Berättelser från konferensen
Att lära sig vara lydig
Från ”Lydnad ger välsignelser”, Liahona, maj 2013, s. 89–90.
När jag växte upp bodde vår familj från början av juli till början av september i vår stuga i Vivian Park i Provo Canyon i Utah, USA.
En av mina bästa vänner under de här sorglösa dagarna i dalen var Danny Larsen, vars familj också hade en stuga i Vivian Park. Varje dag sprang vi omkring i detta pojkarnas paradis. Vi fiskade i bäcken och ån, samlade stenar och andra skatter, vandrade, klättrade och njöt helt enkelt av varenda minut av varenda timme av varenda dag.
En dag bestämde Danny och jag oss för att vi ville ha ett lägerbål den kvällen med alla våra kompisar i dalen. Vi behövde bara rensa upp ett område på ett fält i närheten där vi alla kunde samlas. Junigräset som täckte ängen hade blivit torrt och stickigt, så fältet passade inte för ändamålet. Vi började dra upp det höga gräset och planerade att rensa ett stort runt område. Vi kämpade och drog för allt vi var värda, men allt vi fick upp var små knippen av det envisa ogräset. Vi visste att det skulle ta hela dagen och redan började vår energi och entusiasm svalna.
Då kom jag på vad som verkade vara den perfekta lösningen i mitt åttaåriga sinne. Jag sade till Danny: ”Vi behöver bara tända eld på ogräset. Vi bränner ut en ring i ogräset!” Han höll genast med och jag sprang till vår stuga för att hämta några tändstickor.
Ni ska inte tro att vi redan vid åtta års ålder fick använda tändstickor. Jag vill göra klart att både Danny och jag var förbjudna att använda dem utan en vuxen i närheten. Vi hade båda gång på gång varnats för faran med eld. Men jag visste var familjen förvarade tändstickorna och vi behövde rensa det där fältet. Utan en sekunds eftertanke sprang jag till vår stuga och tog några tändstickor, och såg till att ingen såg mig. Jag gömde dem kvickt i en ficka.
Tillbaks till Danny sprang jag, glad över att jag i fickan hade lösningen på vårt problem. Jag minns att jag tänkte att elden skulle brinna bara så långt vi ville och sedan som genom trolleri slockna av sig själv.
Jag slog an en tändsticka mot en sten och satte det torra junigräset i brand. Det flammade upp som om det varit indränkt i bensin. Först var Danny och jag upprymda över att se ogräset försvinna, men snart blev det tydligt att elden inte skulle slockna av sig själv. Vi fick panik när vi förstod att vi inte kunde göra någonting för att hejda elden. De hotfulla lågorna började följa det vilda gräset upp längs bergssidan och hotade granarna och allt annat i sin väg.
Till slut hade vi inget val, utan fick springa efter hjälp. Snart sprang alla tillgängliga män och kvinnor i Vivian Park fram och tillbaka med våta säckar, de slog på lågorna och försökte släcka dem. Efter flera timmar kvävdes den sista glöden. De urgamla granarna hade räddats, liksom de hem som så småningom skulle ha nåtts av elden.
Danny och jag lärde oss mycket som var svårt men viktigt den dagen — det inte minst viktiga var vikten av att lyda.
Det finns regler och lagar som hjälper till att hålla oss trygga fysiskt sett. Likaså har Herren gett oss riktlinjer och bud för vår andliga säkerhets skull så att vi tryggt kan navigera oss igenom det ofta förrädiska jordelivet och till slut återvända till vår himmelske Fader.