Till minne avThomas Spencer Monson1927–2018
President Thomas S. Monson: Profet och vän
”Var inte rädda. Var vid gott mod. Framtiden är lika strålande som er tro.”1
Foto på omslagets framsida av Scott G. Winterton, Deseret News
Patienten på akuten i Salt Lake City verkade redo att skrivas ut, men en läkare och hans medarbetare var tveksamma. Även om mannens behandling var över och han verkade ha återhämtat sig helt , så gav hans ovårdade yttre och instabila levnadsförhållanden anledning till oro. ”Har du familj eller vänner som kan hjälpa dig att genomföra din behandling”? frågade läkaren. ”Inte direkt”, svarade patienten, tills han plötsligt kom ihåg: ”Jo, jag har faktiskt en vän som tar hand om mig ibland. Han heter Tom Monson.”2
President Thomas Spencer Monson var ”de mindre lyckligt lottade människornas förkämpe”, som en gammal vän uttryckte det.3 Under hela sitt liv, även under mer än tre årtionden av intensivt ansvar som medlem i första presidentskapet, prioriterade han personliga besök till äldre vänner och främlingar mycket högt, och när Anden manade därtill lämnade han till och med viktiga möten för att ge prästadömsvälsignelser till sjuka barn. När han gick på matcher bjöd han med vänner från sin uppväxttid i ett anspråkslöst område, i stället för framstående medarbetare eller offentliga tjänstemän. Han närvarade vid alla återföreningar på West High School där han bar en namnbricka med ”Tom Monson”. Samme Thomas Monson gjorde enligt en av hans söner ”ingen skillnad på personers offentliga status, framtoning eller andra utmärkande prestationer. En enkel vän sedan femtio år tillbaka fick samma uppmärksamhet, eller mer, som en guvernör, senator eller framstående affärsman.”4
Personer av hög och låg rang, tillsammans med miljoner vänner och följare både i och utanför kyrkan, har förlorat en lojal vän i och med bortgången av den sextonde presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. President Monson hade inställningen att ”jag har alltid behövt Herrens hjälp, och jag har alltid bett om den”.5 Han lämnade efter sig ett tjänande som kännetecknas av välvilja mot världen i stort genom humanitär hjälp, kyrkans webbsidor som har skapat större transparens och hjälpt medlemmar att förstå komplicerade frågor, PR-kampanjer för att hjälpa världen att förstå kyrkan, samt en uppsjö av nyheter som syftar till att främja frälsningsverket. Bland dessa var en sänkning av åldern när unga män och unga kvinnor kan tjäna som heltidsmissionärer, fler sätt för missionärer att nå ut till andra (bland annat genom att använda teknik), samt online-forum som ”Personligt”, där kyrkans ledare och medlemmar samlas via direktsända brasaftnar. Under hans ämbetstid gavs kyrkans nya handbok ut, som betonade det kristna lärjungeskapet. Släktforskningen förenklades, vilket gör det lättare att forska efter och skicka in namn till templet för ställföreträdande dop och andra frälsande förrättningar.
President Monson gratulerar sin vän Thelma Fetzer då hon firar sin hundraårsdag är 2010. President Monson besökte ofta äldre vänner och främlingar.
Trots alla president Monsons betydande prestationer skulle få bestrida att hans viktigaste arv består i hans mäktiga personliga exempel. Ett av hans favoritskriftställen, Apostlagärningarna 10:38, beskriver Jesus från Nasaret som någon ”som gick omkring och gjorde gott”. President Monson kunde alltid ses göra gott så som Frälsaren uppmanade oss att göra: genom att ge mat åt de hungriga, ta emot en främling, klä de nakna, besöka de sjuka och inträda i de fängelser av ensamhet och förtvivlan som ofta håller de bedrövade fångna (se Matt. 25:34–40). Hans medkänsla, betoning på människor före program och beslutsamhet att följa Anden fick en reporter som följde president Monson i många år att skriva: ”Jag har träffat få personer som gör så stora ansträngningar för att lyfta och ge tröst och mod till andra.”6 Ett liv fyllt av familjen, svårigheter, möjligheter och naturligtvis tjänande, skapade Thomas S. Monsons exemplariska kristuslika arv av kärlek till sina medmänniskor.
Ett generöst hem
I hörnet av 500 South och 200 West, inte långt från järnvägsspåren som löpte genom Salt Lake City, uppfostrade George Spencer och Gladys Condie Monson sina barn under den stora depressionen omgivna av Gladys släktingar, avkomlingar till pionjärer från Skottland. Georges far- och morföräldrar anslöt sig till kyrkan i Sverige och England innan de emigrerade till Amerika och bosatte sig i Salt Lake City. Den 21 augusti 1927 föddes George och Gladys förste son och andra barn, Thomas Spencer Monson, som fick namnet efter sin morfar Thomas Sharp Condie och sin far.
Omgivna av sin familj visade paret Monson också kärlek till många andra. Besök av hungriga som passerade genom staden var inte ovanliga i området. Gladys Monson tog emot dem och gav dem mat ”som om var och en vore en inbjuden gäst”, erinrade sig president Monson senare.7 Hon skickade också en maträtt varje söndag till ”gamle Bob” nerför gatan, som brukade erbjuda Tom en liten slant för leveranserna. ”Jag kan inte ta emot pengarna”, svarade Tom eftertänksamt. ”Mamma skulle ge mig ett kok stryk.”8 På söndagarna bar Toms far ibland sin farbror Elias, som var svårt drabbad av reumatism, till sin Oldsmobile av 1928 års modell, med Tom i släptåg, och körde runt med honom i staden.
”Under denna period i mitt liv imponerades jag mycket av det min mor och far gjorde”, sa president Monson. ”Jag tänkte aldrig på att de sällan gick i kyrkan.”9 Han mindes också känslan av tolerans och god vilja: ”Jag hörde aldrig min far säga ett enda negativt ord till någon annan. Faktum är att han lämnade rummet om någon talade respektlöst eller negativt till någon annan.”10
Det är inte förvånande att den inställningen och de handlingarna började påverka Tom. En jul var han överlycklig över att ha fått ett elektriskt tåg, men bad ändå sin mor om – och fick – ytterligare en vagn som tillhörde ett tågsätt av billigare modell, som de skulle ge till en änkas son i området. När Tom och hans mor sedan överlämnade gåvan och Tom såg hur överlycklig pojken blev över det enkla tågsättet fick han skuldkänslor. Han sprang tillbaka hem och hämtade inte bara vagnen som han hade tagit från tågsättet utan även en av sina egna.11 Tom gav senare två av sina kaniner som julmiddag till en väns familj som aldrig hade ätit vare sig kalkon eller kyckling.12 Och när en kvinna inte gillade att Tom och hans vänner slog in bollen i hennes trädgård när de spelade baseboll i området (hon konfiskerade ofta bollarna och behöll dem), bestämde Tom sig för att lösa problemet. Han sa ingenting utan vattnade regelbundet hennes trädgård på sommaren och räfsade bort löven från gräsmattan på hösten. Så en dag ropade hon in honom och bjöd på mjölk och kakor – och gav honom en låda med bollar.13
Men president Monson medgav ofta att hans barndoms goda gärningar samexisterade med en busig ådra som ibland ledde till bannor. Han och en kusin samlade en gång in grannskapets herrelösa hundar i ett trädgårdsskjul. Senare sprang sex av dem över Toms far när han kom för att öppna dörren.14 En eftermiddag tog Primärs president Tom åt sidan och sa att hon var ledsen över många av pojkarnas dåliga uppförande under Primärs inledning. Tom erbjöd sig att hjälpa till. ”De disciplinära problemen i Primär försvann i det ögonblicket”, mindes han.15 Men frestelserna fortsatte. Han övertalade en gång en vän att skolka från Primär med honom en eftermiddag. De smet iväg precis efter att Tom tagit en encentare ur fickan och lagt den i insamlingsbössan för Primary Children’s Hospital. Sedan använde de tiocentaren han hade i fickan för att gå till glassbaren och köpa chokladglass. Planen gick dock snett när pojkarna upptäckte att Tom av misstag donerat tio cent i stället för en cent. Så båda återvände och Tom donerade missmodigt även sin encentare. ”Under en längre tid”, sa han senare, ”kände jag att det kanske var jag som hade investerat mest i Primary Children’s Hospital”.16
Regelbundna besök till familjens stuga i Provo Canyon inledde en livslång kärlek till andjakt, camping, fiske och simning i floden. En gång räddade Tom faktiskt en flicka som dragits in i de farliga strömvirvlarna.17 Han berättade om en händelse när han och en vän oförståndigt nog satte eld på en fläck med ogräs nära familjens stuga. Som alltid använde han berättelsen som en ram för att belysa en viktig princip i evangeliet.18
Flera besök varje vecka till det närbelägna Chapman public library i Salt Lake City inledde en kärlek till böcker och författare, som senare gjorde att han kunde citera långa stycken av omtyckta poeter som Wordsworth, Longfellow, Bryant, Tennyson och Shakespeare.19
Genom ett särskilt intresse, duvuppfödning, som unge Tom utvecklade i ungdomen och fortsatte med som vuxen, fick han en lektion i förvaltarskap. När en rådgivande i aronska prästadömet gav honom en duva som hela tiden återvände till den rådgivandes hem skapades ett tillfälle varje vecka för en prästadömsintervju med pojken.20 Men det var en älskad lärarinna i söndagsskolan, Lucy Gertsch, som Tom hävdade gav honom grunden till hans vittnesbörd om Jesus Kristus. Hennes kärlek till en klass busiga pojkar förändrade deras oregerliga uppförande när de lyssnade på syster Gertschs andliga lektioner ur Bibeln.21
Växer upp till man
Den stora depressionens ekonomiska begränsningar nödgade Tom att vid 12 års ålder börja arbeta för sin far, som förestod ett tryckeri.22 Andra världskrigets mörka skugga växte sig större än till och med den stora depressionen medan Tom tog sig igenom skolan. ”Varje ung man visste att om [kriget] fortsatte, skulle han hamna i militären”, sa president Monson om tonåren.23 Som utomordentlig elev med förkärlek för historia började han som 17-åring på University of Utah.24 Han funderade allvarligt på att bli historielärare, men satsade i stället på en examen i affärsadministration och kunde samtidigt ta del av institutkurser som hölls av dr Lowell Bennion och dr T. Edgar Lyon.25
Under sin universitetstid träffade han sitt livs kärlek. Efter att presenterats för Frances Johnson på en dans kontaktade han henne. Han sa senare: ”Jag var inte beredd på den värdighet och det lugn som rådde [i hennes hem]”, när han jämförde sitt högljudda hem med familjen Johnsons.26 Frances far lade märke till namnet Monson och med tårar i ögonen kramade han om Tom när båda insåg att Toms farfars bror Elias hade presenterat evangeliet för familjen Johnson i Sverige.27 Både Tom och Frances älskade storband och gick ofta och dansade till bandledare som Tommy Dorsey och Glenn Miller.28
1945 tog Tom värvning vid Förenta staternas Naval Reserve. De första tre veckorna i träningslägret, brukade han skämta, ”var jag övertygad om att mitt liv var i fara. Flottan försökte inte utbilda mig; den försökte ta livet av mig.” Men andliga upplevelser åtföljde de svåra tiderna. När en fanjunkare ställt upp alla en söndag och visat katoliker, judar och protestanter till sina mötesplatser, frågade han Tom: ”Och ni killar, vad kallar ni er för något?”
”Det var inte förrän då”, mindes president Monson senare, ”som jag insåg att det stod någon bakom eller bredvid mig på övningsområdet. Vi svarade nästan samtidigt: ’Mormoner!’”29
En kväll strax före jul började Toms vän i våningssängen bredvid – Leland Merrill, också medlem i kyrkan – stöna av smärta. Han viskade förtvivlat: ”Monson, Monson, är inte du äldste?” och bad om en prästadömsvälsignelse. Tom hade aldrig tidigare gett en. Han bad tyst om hjälp och fick svaret: ”Titta längst ner i sjömanssäcken.” Där, klockan två på natten, hittade han missionärshandboken med anvisningar om hur man välsignar sjuka. ”Med omkring 60 nyfikna matroser som tittade på, gav jag honom välsignelsen”, sa han senare. ”Innan jag hade hunnit packa ner mina persedlar sov Leland Merrill som ett barn.”30 Tom lärde sig också av andra under militärtjänsten och beundrade en ung katolik som knäböjde i bön varje kväll medan ”vi mormonpojkar bad liggandes på våra sängar”.31
Tom tjänstgjorde i ett år och återvände hem för att ta examen med högsta betyg från University of Utah. Därefter arbetade han som reklamchef för kyrkägda Deseret News. Några månader efter sin examen, den 7 oktober 1948, gifte han sig med Frances Johnson i Salt Lake-templet. ”Jag lärde mig ganska snabbt att stå på egna ben”, sa syster Monson om de första åren de hade tillsammans.32 Nästan omedelbart bad Herren unga broder och syster Monson att påbörja sitt outtröttliga arbete med att bygga Guds rike.
Efter militärtjänsten (till vänster) mötte Thomas Frances Johnson, som han senare gifte sig med. De fick tre barn: Thomas Lee, Clark Spencer och Ann Frances.
Ett personligt tjänande
I maj 1950 blev Tom och Frances’ biskop, John R. Burt, kallad som medlem i stavspresidentskapet. När biskop Burt blev tillfrågad vem som borde verka som biskop i hans ställe, funderade han i flera minuter: ”Jag försökte komma på hur jag på ett bra sätt skulle förklara för [stavspresidenten] varför jag ansåg att en 22-årig pojke skulle ersätta mig som biskop.”33 Så började unge Thomas S. Monsons verksamhet i Temple Views sjätte-sjunde församling, med 85 änkor och med störst välfärdsbehov av alla församlingar i kyrkan vid den tiden. Genom att verka som biskop i den här speciella församlingen förstärktes och intensifierades Toms redan starka kärleksfulla instinkter. Han besökte varje änka under jularna och hade med sig gåvor som godis, böcker eller grillfärdig kyckling.34 Han kom så nära ”sina änkor” att han besökte många av dem årligen långt efter att han blivit avlöst som biskop. Han lyckades till och med tala vid alla de 85 änkornas begravningar under sin tid som generalauktoritet.35 ”Min otillräcklighet gjorde mig mer ödmjuk”, mindes han om de fem år han verkade som biskop. Men han var tacksam för att han som mycket ung utvecklade en anda av medkänsla för andra som är i nöd, oavsett ålder och omständigheter.36 Han tjänade alla inom sina församlingsgränser, inklusive dem som tillhörde andra kyrkor, och sökte upp mindre aktiva medlemmar, även när det innebar att han fick åka till en bensinstation en söndagsmorgon där han uppmuntrade en ung man som arbetade i en smörjgrop att återvända till sina kvorummöten.37
Just det här ämbetet innebar också en svår läxa. När biskop Monson var på ett ledarskapsmöte i staven fick han en stark maning att gå därifrån på en gång och besöka en äldre medlem som låg på ett sjukhus för krigsveteraner. Tyvärr talade stavspresidenten just då, så den unge biskopen väntade otåligt tills stavspresidenten var klar innan han skyndade iväg till sjukhuset. När han sprang mot mannens rum stoppade en sköterska honom. Hon frågade: ”Är du biskop Monson?” och berättade sedan att ”patienten frågade efter dig precis innan han dog.”38 När biskop Monson körde hem den kvällen lovade han att aldrig mer låta bli att följa en maning från den Helige Anden – ett beslut som återspeglades gång på gång under återstoden av hans tjänande i kyrkan.
Han verkade sedan vid 27 års ålder som rådgivare i stavspresidentskapet och 1959, vid 31 års ålder, som missionspresident i Kanada. Missionärer som verkade under hans ledning minns en ledare så i harmoni med Anden att han ofta följde maningar att besöka en missionärs lägenhet precis innan missionären stod i begrepp att göra något fel.39 Han fokuserade på missionärerna genom att lära sig alla deras namn, rådgöra med dem om deras problem och bekymmer, och praktiskt taget göra allt han kunde för att förhindra tidiga hemfärder och disciplinära råd. Vid det laget hade familjen Monson vuxit till att även omfatta två små barn, Thomas Lee och Ann Frances. Ett tredje barn, Clark Spencer, föddes i Kanada. Familjen åtnjöt mer tid tillsammans på sin mission än de var vana vid, och Tom utvecklade en lojalitet mot Kanada som fortfarande visade sig 2010 när han, då som president för kyrkan, invigde Vancouvers tempel med en kanadensisk flagga på sitt kavajslag, och ändrade inledningspsalmen till ”O Canada”.40
Tom blev chef för Deseret Press när de kom tillbaka hem till Salt Lake City och Frances var fullt sysselsatt med att uppfostra barn, verka i ämbeten i församlingen och stödja sin make när han tjänade i olika prästadömskommittéer på generalnivå i kyrkan.
Toms omfattande deltagande i kyrkans kommittéer för korrelation, missionärsarbete eller släktforskning gjorde faktiskt att han trodde att en inbjudan till president David O. McKays kontor på något sätt var relaterad till hans nuvarande uppdrag. Det var den inte. President McKay kallade honom att tjäna som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Därigenom ersatte han äldste N. Eldon Tanner, som kallats som rådgivare i första presidentskapet. Tom kände sig så överväldigad och överraskad att han inte kunde tala. Till slut försäkrade han president McKay att ”varje talang som jag kan ha välsignats med skulle utvidgas i Mästarens tjänst, och jag skulle riskera mitt eget liv om så krävdes”.41
President Monson gick med på att hålla den heliga kallelsen konfidentiell för alla utom sin hustru och sov inte alls natten före generalkonferensen den 4 oktober 1963. När han kom till konferensen satte han sig bland medlemmarna i prästadömets hemundervisningskommitté där han verkade. En vän bredvid honom, Hugh Smith, berättade för honom om det märkliga sammanträffandet att de sista två gångerna en generalauktoritet hade kallats, hade den personen suttit bredvid Hugh.42 När Thomas Monsons namn lästes upp ”tittade Hugh Smith på mig och sa bara: ’Blixten har slagit ner för tredje gången.’ Jag tror att vandringen från åhörarna till förhöjningen var den längsta i mitt liv.”43
Tjänade som medlem i de tolv apostlarnas kvorum
Thomas S. Monson blev som 36-åring den yngste som kallats till de tolv apostlarnas kvorum sedan 1910, när Joseph Fielding Smith upptogs i kvorumet vid 33 års ålder. Hans tjänande med de tolv sträckte sig över 22 år, från 1963 tills han kallades till första presidentskapet under president Ezra Taft Benson 1985, och omfattade tjänande i alla stora kommittéer i kyrkan, ofta som ordförande.44 Under den här tiden växte kyrkans medlemsantal från en stor homogen grupp baserad i västra Förenta staterna till ett världsomfattande, mycket mångskiftande samfund.45 Han kallades till apostel av president David O. McKay, men fortsatte verka under president Joseph Fielding Smith från 1970 till 1972 och sedan under Harold B. Lee från 1972 till 1973. Under president Spencer W. Kimballs tid, 1973–1985, ledde president Monson en kommitté som 1979 producerade en utgåva av King James version av Bibeln på 2 400 sidor, med Topical Guide, Bible Dictionary och ett banbrytande fotnotssystem. President Monson deltog också med president Kimball i den uppenbarelse som gav alla värdiga manliga medlemmar rätt att få det heliga prästadömet.46
Men för de medlemmar som var instängda bakom järnridån under alla år efter andra världskriget var president Monsons största bedrift som medlem i de tolv apostlarnas kvorum hans omtanke om de heliga i Östeuropa. ”De faktiska välsignelser han förde med sig till vårt land och till Europa”, säger den tyska medlemmen i första presidentskapet, Dieter F. Uchtdorf, ”är så verkliga och så stora och så enastående värdefulla, att jag verkligen tror att Herren förberedde honom för att vara ett redskap i att förändra Tysklands historia.”47 Den kommunistiska regeringen i Tyska demokratiska republiken, DDR, begränsade religionsutövande kraftigt, men kyrkans medlemmar förblev trofasta trots diskriminering, förlust av jobb och utbildningsmöjligheter, samt att de ofta bevakades under sina sammankomster. President Monson besökte dem ofta och studerade en gång hela kyrkans handbok i avsikt att skriva ner hela boken efter att ha kommit in i Östtyskland, eftersom material från kyrkan inte tilläts tas in i landet. Han begav sig till ett församlingskontor och påbörjade uppgiften. Efter flera sidor såg han sig omkring och upptäckte ett exemplar av handboken på en hylla bakom sig.48 Han arbetade outtröttligt med östtyska befattningshavare för att få tillstånd för åtminstone några heliga att närvara vid generalkonferensen och besöka templet utanför landet, men fortfarande längtade de heliga i Östtyskland efter att få samma möjligheter som andra medlemmar runtom i världen.
År 1978 gav president Kimball ett löfte till president Monson om att ”Herren inte kommer att förneka de värdiga [östtyska] medlemmarna templets välsignelser”, och tillade med ett leende: ”Kom på ett sätt”.49 När president Monson och Henry Burkhardt, en östtysk ledare i kyrkan, fortsatte att ansöka om tillstånd hos regeringen för sex par i taget att besöka templet i Schweiz fick de ett häpnadsväckande förslag av regeringsledarna: ”Varför bygger ni inte ett tempel här?” I oktober 1982 tillkännagav första presidentskapet att ett tempel skulle byggas i Freiberg i DDR – det första tempel som någonsin byggts i ett kommunistiskt land. Det här tillkännagivandet var nästan lika obegripligt som det mirakulösa avtalet president Monson, dåvarande äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum och kyrkans östtyska ledare senare slöt med regeringsämbetsmän och statsöverhuvudet Erich Honecker om att tillåta missionärer att resa in och ut ur landet innan Berlinmuren föll.50 ”Jag är ett levande vittne”, skrev president Monson, ”om hur Herrens hand har uppenbarats och vakat över kyrkans medlemmar i det som en gång var kommuniststyrda länder.”51
Ledare samlades för att ta ett foto tillsammans med äldste Monson efter ett prästadömsmöte i den nyetablerade Dresdenmissionen i Östtyskland.
Mitt i världsomvälvande händelser och överväldigande administrativa plikter fortsatte president Monson ändå att fokusera på den Helige Andens maningar och på att nå ut till den enskilde. Efter att ha givit en välsignelse till en vän på ett sjukhus, kände president Monson att han hade ”genomfört mer gott på det besöket än under en vecka av möten i kyrkans huvudkontor”.52 Många är berättelserna om hur president Monson tagit omvägar från sina plikter som generalauktoritet och besökt sjukhusrum och vårdhem och suttit vid sängkanter för att prata med sjuka och ensamma som väntat på honom. När stavens mötesscheman i Shreveport, Louisiana, inte gav utrymme för president Monson att besöka en döende flicka som hade bett honom om en välsignelse, var han ändå beredd när han under lördagskvällens ledarskapsmöte ”hörde en röst tala till min ande”, sa han. ”Budskapet var kort och orden välbekanta: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana’ (Mark. 10:14).”53 Han åkte de 13 milen till Christal Methvins hem morgonen därpå och välsignade henne under en mycket andlig familjeträff innan hon dog fyra dagar senare.
När president Monson träffade utarmade östtyska medlemmar gav han bort sina kostymer, sina skor, sin miniräknare och även en uppsättning markerade skrifter.54 President Monson glömde aldrig medlemmarna i sjätte-sjunde församlingen och brydde sig om åldrande och fattiga vänner som Ed Erickson, som han bjöd till familjeträffar och ordnade födelsedagsfest för. I ett tal från 2009 lärde han: ”Ha modet att avstå från att döma och kritisera människor omkring er, och ha dessutom modet att se till att alla känner sig delaktiga, älskade och uppskattade.”55
President Monsons ärlighet och vänlighet byggde broar och skapade välvilja mot kyrkan bland olika religioner, samhällsnyttiga organisationer och samhällsledare. Han växte upp i ett blandat bostadsområde, kände sig nära släktingar av andra trosuppfattningar och var uppriktig när han sa: ”Jag tror att det finns goda människor överallt”.56 Han hade lätt för att umgås med andra, ”av vilka många inte nödvändigtvis är medlemmar i kyrkan”, sa han, ”men de strävar efter gemenskap och en medborgerlig anda”.57 En samhällsledare som tidigare var utgivare av Salt Lake Tribune, och katolik, uttryckte sin uppskattning: ”När Tom Monson väl har träffat dig, är han din vän. … Kyrkan enade det här samhället på ett speciellt sätt genom vänskap när den upptog Tom Monson i första presidentskapet.”58 En förespråkare för Salt Lake City sa en gång: ”Jag vet inte om folk inser hur mycket Jesu Kristi kyrka engagerar sig i den ideella världen. President Monson är mycket medveten om vilka behov som finns.”59 En annan trosledare skrev till president Monson: ”Du öppnar alltid ditt hjärta för att uppfylla Frälsningsarméns behov och önskemål. Du och dina medarbetare har sannerligen överväldigat oss med er värme och era älskvärda ord”.60 Han besökte och talade vid aktiviteter som hölls i samband med 1993 års invigningsmöte för den renoverade Cathedral of the Madeleine i Salt Lake City, och talade även vid katolska begravningar för nära vänner.61
Fritidsintressen som duvuppfödning blev en paus från påfrestningarna i samband med president Monsons plikter, och de inspirerade hans barnbarnsbarn att kalla honom ”Grandpa Birdie”. Hans intresse för att föda upp duvor resulterade i ett scoutmärke för duvuppfödning som Boy Scouts of America delade ut ett tag. Hans arbete i scouternas verkställande kommitté började 1969 och fortsatte genom åren. Han tilldelades utmärkelserna Silverbävern och Silverbuffeln samt den internationella scoutrörelsens högsta utmärkelse, Bronsvargen, 1993. En tidigare verkställande scoutchef, Roy Williams, sa skämtsamt att president Monson inte riktigt kunde smälta scouternas beslut att överge duvuppfödarmärket.62
President Monson hade många intressen. Under sin verksamhet i de tolv apostlarnas kvorum tog han magisterexamen i företagsadministration, och under sina resor tyckte han om att besöka militärkyrkogårdar. Han sa att de är helgade platser som framkallar tankar om ”krossade drömmar, ouppfyllda förhoppningar, sorgtyngda hjärtan och liv som förkortats av krigets vassa lie”.63 Han älskade att läsa om andra världskriget och njöt av de något lättsammare Perry Mason-repriserna på teve om kvällarna, även om han ibland somnade och missade slutet.64 Han tyckte också om musikaler. ”Min hustru Frances anser att jag är ’teaterberoende’”, berättade han under en generalkonferens.65 Han tyckte också om sin beskärda del av nyårsdagens fotbollsmatcher, då ”jag kan börja att helt neutralt se två fotbollslag, men inom några minuter jag har valt vilket lag jag anser ska vinna”.66 Han kunde prata om kycklingar med en medpassagerare under en hel flygresa, och på en frukost som anordnades för Boy Scouts of America i Vita huset 1989 upptäckte han och Förenta staternas president George Bush att de hade en gemensam förkärlek för hundrasen engelsk springer spaniel.67
Hans största intresse var naturligtvis hans familj, som kom att omfatta åtta barnbarn och tolv barnbarnsbarn. Trots att hans tid hemma var begränsad minns hans barn att de spelade spel, fiskade, jagade anka, rensade ogräs, gick på bio, simmade och åkte kälke med sin far.68 Två minnen var särskilt utmärkande för sonen Tom: När han som ung pojke spelade schack med sin far, och när hans far flög till Louisville, Kentucky, för att ge honom en välsignelse då han hade fått lunginflammation under sin militära grundutbildning.69 Dottern Ann tyckte om söndagskvällarna när hennes far hade kommit hem och berättade för familjen om sina uppdrag för kyrkan. Och Clark minns särskilt dagen när hans far körde en sex mil lång omväg så att han och Clark kunde titta på ett hökbo nära Randolph, Utah.70 President Monson njöt av att klippa gräsmattan och delta i familjens bordtennisturneringar hemma i källaren.71
Medlem i första presidentskapet
President Monson verkade som rådgivare till tre presidenter i kyrkan, bland andra presidenterna Gordon B. Hinckley och Ezra Taft Benson. Vid tio års ålder gav han sitt första tal från den här talarstolen (ovan till höger). Sedan 2008 var hans rådgivare i första presidentskapet Henry B. Eyring och Dieter F. Uchtdorf.
Thomas S. Monson verkade i 22 år i första presidentskapet. Han började 1985 som andre rådgivare till president Ezra Taft Benson och fortsatte sedan i samma roll med president Howard W. Hunter 1994. Tretton av de åren, mellan 1995 och 2008, var han vid president Gordon B. Hinckleys sida. Han kallade president Monson som sin förste rådgivare.72 Under ämbetstiden i första presidentskapet drog president Monson nytta av sin varierande bakgrund inom kyrkans administration. Den tunga arbetsbördan gjorde det svårt att lämna kontoret. President Hinckley blev den mest bereste presidenten i kyrkans historia, och under hans presidentskap fanns det mycket att göra. Mindre tempel gjorde att takten på tempelbyggandet ökade snabbt. Ett enormt, nytt konferenscenter byggdes för att göra det möjligt för tusentals medlemmar att närvara vid generalkonferensen och andra möten. Man började ha världsomfattande utsändningar via satellit. I Rice-Eccles Stadium vid University of Utah firades profeten Joseph Smiths 200-årsdag, där 42 000 ungdomar från Saltsjödalen och Wyoming framträdde.73
Med aposteln äldste Ronald A. Rasbands ord: President Monson ”var trots allt aldrig för upptagen för människor”74, och vintern år 2000 var hans hustru en person han ägnade extra mycket tid åt. Efter att hon råkat ut för en allvarlig fallolycka tog han under flera veckor med sig sitt pappersarbete till Frances rum tills hon slutligen blev pigg nog att säga sina första ord: ”Jag glömde att posta den kvartalsvisa skatteinbetalningen.”75 En annan som fick ta del av hans godhet var nyhetsreportern Gerry Avant på Church News. Hon skrev ofta om president Monsons resor, och en gång blev hon inbjuden att följa med paret Monson på sightseeing eftersom, som president Monson sa: ”Du har arbetat hårt.”76
Kyrkans president
President Gordon B. Hinckley avled den 27 januari 2008. Första presidentskapet upplöstes och president Monson återvände till sin plats som president för de tolv apostlarnas kvorum. Den man som växte upp i närheten av järnvägsspåren, anstiftade busiga upptåg i Primär och gärna delade med sig av sina knappa tillhörigheter också under den stora depressionen, skulle snart bli ledare för miljontals sista dagars heliga över hela världen. ”Jag har aldrig spekulerat om vad som kan ligga framför mig i något avseende i mitt liv”, sa han i en intervju strax innan han blev inröstad som president för kyrkan i en högtidlig församling under generalkonferensen i April 2008. ”Vad jag visste kunde president Hinckley leva längre än jag.” Han sa: ”Jag har alltid haft filosofin ’tjäna där du är kallad, inte där du har varit eller där du kommer att vara. Tjäna där du blivit kallad.’”77
Thomas S. Monson avskildes och ordinerades som kyrkans sextonde president den 3 februari 2008 och valde president Henry B. Eyring som förste rådgivare. Som andre rådgivare valde han president Dieter F. Uchtdorf, en flerspråkig tysk omvänd till kyrkan och medlem av de tolv apostlarnas kvorum sedan 2004. Det nya första presidentskapet symboliserade den växande kyrkans globala karaktär.78 Vid en presskonferens den 4 februari 2008 sa president Monson till reportrarna: ”Som kyrka sträcker vi oss inte bara ut till våra egna utan också till välvilliga människor runtom i världen i den anda av broderskap som stammar från Herren Jesus Kristus.”79
Denna anda av broderskap och tjänande blev utmärkande för president Monsons ämbetstid. Kyrkans ledare samarbetade regelbundet med katoliker, evangeliska kristna och andra religiösa grupper och samhällsgrupper i humanitärt arbete och för att stödja arbete för moraliska ändamål. Kyrkans ledare inbjöd ledare för andra trossamfund att tala vid kyrkans högskolor och understödde religionsfrihet med internetresurser.80 President Monson och medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum uppmanade kyrkans medlemmar att gå samman med andra trossamfund i tjänande och samhällsuppbyggnad. De förbättrade även befintliga humanitära kontakter med andra institutioner för att lindra de överväldigande behoven hos människor världen över som drabbats av naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människor. Under de första fem åren av president Monsons ämbetstid bidrog kyrkan med hjälpinsatser efter jordskalv i Haiti och Nepal, en tsunami i Japan och översvämningar i Thailand. Den har också hjälpt till att vaccinera människor i utvecklingsländer, tillhandahållit rent vatten till avlägsna byar, lindrat matkriser internationellt och bidragit med katastrofhjälp i Förenta staterna. Detta globala stöd och inflytande uppmärksammades av Slate.com, som 2009 rankade president Monson högst på en lista med de 80 mest inflytelserika personerna i åldrarna 80–89 år i Amerika.81
Under president Monsons ledarskap började också kyrkans informationstjänst hjälpa andra att bättre förstå mångfalden bland sista dagars heliga. ”Jag är Mormon”-kampanjen visade sista dagars heliga som arbetade för så olika organisationer som Harley Davidson, Library of Congress och rockband. Kyrkans huvudkontor startade även webbplatser för ungdomar och andra, och den kyrkägda kanalen och webbplatsen BYUtv började producera högkvalitativa program för att locka en större publik. På kyrkans hemsida började ett antal högkvalitativa videor visas med scener från Nya testamentet som kan uppskattas av människor av många olika trosåskådningar. Andra resurser på nätet var utgåvor av ett flertal uppsatser om evangelieämnen som tar upp komplexa frågor på ett rakt och akademiskt sätt, samt webbplatsen ”Mormon and Gay” med relevanta lärdomar och personliga berättelser från homosexuella sista dagars heliga och deras familjer.
Men de mest betydande förändringarna under president Monsons ämbetstid kanske var de som ägde rum i den historiska administrativa utvecklingen. Betydande förändringar påverkade det sätt på vilket kyrkan leder, verkar, undervisar och proselyterar. Under 2009 gav kyrkan ut en dvd och en broschyr om välfärdsprinciper, och 2010 släpptes en ny instruktionshandbok för ledare i kyrkan i samband med två världsomfattande utsändningar av utbildningsmöten. Den nya handboken lade tonvikt vid att arbeta i råd genom öppna och ärliga samtal, lätta biskopens börda genom delegering och, viktigast av allt, hjälpa kyrkans medlemmar bli sanna lärjungar till Jesus Kristus. Under 2010 började den internationella utbildningen med medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum införa ledarskapskonferenser för prästadömet och områdesrevisioner omfattande en fullständig överblick över humanitär verksamhet, välfärdsbehov, missionsarbete samt tempeltjänst.
En av de mest dramatiska förändringarna som skedde under president Monsons ledning presenterades under generalkonferensen i oktober 2012 när president Monson tillkännagav att män kan börja verka som heltidsmissionärer från 18 års ålder och kvinnor från 19. Denna exempellösa riktlinjesförändring som innebar en sänkning av åldersgränsen, skapade en iver för missionsarbete som ledde till att ett historiskt stort antal män, och särskilt kvinnor, verkade som heltidsmissionärer. Nya missionärsskolor och nya missioner åtföljde det ökande antalet missionärer, som uppgick till 85 000 i slutet av 2014. Andra medlemmar tog också del i att ”påskynda Herrens verk”. De började förbereda sina söner och döttrar bättre för mission i hemmet och i högre grad delta i de lokala missionsprogrammen. Teknik och proselytering på internet, tillsammans med införandet av ”systrarnas utbildningsledare” – en ledarskapsroll för kvinnliga missionärer – bidrog också till den upplivande känsla av tillväxt och utveckling som åldersändringen skapade.
Möjligheten för unga kvinnor att verka som missionärer i yngre ålder är i samklang med fortgående ansträngningar under president Monsons tid att engagera kvinnor mer i ledarroller, i beslutsfattande och i församlings- och stavsråd. För att bättre hjälpa sista dagars heliga kvinnor och män uppskatta den avgörande roll som systrar i varje tidsutdelning har spelat – särskilt under Frälsarens verksamhet och under återställelsen från 1830 till i dag – publicerade kyrkan Döttrar i mitt rike och uppmuntrade dess användning i hemmet, i Hjälpföreningen och Unga kvinnor, samt i kvorum. 2014 ersatte kvinnornas allmänna möte Hjälpföreningens och Unga kvinnors allmänna möten. Alla flickor och kvinnor 8 år och äldre inbjöds att närvara vid det här mötet två gånger om året.
Bättre och mer interaktiva undervisningsmetoder, särskilt för att hjälpa ungdomar att aktivt delta i evangeliet, blev också en prioritering bland president Monsons administrativa nyheter. 2013 års studiekurs för ungdomar, Kom och följ mig, som infördes för att ”välsigna ungdomarna i deras strävan att bli fullständigt omvända till Jesu Kristi evangelium”,82 lärde såväl lärare som ungdomar hur de kan undervisa mer som Jesus Kristus gjorde. Den inbegrep internetresurser, medverkan av ungdomarna och andligt inspirerade samtal för att bygga tro och kunskap om evangeliet. Liknande ansträngningar att förbättra all undervisning i kyrkan kom 2016 med det nya resursmaterialet Undervisa på Frälsarens sätt och införandet av månatliga lärarrådsmöten i församlingarna.
President Monson tillsammans med en flicka när de ska lägga murbruk på hörnstenen för ett tempel.
Filippinska medlemmar njuter av att höra president Monson spela piano vid hörnstensceremonin för templet i Cebu City, Filippinerna.
Under president Monsons ämbetstid fortsatte man också tillkännage nya tempel över hela världen. Invigningar och återinvigningar av tempel förde president Monson till olika platser runtom i världen, bland annat Cebu City, Filippinerna; Curitiba, Brasilien; Kiev, Ukraina; Panama City, Panama och Kansas City i Missouri. 2013 infördes internetresurser som hjälper medlemmar att hitta sina förfäder. Det resulterade i en elvaprocentig ökning av släktnamn som skickades in till templet för förrättningar i vad som kallats ”ett rekordår för släktforskning”.83
Trots stor tidspress förblev president Monson dock Thomas Monson, kyrkoledaren som, enligt äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum, ”kan dyka upp, förmodligen utan förvarning, vid en vanlig medarbetares begravning. Jag kan inte tänka mig något bättre exempel på president Monsons tjänande än den sortens personliga uppmärksamhet.”84
President och syster Monson och deras dotter lämnar ett generalkonferensmöte.
Den 23 maj 2013 presiderade han vid sin egen älskade hustru Frances begravning, efter hennes bortgång den 17 maj på ett sjukhus i Salt Lake City. ”Hon har varit ett stöd från den dag vi gifte oss”, sa president Monson på begravningsgudstjänsten och kallade henne ”den idealiska hustrun och modern.”85 Han uppfyllde återstoden av sina förpliktelser som änkling, ofta åtföljd av sin dotter Ann vid speciella tillfällen.
Under president Monsons ämbetstid betonades ett förbättrat helgande av sabbatsdagen för att öka tron på vår himmelske Fader och Jesus Kristus. Med början 2015 gjordes en samordnad och ihärdig ansträngning på alla nivåer av kyrkan och i hemmet för att medlemmarna skulle göra sabbaten till en glädje (se Jes. 58:13) genom att fokusera på Herren och sina förbund med honom så att de kunde få skörda välsignelserna som utlovas till de trofasta.
President Monson fortsatte också att vara medveten om dem som fjärmat sig från kyrkan och behandlade dem aldrig som om de var ovärdiga riket. När en äldre man som inte hade varit engagerad i kyrkan på tjugo år bad en generalauktoritet om råd för att komma tillbaka, tog han fram brevet som hade motiverat hans önskan att återvända: ”Du har varit borta tillräckligt länge, och det är dags att komma tillbaka. Tom.”86 President Monson sa: ”Jag märker att det finns lite helighet i alla, och jag söker efter den”.87
Trots att han var president för kyrkan behöll han känslan av kamratskap med andra, sa äldste L. Tom Perry (1922–2015). ”Han kan prata om BYU:s matcher eller basketlaget Utah Jazz. Han är en stor sportfantast. Och sedan börjar han prata om kyrkans angelägenheter.”88 Han behöll alltid sitt sinne för humor. På en sammankomst med medlemmarna i Tabernakelkören satte han sig vid den gigantiska orgeln och framförde sin skildring av en födelsedagssång ur en pianobok för nybörjare.89 Under 2013 firade kyrkan ”100 år av scouting” med ett program som också hyllade president Monsons livslånga stöd åt scouting – ett av många intressen som höll honom i kontakt med sina medmänniskor, som han älskade att trösta och göra gladare. Alla scouter, oavsett religiös tillhörighet, var inbjudna att delta.
”Att känna Herrens puffar och maningar”, sa president Monson i en intervju 1997, gav honom den största glädjen, speciellt i situationer som den när han hade besökt sin far på sjukhuset och efteråt rusade iväg för att hinna till nästa möte, men kände att han ändå borde vänta nära hissen. En familj bad honom att ge en välsignelse till deras mor som svävade mellan liv och död, och han sa ja. Senare samma dag fick han bud om att alla i familjen hade kysst modern och tagit ett fridfullt farväl efter välsignelsen och innan hon dog.90
”Sådant har hänt mig under hela mitt liv i den mån jag försöker hålla antennerna uppe”, sa president Monson. Och otaliga personer – några vars berättelser har skildrats, men många fler vars möten med Thomas Monson förblir okända – kan intyga denna anmärkningsvärda mans förbindelse med det gudomliga. ”Man utvecklar en insikt om att vår himmelske Fader vet vem man är”, sa president Monson. ”Han säger: ’Här, gå och gör det här åt mig.’ Jag tackar honom alltid.”91
Hans vittnesbörd till världen var osvikligt. ”Av allt mitt hjärta och min själs innerlighet”, sa president Monson, ”höjer jag min röst som ett särskilt vittne och betygar och förkunnar att Gud verkligen lever. Jesus är hans Son, Faderns Enfödde i köttet. Han är vår Återlösare, han är vår Medlare hos Fadern. Han är den som dog på korset för att sona våra synder. Han var uppståndelsens första frukt. Tack vare att han dog ska alla leva igen. ’Vad glädje för mig syndare, han lever, min Förlossare.’ [Psalmer, nr 83]. Må hela världen veta det och leva efter den kunskapen.”92