Vad varje biskop vill att hans församlingsmedlemmar ska veta
Författaren bor i Utah, USA.
Här är åtta sanningar som jag lärde mig under min tid som biskop.
Jag hade den underbara möjligheten att verka som biskop. Under de åren lärde jag mig mer än vad som kan sägas. Men bland allt jag lärde mig finns det åtta sanningar som jag tror är universella. Den här listan är inte allomfattande men den är mitt försök att dela med mig av det som varje biskop hoppas att hans medlemmar vet.
1. Biskopen älskar varje medlem i sin församling på ett mycket märkbart sätt.
Kärleken en biskop har till sin församling är kopplad till kärleken som vår himmelske Fader och Jesus Kristus har till oss. När en biskop tittar ut över medlemmarna under ett sakramentsmöte, vilar en medkänsla och empati över honom på ett sätt som inte liknar något han tidigare har upplevt. När en biskop ställer sig upp och berättar hur mycket han älskar sina församlingsmedlemmar så är hans känslor innerliga och uppriktiga. Du ska veta att din biskop älskar dig, bekymrar sig för dig och bryr sig om dig mer än du kan ana.
2. Biskopen får fysiskt, känslomässigt och andligt stöd av medlemmarnas tro och böner.
En biskop ägnar oräkneliga timmar åt tjänande. Han tillbringar ofta många timmar i kyrkan på söndagarna och även på veckokvällar efter arbetet när han pratar med, intervjuar och visar omsorg om medlemmarna i sin församling.
Biskopen kan göra det här vecka efter vecka tack vare församlingsmedlemmarnas tro och böner. När jag precis hade kallats som biskop rann tårarna ofrivilligt varje gång jag hörde en medlem säga ”välsigna biskopen” i en bön. Era trosvissa böner besvaras verkligen, och biskopen tar emot och känner det stödjande inflytandet från bönerna. Herren besvarar de trosfyllda bönerna på kyrkans biskopars huvuden.
3. Biskopen känner sig ofta oerhört otillräcklig för ämbetet (också efter tre eller fyra år).
Jag har träffat ytterst få biskopar som har känt att de var helt ”redo” för ämbetet. Trots det vet jag att ”den Herren kallar, den dugliggör Herren”.1 En biskop kan veta att han blir kvalificerad, men det känns också som om han aldrig kommer att klara av ämbetet väl. Han gör sitt bästa för att ge kloka råd när så behövs, för att inte förolämpa någon och för att vara i samklang med Anden, men han undrar ändå ibland om han uppfyller sitt ämbete tillräckligt väl.
4. Guds ande kan verka genom biskopen när han ger råd till församlingsmedlemmarna.
När jag får frågan vad jag saknar mest med att vara biskop så säger jag att jag saknar Andens starka inflytande som följer med biskopens mantel. Oavsett om en biskop tröstar någon som har förlorat en närstående, pratar med någon som har en otrogen äkta hälft eller kallar någon till omvändelse, är Anden, som en trofast biskop har tillgång till, Guds ande och uppenbarelsens ande.
Nyligen bad en tidigare församlingsmedlem mig om hjälp med att hantera några personliga angelägenheter. Hon hade flyttat till en ny församling och var inte säker på om hon ville gå till sin nya biskop för att få vägledning. Jag sa till henne det som jag har sagt många gånger sedan jag blev avlöst, vilket är att jag var glad att stå till tjänst, men att jag inte längre hade nycklarna som en biskop bär, och att de nycklarna kunde vara av största vikt för att ge det stöd som hon behövde. Jag föreslog att hon skulle prata med sin biskop. När jag pratade med henne två veckor senare sa hon att hon hade träffat biskopen och att det var som om han redan visste vad hon kämpade med och hur han bäst kunde hjälpa henne. En biskop är förstås inte fullkomlig, men Herren inspirerar honom, vägleder honom och välsignar andra genom hans ord.
5. Biskopen är mänsklig. Ibland gör han misstag och ibland gör han fel.
Biskopar är trots allt bara människor. De har ofullkomligheter, svagheter, förutfattade meningar och egna problem. Anden dugliggör mannen som innehar biskopens ämbete, men biskopen är fortfarande bara en människa med samma problem och svagheter som vi alla ställs inför.
Den insikten bör inte förminska den vördnad vi visar hans ämbete eller det avseende vi fäster vid hans råd. En biskop är väl medveten om sina svagheter och strävar efter att övervinna dem eller åtminstone hålla dem borta från sitt tjänande som biskop. Hur mycket han än försöker kommer han alltid att vara ofullkomlig.
6. Biskopen känner att han aldrig kan träffa medlemmarna tillräckligt ofta eller göra tillräckligt mycket gott.
Varje dag undrar biskopen vem mer han kunde eller borde ha hjälpt den dagen. Jag skulle ha tyckt om att prata med varje medlem regelbundet, men jag hade ett heltidsjobb, min familj, ungdomsprogrammet och vissa församlingsmedlemmar med stora behov. Det fanns bara inte tid nog till att träffa varje medlem regelbundet.
Men som biskop manade Anden mig ibland att besöka en viss medlem som hade det svårt. Många gånger började de besöken med att de sa: ”Jag visste att du skulle komma.” Anden vi kände var ofta överväldigande när vi båda insåg att besöket var ett bevis på att Gud besvarar böner.
Jag gladde mig också alltid åt mottagandet jag fick vid dörren till de aktiva medlemmarna som inte hade några större problem. De här goda människorna går i kyrkan varje vecka, tjänar trofast i sina ämbeten, har inga stora yttre prövningar och får vanligtvis inga regelbundna besök av prästadömsledare. De var tacksamma för att få lite tid med biskopen ansikte mot ansikte. Till er alla vill jag säga: ”Tack! Fortsätt så! Ni ska veta att er biskop älskar er och skulle besöka er mer om han kunde.”
7. Biskopen är absolut verkligen i stort behov av att medlemmarna tjänar varandra.
När jag som biskop fick veta att en församlingsmedlem hade det svårt, brukade jag säga: ”Vilka är hem- och besökslärarna?” Det var ett sätt att bedöma om medlemmarnas behov möttes både på kort och lång sikt. Utan hjälpen av medlemmar i församlingen och staven har biskopen begränsade resurser. Han kan visserligen besöka personer i krissituationer, och gör det. Men med resurserna som han har tillgång till i prästadömet och Hjälpföreningen kan han nå många fler.
Det är det som stödverksamheten handlar om. Det händer att några av oss glömmer varför vi tjänar varandra: Herren har befallt oss att ”älska varandra” (Joh. 13:34). Du ska veta att din biskop använder stödverksamheten som ett inspirerat sätt att vara ”mer närvarande” i församlingsmedlemmarnas liv.
8. Biskopen önskar att han kunde göra allt för sin flock.
Alltid, dag och natt, oavsett om det gäller en prästadömsvälsignelse, att ge råd åt ett vilsegånget barn eller att skynda sig till en olycksplats, vill han göra vad medlemmen än behöver. Han kan inte alltid göra allt, och han kanske inte är rätt person i alla situationer, men var inte rädd att be om hjälp när du behöver det. Kom ihåg att biskopen är där för att tjäna vid sådana tillfällen och att ni båda blir rikligt välsignade av att arbeta tillsammans.
Den heliga möjligheten jag hade att tjäna i det här heliga ämbetet har gjort mig mer ödmjuk. Medan jag tjänade förvandlades tro till vetskap. Jag tror inte längre att evangeliet är sant; jag vet att det är sant. Jag tror inte längre att Gud känner mig; jag vet att Gud är oändligt medveten om var och en av oss, om våra dagliga liv och våra personliga svårigheter. Jag vet också att han verkar genom sina tjänare, särskilt dem som innehar prästadömets nycklar. Jag vet att jag inte kunde ha tjänat som biskop utan Guds engagemang i det här verket. Det är evangeliets sanning och Guds kärlek till sina barn som gör det möjligt för varje biskop att tjäna.