Mitt vardagliga vittnesbörd
Mitt vittnesbörd kommer av att följa evangeliet dag för dag och inte av ett mirakulöst ögonblick.
När jag växte upp letade jag alltid efter ett mirakulöst ögonblick som skulle bevisa för mig att jag hade ett vittnesbörd. Jag hörde berättelse efter berättelse om mirakulösa ögonblick när andra utan tvekan visste att evangeliet var sant. Berättelserna handlade om allt från att stå emot frestelser eller fara, till att leda hundratals människor till kyrkan genom små och enkla gärningar, till gånger när skrifterna öppnades för att lösa livets svårigheter. Mina favoritberättelser handlade om någon som var på väg hem på kvällen och gick förbi en fara som de inte fick veta något om förrän dagen därpå. Jag hörde berättelser om mirakulösa helbrägdagörelser eller änglar som beskyddade människor. Jag kunde knappt vänta tills det var min tur att uppleva ett sådant ögonblick. Jag förväntade mig att få se änglar och ljus som skulle tala om för mig att jag hade ett vittnesbörd om kyrkan.
Mina föräldrar lärde mig att be, att gå till kyrkan, att läsa skrifterna, klä mig passande, leva ett rent liv, fri från världsliga inflytanden och lita på Herren. Jag hade tilltro nog till att leva rätt. Jag ville bara kunna bevisa att jag hade ett vittnesbörd och att någon skulle lägga märke till mig på grund av det.
Under hemaftnarna eller i Söndagsskolan övade vi på vad vi skulle säga för att stå emot grupptryck. Jag längtade efter att få möjlighet att säga det. Jag föreställde mig till exempel att jag var med mina vänner. Någon skulle ta fram lite alkohol och låta den gå runt. Ölburken skulle räckas fram till mig, och alla skulle titta på mig. Trycket skulle öka. Jag skulle ställa mig upp och säga: ”Nej!” Jag är mormon och jag dricker inte!” Alla skulle häpna. Inget av det de sade skulle kunna få mig att ändra mig. Snart skulle gruppen skingras och någon i gruppen skulle tala om för mig att jag hade imponerat på honom så mycket med min beslutsamhet att han ville lära sig mer om min kyrka. Änglar skulle sjunga lovsånger och jag skulle fyllas av ljus.
Det hände aldrig. Ingen frestade mig på det sättet. De verkade redan veta vilka normer jag hade tack vare hur jag levde. Till min stora besvikelse kom aldrig det ”förunderliga” ögonblicket.
Men nu vet jag att ett vittnesbörd inte kommer av att änglar visar sig. Mitt vittnesbörd kommer av att följa evangeliet dag för dag, att känna den Helige Andens bekräftelse och att glädjas åt de enkla välsignelserna som följer på lydnad.
Jag vet vem jag är. Jag vet att Gud älskar mig. Jag vet att Frälsaren sonade mina synder. Detta är mitt vittnesbörd. Den vetskapen ger mig sinnesfrid.
Jag kan inte säga att jag har upplevt något mirakulöst ögonblick då jag fick veta att kyrkan är sann, men jag är glad över att veta att jag har ett vittnesbörd. Så till den stunden kommer när änglar uppenbarar sig för mig ska jag var nöjd med att leva ett ganska normalt liv med den enkla välsignelsen att veta att evangeliet är sant.
Illustration Annie Henrie