Fader är medveten om vad som hänt och att han låtit pappa Bertil få vänta med att dö tills jag kunde vara på plats för att ta hand om familjen. Vi väntar in dottern och mamman och jag berättar för dem om det jag fått uppleva. Jag känner mig så tacksam över Herrens kärlek till denna sköra familj och för att jag kunde vittna för dem om vad som hänt med deras make och far. Jag tänkte på hur nära det var att jag inte hade lyssnat till Andens maningar.
Vi kunde sedan hjälpa familjen med begravningen.
Jag är tacksam för denna upplevelse och för andra erfarenheter av att tjäna i prästadömet. Det har fått mig att inse att det är först när vi tjänar varandra och visar kristuslik kärlek genom handling som vi får erfara hur himlens krafter sätts i rörelse. Vi finns till för varandra under vårt jordeliv och vi går en evighet till mötes, tillsammans. Vi är alla vår himmelske Faders barn och vi tillhör alla hans stora och eviga familj!