Styrkan i gemensamma ansträngningar
Fastelagen
Herren instiftade fastelagen för att välsigna sitt folk och tillhandahålla ett sätt att ta hand om behövande. Han instruerade de heliga att ge ”av [sina] medel till de fattiga … och de skall läggas fram inför min kyrkas biskop” och skall ”ges åt de fattiga och behövande” (L&F 42:31, 34). Fasteoffer är en huvudresurs för Herrens förrådshus. Kyrkans medlemmar uppmuntras att ge ett fasteoffer som minst motsvarar värdet av de två mål mat som man hoppar över under fastan. President Spencer W. Kimball (1895–1985) bad medlemmarna att ge ”mycket, mycket mer — tio gånger mer om man har möjlighet till det”.1
När vi förstår och följer fastelagen ökar vår kärlek och medkänsla för mindre lyckligt lottade. Fasta, åtföljt av bön, är en form av sann gudsdyrkan. När vi följer fastelagen får vi andlig styrka, timliga välsignelser och en större önskan att tjäna andra.
President Thomas S. Monson har sagt: ”Principen om fasteoffer förekommer så tidigt som på Jesajas tid. Då Jesaja talade om en sann fasta uppfordrade han folket att fasta med orden: ’Ja, dela ditt bröd åt den hungrige, skaffa de fattiga och hemlösa en boning’ [Jes 58:7]. Profeten Joseph införde bruket att samla in fasteoffer till de fattiga i Kirtland i Ohio. Senare i Nauvoo i Illinois skickade de tolv apostlarnas kvorum ett allmänt brev till kyrkan i vilket ’fastans principer’ definierades. Det stod: ’Låt detta bli till exempel för alla heliga, så ska det aldrig fattas bröd: När de fattiga svälter, låt då dem som har fasta en dag och ge det de annars skulle ha ätit till biskoparna för de fattigas räkning. Då kommer alla att klara sig länge…. Och så länge alla de heliga lever efter denna princip med glada hjärtan och anleten kommer de alltid att ha ett överflöd.’”2
Matproduktion
Produktion och hantering av mat till hungriga har varit en av välfärdsplanens hörnstenar ända sedan den presenterades. Det som började som spridda odlingar och arbetsprojekt runtom i Utah blev ett vidsträckt nätverk med över 1000 farmar och matproduktionsprojekt som drivs av kyrkans stavar och församlingar. Välfärdsfarmar drevs i Nordamerika, Europa, Australien och Polynesien. På 1980-talet konsoliderades, förstorades och förbättrades dessa farmar och produktionsanläggningar. Några mindre projekt såldes.
Som tidigare stöds dessa farmar och anläggningar av kyrkans medlemmar, som utför det mesta av arbetet — på volontärbasis. Medlemmarna bidrar med hundratusentals arbetsdagar varje år för att producera, hantera och distribuera mat som ska användas för att stödja behövande. Årligen produceras över 45 miljoner kilo säd, bönor, kött, frukt, grönsaker och andra varor som lagras så att biskoparna säkert har mat tillgänglig att ge till behövande. I de områden i kyrkan där det inte finns några förrådshus eller där de inte är lättillgängliga, använder biskopar och grenspresidenter fasteoffer för att hjälpa behövande med förnödenheter och tjänster.
Herrens förrådshus
Sedan välfärdsprogrammet presenterades 1936 har kyrkans medlemmar arbetat tillsammans för att avhjälpa lidandet för behövande. Ekonomiska nedgångar, naturkatastrofer, arbetslöshet, sjukdom och handikapp eller olika förluster har krävt att de heliga arbetar tillsammans under ledning av prästadömet för att se till att behov uppfylls och att enskilda och familjer välsignas. Under årens lopp har miljontals medlemmar villigt gett av sin tid och sina talanger för att välsigna andra och ersätta, som president Monson sagt, ”ensamma personers svaghet [med] styrkan hos många som tjänar tillsammans”.3
När president Heber J. Grant talade om välfärdssystemet 1936 sade han att ”inga nya organisationer” skulle krävas i kyrkan, men att ”stavs- och församlingsorganisationer, prästadömskvorum, Hjälpföreningen och de andra biorganisationerna [skulle] tjäna av bästa förmåga för kyrkans allmänna välfärd”.4 Herren hade redan etablerat den organisation som behövdes för att välsigna fattiga och behövande. Prästadömskvorumen fanns på plats, Hjälpföreningen var organiserad och Guds prästadöme fanns på jorden.
Kyrkans medlemmar, med sitt helgade arbete, sina talanger och förmågor, blev en integrerad del av Herrens förrådshus. Förutom fasteoffret som betalas till kyrkans fasteofferfond, kan prästadömsledare använda alla medlemmars tid, talanger, förmågor och energi för att välsigna behövande.
Genom att tacka ja till tillfällen att hjälpa andra i nöd visar vi vår kärlek till Gud och till hans barn. Det här är välfärd i sitt renaste ljus, och dess trofasta utövande upphöjer både givaren och mottagaren, så som nutida profeter har sett det.
Symboliskt för den ökade kraft som kommer när vi går samman för att tjäna andra hjälper prästdömsbröder i Louisiana, USA till att flytta på ett omkullvräkt träd efter orkanen Katrina år 2005.
Projekt som persikoproduktion ger en mängd olika matprodukter som både när och upplivar många som annars skulle lida av hunger.
Fasteoffren, som de som samlas in av de här diakonerna, är av största betydelse när det gäller att hjälpa behövande.
Som en del av det fortgående arbetet med att uppfylla människors grundläggande behov samlar unga kvinnor i Hongkong in tvål och andra hygienartiklar till katastrofoffer.
Projekt där vi tjänar andra stärker banden mellan oss och hjälper oss utveckla kristuslika egenskaper. Här tvättas en bostad av unga medlemmar i Mexiko som är engagerade i ett grannskapsprojekt.
Från vänster: foto Jed Clark, Howard Collett, Norman Burningham och Craig Dimond