Främlingar som var familj
Jeff Messerly
Utah, USA
Illustration Allen Garns
Sent en kväll ringde min son Garrett från Eau Claire, Wisconsin. Han och hans fru Shelly och deras barn var på väg från Alabama, där Garrett hade fått militärutbildning, till Minot Air Force Base i North Dakota. Han förklarade att när de reste genom Wisconsin hade Shelly blivit allvarligt sjuk. De hade hittat ett sjukhus och Shelly skulle genomgå en blindtarmsoperation morgonen därpå.
Jag ordnade så att jag kunde flyga och träffa dem, men jag skulle inte komma dit förrän nästa dag. Min son var bekymrad över vad han skulle göra med barnen – en femåring, en ettåring och en tre veckor gammal baby – medan deras mamma opererades. Han kände ingen i området, men han bestämde sig för att ringa biskopen i Minot fastän de aldrig hade träffats. Biskopen i Minot sa att han skulle kontakta biskopen i Eau Claire.
Morgonen därpå träffade biskopen i Eau Claire och hjälpföreningspresidenten Garrett på hans hotell. De sa att de gärna skulle ta hand om barnen medan Shelly opererades. Shelly berättade senare att hon var helt till freds med att låta två främlingar – som var deras familj i evangeliet – ta hand om hennes barn. När jag kom till Eau Claire höll Shelly på att återhämta sig, och mina barnbarn var tillbaka hos henne och Garrett. Vi var tacksamma för hjälpen vi hade fått i nödens stund.
Några veckor senare tittade jag på oktoberkonferensen 2016 när president M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, sa: ”Vart skulle du gå för att finna en detaljerad, inspirerad kyrklig organisation, där du undervisas och stöds av män och kvinnor som är djupt engagerade i att tjäna Herren genom att tjäna dig och din familj?” (”Till vem skulle vi gå?” Liahona, nov. 2016, s. 91.)
Jag kunde inte låta bli att tänka på vad som hade hänt i Eau Claire. Det är en välsignelse att inte bara vara en medlem i kyrkan utan också en medlem i en evangeliefamilj där vi kan tjäna och välsigna varandra oavsett var vi är.