Hopp genom evangeliets förrättningar

Elias Magabo

Min hustru försäkrade mig om i telefonen att hon kände sig bättre och att allt skulle ordna sig. Tre dagar senare förändrades allt.

Jag föddes och växte upp i Filippinerna där jag träffade och gifte mig med min hustru Monina. Det var där vår son Mark föddes. I mitten av 1990-talet flyttade vi till Saipan som är en liten ö i Stilla havet. Där var vi aktiva medlemmar i en annan kyrka. Ibland såg jag unga män som gick runt två och två på ön, propert klädda i vit skjorta och slips. Jag visste att de var sista dagars heliga missionärer, men jag hade inga planer på att gå med i någon annan kyrka. När jag såg dem komma mot mig vände jag faktiskt om och skyndade iväg i motsatt riktning.

Min inställning till missionärerna ändrades när två vänner, Mel och Soledad Espinosa, döptes in i kyrkan. De uppmuntrade vår familj att träffa missionärerna och vi gick med på det mest av nyfikenhet. Första gången vi träffade missionärerna var i augusti 2007 och medan de gav oss sitt budskap kände jag något mäktigt. Hjärtat slog fortare och jag hade en pirrig känsla i hela kroppen. Senare fick jag veta att hela familjen hade känt sig inspirerad och upplyft. Våra känslor blev allt starkare under månaderna som följde medan vi lärde oss mer om Jesu Kristi evangelium.

Ungefär samtidigt som vi började träffa missionärerna började Monina bli svagare, och hon fick konstiga bölder över hela kroppen. Hennes reumatism blev värre än någonsin. Vi sökte läkarhjälp men testerna gav oss inga svar. Allteftersom månaderna gick blev hon så dålig att hon till slut behövde mer medicinsk hjälp. I december flög Monina till Filippinerna för att träffa några läkare där. Jag stannade kvar i Saipan så att jag kunde fortsätta arbeta och ta hand om vår tonårsson.

Innan Monina åkte berättade hon att hon ville döpas när hon kom tillbaka till Saipan. Hon bad mig också fortsätta träffa missionärerna fastän hon inte skulle vara med på några av lektionerna. Jag lovade henne att Mark och jag skulle göra det.

Vi hade regelbunden kontakt medan hon var i Filippinerna så att jag kunde få höra om hennes läkarbesök och hon kunde få höra vad vi lärde oss om evangeliet. Min hustru berättade att hon hade mindre och mindre värk varje dag, och jag var glad att läkarvården fungerade. I början av januari 2008 köpte jag en flygbiljett för att besöka henne, men hon var säker på att hon skulle vara tillbaka på Saipan snart och att jag inte behövde slösa pengar på en resa. Hon sade att hon älskade och saknade vår son och mig och försäkrade mig om att allt skulle ordna sig.

Tre dagar senare dog hon plötsligt. Orsaken: oupptäckt leukemi. Mark och jag var chockade — och förtvivlade. Vi reste omedelbart till Filippinerna för att vara med på begravningen och återvände sedan till Saipan. Det var den svåraste tiden i vårt liv.

Jag sörjde så mycket att jag hade svårt att ta mig ur sängen på morgnarna. En särskilt svår dag påminde Mark mig om något som missionärerna hade undervisat vår familj om. Han sade: ”Pappa, gråt inte så mycket. Mamma är på en plats nära Gud. Hon är i andevärlden.” Jag kände mig så tacksam över att Gud hade gjort det möjligt för Monina att fortsätta lära sig om evangeliet, att alla som någonsin har levat får möjlighet att ta emot eller förkasta Jesu Kristi evangelium — antingen i det här livet eller nästa.

Medan jag fortsatte att lära mig om Jesu Kristi lärdomar insåg jag att vår himmelske Fader hade gjort mycket mer än så: Han hade också gjort det möjligt för henne att ta emot nödvändiga förrättningar, som dopet. Innan min hustru åkte till Filippinerna hade hon och jag börjat prata om att döpas in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Fastän hon inte kunde döpas i det här livet har vår himmelske Fader inte lämnat oss utan hopp.

Mark och jag upplevde flera prövningar under månaderna som följde. När jag hade återvänt från Filippinerna och min hustrus begravning förlorade jag mitt jobb. Jag sålde vår bil för att kunna betala Moninas sjukhusräkningar. Och Mark och jag var tvungna att anpassa oss till ett liv utan Monina. Trots motgångarna fann Mark och jag hopp i vår nyfunna tro, och vi döptes i april 2008. Några månader därefter fick jag ett arbete som gjorde att jag kunde betala sjukhusräkningarna. Mark och jag satte upp ett mål att följa med på grenens resa till templet i Manila så att vi kunde beseglas som familj.

Efter att ha sparat all extra inkomst och förberett oss andligt följde Mark och jag med grenen till templet i maj 2009. Medan vi förberedde oss för resan fick vi på nära håll uppleva motståndarens destruktiva hand, men också vår himmelske Faders stärkande och upplyftande kärlek. Jag blev mycket sjuk dagen innan vi skulle åka till templet. Några medlemmar fick oväntade immigrationsproblem och andra hade svårt att få ett pass. Våra vänner som presenterade evangeliet för min familj, broder och syster Espinosa, förlorade sina jobb samma vecka som vi skulle åka till templet. Och ännu värre var att en medlem i vårt grenspresidentskap som skulle åka till templet för första gången förlorade sin far i en plötslig sjukdom tre dagar före resan. Men i slutändan stärkte Herren var och en och gjorde det möjligt för 42 grensmedlemmar att komma till templet. Sexton av oss var där för första gången.

Den 13 maj 2009 är en dag jag aldrig kommer att glömma. När jag anlände till templet försvann omedelbart tyngden och smärtan jag kände över min hustrus död. Fastän jag först var nervös eftersom jag inte visste exakt vad jag skulle göra eller vart jag skulle gå, slogs jag av den lugna, fridfulla känslan som mötte mig när jag kom in i templet. Det var stor skillnad från gatornas larm utanför tempeldörrarna.

Allteftersom dagen gick blev upplevelsen i templet alltmer meningsfull och mäktig. På morgonen deltog grenen i dop för de döda. Medan jag tittade på tänkte jag på min hustru som ett och ett halvt år tidigare hade uttryckt en önskan om att döpas. Nu fick jag bevittna uppfyllelsen av Moninas önskan när en vän döptes till förmån för henne.

Men den mest betydelsefulla delen av resan kom senare samma eftermiddag när jag kom in i beseglingsrummet. Min hustru och jag gifte oss för många år sedan, men vi gifte oss inte i templet genom vår himmelske Faders prästadömsmyndighet. När min hustru dog trodde jag att jag hade förlorat henne för alltid. Men när jag lyssnade på missionärerna fick jag veta att familjer kan beseglas för evigheten i templet.

När jag kom in i beseglingsrummet i templet i Manila överväldigades jag av känslor. Ända sedan jag döptes hade jag vetat att evangeliets välsignelser var verkliga, men i det ögonblicket såg jag vad de verkligen var värda. När Mark och jag knäböjde vid altaret för att beseglas som familj kände jag min hustrus närvaro. Jag kunde höra hennes röst och det var som om jag höll henne i handen. Jag kände Moninas närvaro av hela mitt hjärta. Jag visste då att vi var en evig familj.

Illustrationer Bjorn Thorkelson

Missionärslektionerna upplyfte och inspirerade vår familj. Vi hade ingen aning om hur mycket vi skulle komma att behöva den trösten under månaderna som följde.

I templet fick min son och jag tillbaka det som vi trodde vi hade förlorat för alltid.