Den bästa fotbollsspelaren
”Jesus sade: Älska alla, var en trofast vän” (Barnens sångbok, s. 39).
Jag knöt händerna, bet mig i läppen och sparkade till bollen som kom rullande mot mig. Sedan grimaserade jag illa när jag såg den flyga långt utanför linjen i stället för att gå i mål.
En flicka som hette Nan hade stått vid stängslet och tittat på matchen. Hon sprang iväg för att hämta bollen men var så ivrig att hon snubblade. Alla skrattade. Ingen tackade henne när hon kastade tillbaka bollen till oss.
Jag kände mig skyldig. Jag visste att Nan ville spela, men jag ville inte vara den som frågade om hon ville vara med.
Nan var tystlåten. Hon hade risigt brunt hår, tjocka glasögon och gäll röst. Hon hade inte en enda vän i hela vår klass. Det var inte det att jag inte tyckte om henne. Jag hade bara aldrig pratat med henne.
Den eftermiddagen sade vår lärare att hon skulle flytta runt våra bänkar. Hon skulle göra en ny platslista.
Alla i rummet pratade i munnen på varandra. Min bästa vän LeAnna och jag log mot varandra.
Just då lutade sig Caroline fram mot mig. ”Jag har hört Nan säga till fröken Martin att hon vill sitta med dig. Läskigt!”
Jag var helt chockad. ”Varför mig?” undrade jag. Jag hade aldrig varit elak mot Nan, men jag hade aldrig varit vänlig mot henne heller.
”Säg till fröken att du inte vill sitta med henne”, viskade Caroline. ”Annars vill ingen sitta bredvid dig.”
Jag tittade på Nan. Hon satt med böjt huvud. Hon måste ha vetat vad alla i rummet tänkte.
Fröken Martin bad mig komma fram till katedern. Jag visste att Nan var ett Guds barn och att Jesus har sagt att vi ska älska alla. Men om jag blev vän med Nan så skulle alla tycka att jag var konstig.
”Vem vill du sitta tillsammans med?” frågade fröken Martin.
”LeAnna”, sade jag. Det var lätt.
Fröken Martin log. ”Skulle du vara villig att sitta bredvid Nan också?”
Jag tittade ner i golvet och viskade: ”Helst inte.”
Fröken Martin såg förvånad ut. ”Är du säker på det, Angie?”
”Ja”, mumlade jag.
Dagen därpå flyttades bänkarna om. Jag satt med LeAnna. Nan satt på andra sidan rummet. De båda tjejerna som satt bredvid henne flyttade iväg sina bänkar från hennes, så det såg ut som om hon satt för sig själv. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta.
Några veckor senare bytte Nan skola. En flicka i min församling gick i den skolan och jag frågade henne om hade träffat en ny tjej som hette Nan.
”Jag tror det. Hur ser hon ut?” frågade hon.
”Ja, hon är mycket tystlåten. Hon har tovigt hår och tjocka glasögon. Ingen i min klass tyckte om henne.”
”Jaså? Då är det nog inte samma flicka”, sade hon. ”Den nya flickan som jag känner är jättekul. Alla tycker om henne. Hon är en jättebra fotbollsspelare.”
Jag tänkte på den dagen när Nan hade tittat på när vi spelade fotboll. Det enda hon behövde var en chans och en vän. Och jag kunde ha gett henne både och.
Den dagen lovade jag mig själv att alltid vara vänlig mot alla och aldrig låta en flicka som Nan gå mig förbi utan att försöka bli hennes vän.
Illustration Brad Clark