De talade till oss
Följ profeten
En förlovningsring representerar oftast ett beslut. Men för min hustru och mig representerade det faktum att vi inte hade någon ring vår hängivenhet till Herren och hans profeter.
Jag träffade ängeln som skulle bli min hustru på en institutfest andra kvällen efter att jag kommit hem från min mission. Shelley och jag hade växt upp många mil från varandra i Kanada och hade inte träffats förut, men vi lärde känna varandra väl under månaderna som följde. När jag hade friat tre gånger och fått nej, eftersom hon hade bestämt sig för att gå ut som missionär, sade hon ja till slut. Men först efter att jag hade lovat att vi skulle verka som missionärer tillsammans när våra barn var vuxna. Hon tog emot förlovningsringen den 22 december 1976.
Men under dagarna som följde kände vi oss båda illa till mods — inte när det gällde att gifta oss utan i fråga om ringen. Låt mig förklara.
Ett beslut att följa profeten
Under veckorna före förlovningen hade Shelley och jag använt mycket tid till att prata om hur vi ville fostra våra barn och hur vi ville att vårt äktenskap skulle vara. En av huvudpunkterna i vårt samtal var vårt beslut att alltid följa profeten.
Två månader innan vi förlovade oss lyssnade vi på många tal under oktoberkonferensen 1976 som handlade om oberoendets principer. Det var ett ämne som president Spencer W. Kimball (1895–1985) och andra upprepade gånger hade undervisat om i flera år. Både Shelley och jag hade vuxit upp med vetskap om betydelsen av ha trädgårdsodlingar, skaffa ett matförråd och att vara förberedda i allmänhet. Men under den generalkonferensen verkade temat förberedelse vara särskilt genomgående. Vissa talare nämnde Tetondammens översvämning som hade inträffat i juni. Det var bland annat Barbara B. Smith (1922–2010), Hjälpföreningens generalpresident, som betonade betydelsen av oberoende — särskilt att man skulle skaffa sig ett årsförråd av mat, vilket i allmänhet var det råd som gavs då.1 Under konferensens sista session påminde president Kimball medlemmarna om Lukas 6:46, där Frälsaren säger: ”Varför kallar ni mig ’Herre, Herre’, när ni inte gör vad jag säger?” President Kimball uppmanade sedan medlemmarna att låta budskapen från konferensen följa dem till deras ”hem och i framtiden.”2
Efter förlovningen när Shelley och jag tänkte på hur vårt äktenskap och familjeliv skulle börja, genljöd dessa budskap i våra öron. Utan att vi visste det hade båda tänkt på hur vi skulle påbörja ett hemförråd för vår familj. För att lyda rådet för den tiden behövde vi börja samla till ett årsförråd av mat. Men hur skulle vi göra det? Vi studerade — och skulle studera i ett flertal år framöver — och vi hade inte särskilt mycket pengar. Den Helige Anden gav oss båda, var för sig, samma svar: Vi behövde sälja förlovningsringen.
Men hur skulle jag kunna be Shelley att göra det? Jag hade ju precis gett henne ringen. Vad skulle hon tänka om jag bad henne sälja den så att vi kunde köpa lite havre och mjöl och ris? Under tiden var även hon bekymrad. Vad skulle jag tänka, undrade hon, om hon skulle säga att vi borde sälja ringen som jag hade valt ut åt henne? Skulle hon såra mina känslor?
Men maningen vi båda hade var alltför stark att bortse från, och ju mer vi tänkte på det, desto mer stack diamantringen i ögonen. När Shelley tog upp ämnet några dagar efter jul var jag lättad över att hon hade nått samma slutsats som jag. På många sätt var det en oerhört stark bekräftelse för oss båda angående valet av den vi skulle gifta oss med. Vetskapen om att våra prioriteringar och värderingar stämde överens och att de stämde överens med dem som Guds profet uppmanade till, gav oss en mycket stark försäkran. Jag var så tacksam för hennes villighet att göra en sådan uppoffring för att följa profeten.
Missförstå mig nu inte och sälj nu inte era ringar! Det är inte fel att köpa eller bära en förlovningsring. Faktum är att alla våra gifta barn har vackra och lämpliga ringar. Det finns många sätt att följa profeten och apostlarna och att tillämpa deras råd på vårt personliga liv. Men eftersom Anden hade manat oss att följa profeten genom att sälja vår förlovningsring, så var det i vårt fall ett val mellan att behålla ringen och att följa profeten. Detta hjälpte oss att etablera två mönster i vårt hem från första början: att följa profeten och att följa de personliga, andliga maningar vi fick.
Reaktioner på vårt beslut
Juvelerarbutiken där jag hade köpt ringen var stängd i en vecka efter jul, men vid första bästa tillfälle efter att den hade öppnat igen gick jag dit för att prata med juveleraren. Jag förväntade mig att han skulle vägra ge mig pengarna tillbaka. Ringen hade trots allt använts och ansågs vara begagnad. Jag beredde mig på den reaktionen och väntade mig att jag skulle vara tvungen att sälja ringen ”second hand” med stor förlust. Men till min stora häpnad veknade juvelerarens hjärta. Jag gick ut därifrån med pengar i handen — och med gapande mun i häpnad över hur Herren hade öppnat en väg för oss att lyda honom.
Inte alla reagerade lika bra på vårt beslut. När våra vänner — även de som var medlemmar i kyrkan — fick veta vad vi hade gjort och såg den lilla läderringen jag hade tillverkat åt Shelley, sade de att vi var galna. Andra kvinnor i Shelleys ålder kunde inte fatta at hon hade varit villig att göra det hon hade gjort. Ytterst få visade uppmuntran eller stöd.
Shelley var stark och visste att hon skulle klara det oavsett vad andra tyckte. Hon kände sig trygg i vetskapen om att hon följde profeten. Och det var viktigare än någonting annat. Men Herren välsignade oss med sin ömma barmhärtighet i form av två vänner som hjälpte oss känna att vi inte var ensamma.
Min vän Bob och jag hade presenterat kyrkan för Fran i high school. Vi verkade senare som missionärer alla tre, och när Fran hade kommit hem från sin mission förlovade hon och Bob sig. När de kom för att berätta om den glada nyheten för Shelley och mig så fick vi veta att de också hade använt sina pengar till att köpa ett matförråd i stället för att köpa en förlovningsring. Vi tyckte alla fyra att det var intressant att Anden hade manat oss att göra samma sak. Vår beslutsamhet att följa den Helige Anden och den levande profeten gav en ny dimension till vår vänskap, vilken har varat i över 40 år.
Lydnadens välsignelser
Shelley och jag började köpa baslivsmedel till vårt hemförråd i januari 1977 och fortsatte köpa lite i taget tills vi gifte oss i april samma år. Före bröllopet förvarade vi maten hemma hos mina föräldrar.
Shelley bar länge läderringen som vigselring medan jag avverkade grundstudierna och sedan en tandläkarutbildning. Under studietiden flyttade vi många gånger. Vi blev vana vid att släpa hinkar med vete från lägenhet till lägenhet, från hus till hus och från stad till stad. Våra vänner började undvika oss varje gång vi flyttade, men senare kände vi djup tacksamhet för att vi hade följt råden från kyrkans ledare.
När jag tog examen från tandläkarlinjen och öppnade en tandläkarpraktik hade Shelley och jag två barn och nästan inga pengar. Som väl var kunde vi leva av en del av det som vi hade skaffat till matförrådet innan vi gifte oss. Vår lydnad mot det profetiska rådet välsignade oss återigen över ett årtionde efter att vi hade gift oss. Då hade jag studerat vidare och specialiserade mig inom tandreglering. Vi var återigen utan pengar, och i stället för att betala för mat på kredit eller låna pengar var vi välsignade nog att kunna ta från vårt förråd för att familjen (som nu innefattade fyra barn) skulle få mat.
Under åren som gått sedan dess har vi välsignats på många andra sätt för att vi har följt profetens ord. Vi har lärt oss att inte ifrågasätta det som profeterna och apostlarna undervisar om eller undra om det verkar förnuftigt. Vi har lärt oss att när vi följer deras råd — och det omedelbart — så välsignas vi.
Lära sig lyssna på profetens ord
Vissa kanske kallar det vi gör för blind lydnad. Men vi har Herrens personliga löfte om att profeterna aldrig leder oss vilse.3 Den vetskapen hjälper oss att lyssna på deras röster som om vi lyssnade på hans egen (se L&F 1:38).
Vi har också lärt oss att levande profeter vanligtvis inbjuder oss att göra saker. De använder inte ofta ord som befaller eller kommenderar. De är vänliga och milda i sitt sätt, men det ger oss ingen ursäkt för att inte följa dem. När Shelley och jag har tagit inbjudningarna som befallningar så har vi alltid välsignats.
Vi har också lärt oss att urskilja deras vägledning genom att lyssna efter sådana ord som ”Jag har begrundat …” eller ”något som jag har funderat på är …” eller ”jag känner att jag ska säga till er …” eller ”låt mig ge några råd om …” eller ”det är min förhoppning att …” Sådana och liknande ord är ledtrådar som hjälper oss veta vad som finns i Herrens smorda tjänares sinne och hjärta.
En annan sak som hjälper oss höra Herrens röst när vi lyssnar på profeter och apostlar är att vara särskilt uppmärksamma när de citerar andra profeter och apostlar. Herren har sagt att han ska grundlägga sitt ord genom två eller tre vittnens mun (se 2 Kor. 13:1; L&F 6:28).
Eftersom budskap om oberoende upprepades så många gånger under generalkonferensen innan vi förlovade oss, kände min hustru och jag att budskapet var särskilt relevant för oss just då. Vi inspirerades att följa det rådet på ett påtagligt sätt. Men att följa profeten handlar inte alltid om yttre tecken på hängivenhet. Ofta visar vi vår lydnad på mindre, mer personliga sätt. Oavsett om andra vet om vi är lydiga eller inte så gör Herren det. Och han välsignar oss för vår lydnad och öppnar vägar för att göra det möjligt.
Idag har Shelley en mer traditionell vigselring, men hon har behållit sin lilla läderring som ett minne under alla dessa år. För oss är den en symbol för hur vi gjorde vårt tidiga beslut att alltid följa profetens råd till en väsentlig del av vårt familjeliv. När vi nu ser våra barn fostra sina barn är vi tacksamma för att det också är viktigt i deras familj att följa Herrens profet, president Thomas S. Monson. För oss är denna lydnad ett underbart arv och ett lika påtagligt tecken på att vi håller förbunden som en förlovningsring skulle ha varit.
Idag har Shelley en mer traditionell vigselring, men hon har behållit sin lilla läderring (nedan) under alla dessa år. För oss är den en symbol för vårt tidiga beslut att följa profeten.
Foto John Luke