Han lever, min Förlossare!
    Footnotes

    Han lever, min Förlossare!

    Tack vare att vår Frälsare dog på Golgata, har döden inte någon makt över någon av oss.

    Nyligen gick jag igenom några av familjens fotoalbum. Mitt sinne svämmade över av kära minnen när jag såg bild efter bild på nära och kära som samlats till utflykter, födelsedagar, släktträffar och högtidsdagar. Sedan dessa fotografier togs har några av dessa älskade familjemedlemmar lämnat det här livet. Jag tänkte på Herrens ord: ”Du skall så leva tillsammans i kärlek, att du begråter förlusten av dem som dö.”1 Jag saknar var och en som har lämnat vår familjekrets.

    Även om döden är svår och smärtsam är den en viktig del av vår jordiska upplevelse. Vi började vår vistelse här genom att lämna vår förjordiska tillvaro och komma till den här jorden. Poeten Wordsworth fångade denna resa i sin inspirerade Vinkar om odödlighet. Han skrev:

    Vår födelse till jordelivets rike

    är blott en sömn, av glömska skymd.

    Vår själ, en stjärnas like

    har lyst i annan rymd.

    Ehuru fattigt lottade,

    dock ej fullkomligt blottade —

    med skimmerspår av en förlorad skrud,

    så komma vi från Gud.

    Himlen omger oss i vår barndomstid!2

    Livet går vidare. Ungdomstiden följer på barndomen, och vi blir vuxna så gradvis att vi knappt lägger märke till det. När vi söker efter och begrundar livets syfte och problem, stöter vi alla förr eller senare på frågan om livets varaktighet och om ett eget, evigt liv. Dessa frågor tränger sig enträget på när våra nära och kära lämnar oss, eller när vi måste lämna dem vi älskar.

    Vid sådana tillfällen begrundar vi den allmänna frågan som Job i forna tider bäst gav uttryck för, när han för många hundra år sedan frågade: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?”3

    I dag, liksom alltid, bestrider skeptikerna Guds ord, och var och en måste välja vem hon ska lyssna till. Clarence Darrow, den berömde juristen och agnostikern, förklarade: ”Inget liv är mycket värt, och … varje död är bara en liten förlust.”4 Schopenhauer, den tyske filosofen och pessimisten, skrev: ”Att önska sig odödlighet är som att önska att ett stort misstag ska vara i evighet.”5 Och till deras ord läggs de nya generationernas, när dåraktiga människor på nytt korsfäster Kristus — ty de modifierar hans underverk, tvivlar på hans gudomlighet och förkastar hans uppståndelse.

    I sin bok God and My Neighbor angrep Robert Blatchford med kraft sådana vedertagna kristna trossatser som Gud, Kristus, bön och odödlighet. Han påstod utan tvekan: ”Jag hävdar att jag har bevisat allt jag avsett bevisa så fullständigt och bestämt att ingen kristen, hur framstående eller kunnig han än må vara, kan bemöta eller rubba mina argument.”6 Han omgav sig med en mur av misstro. Sedan hände något märkligt. Hans mur smulades plötsligt sönder till ingenting. Han lämnades blottställd och oskyddad. Sakta började han treva sig tillbaka till den tro han föraktat och förlöjligat. Vad hade orsakat en sådan grundlig förändring av hans inställning? Hans hustru dog. Med förkrossat hjärta gick han in i det rum där hennes jordiska kropp låg. Han tittade en gång till på det ansikte han älskade så mycket. När han kom ut sade han till en vän: ”Det är hon, och ändå är det inte hon. Allt är förändrat. Något som fanns där tidigare har tagits bort. Hon är inte densamma. Vad kan ha lämnat henne annat än själen?”

    Senare skrev han: ”Döden är inte vad en del människor föreställer sig. Det är bara som att gå in i ett annat rum. I det andra rummet kommer vi att finna … de kära kvinnor och män och underbara barn som vi har älskat och förlorat.”7

    Mot tvivlen i dagens värld rörande Kristi gudomlighet söker vi en beröringspunkt, en oantastlig källa, ja, vittnesbörd från ögonvittnen. Stefanus, som på Bibelns tid dömdes till en grym martyrdöd, såg upp mot himlen och ropade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”8

    Vem kan undgå att övertygas av Paulus gripande vittnesbörd till korintierna? Han förkunnade ”att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och … visade sig för Kefas och sedan för de tolv … Allra sist”, sade Paulus, ”visade han sig också för mig.”9

    I vår tidsutdelning uttalades samma vittnesbörd med djärvhet av profeten Joseph Smith, när han och Sidney Rigdon sade: ”Nu, efter de många vittnesbörd, som äro avgivna om honom, är detta det sista vittnesbördet, vilket vi giva om honom: Han lever!”10

    Detta är den kunskap som ger styrka. Detta är den sanning som skänker tröst. Detta är den förvissning som leder dem som är nedböjda av sorg — ut ur skuggorna och in i ljuset.

    Julaftonen 1997 träffade jag en beundransvärd familj. Varje medlem i familjen hade ett orubbligt vittnesbörd om att uppståndelsen är sann och verklig. Familjen bestod av mor och far och fyra barn. Alla barnen — tre söner och en dotter — hade fötts med en ovanlig form av muskelförtvining, och de var alla handikappade. Mark, som då var 16 år gammal, hade genomgått en ryggoperation för att han skulle kunna röra sig friare. De andra två pojkarna, Christopher, 13 år, och Jason, 10 år, skulle resa till Kalifornien om några dagar för att genomgå en liknande operation. Den enda dottern, Shanna, var då fem år gammal — ett vackert barn. Alla barnen var intelligenta och trosfyllda, och det märktes tydligt att deras föräldrar Bill och Sherry var stolta över var och en av dem. Vi talade en stund med varandra, och familjens speciella anda fyllde mitt kontor och mitt hjärta. Fadern och jag välsignade de två pojkarna som skulle opereras, och sedan frågade föräldrarna om lilla Shanna fick sjunga för mig. Hennes far berättade att hon hade begränsad lungkapacitet och att det kanske skulle bli svårt för henne, men hon ville försöka. Till ackompanjemang från en inspelad kassett, och med en vacker, klar röst — som aldrig missade en ton — sjöng hon om en ljusare framtid:

    En vacker dag som jag drömmer om

    i en värld jag gärna vill se,

    finns en vacker plats där solen går upp

    och den lyser i skyn för mig.

    Denna vackra vintermorgon,

    om min önskan kunde bli sann,

    då skulle den vackra dag jag drömmer om

    vara här och nu.11

    Känslorna låg på ytan hos oss alla när hon sjungit färdigt. Andligheten i detta besök angav tonen för min jul det året.

    Jag höll kontakten med familjen, och när äldste sonen Mark fyllde 19 år ordnade man så att han kunde utföra en speciell mission vid kyrkans huvudkontor. Så småningom fick också de två andra bröderna möjlighet att utföra sådana missioner.

    För nästan ett år sedan dog Christopher, som då var 22 år gammal, av sjukdomen som alla barnen hade drabbats av. Och i september förra året fick jag höra att lilla Shanna, nu 14 år gammal, hade avlidit. Vid begravningsgudstjänsten prisades Shanna med vackra hyllningar. Med talarstolen som stöd berättade de båda överlevande bröderna Mark och Jason om gripande händelser i familjen. Shannas mor sjöng ett vackert stycke i en duett. Hennes far och farfar höll rörande predikningar. Fastän deras hjärtan var förkrossade bar de alla kraftfulla och innerliga vittnesbörd om att uppståndelsen är verklig och om det faktum att Shanna fortfarande lever, liksom hennes bror Christopher. Båda väntar på en härlig återförening med sin älskade familj.

    När det var dags för mig att tala berättade jag om familjens besök på mitt kontor nästan nio år tidigare och om den vackra sång som Shanna sjöng vid det tillfället. Jag avslutade med dessa tankar: ”Tack vare att vår Frälsare dog på Golgata, har döden inte någon makt över någon av oss. Shanna lever, frisk och kry, och för henne är den vackra dag hon sjöng om den där julaftonen 1997 — den dag hon drömde om — här och nu.”

    Mina bröder och systrar, vi skrattar, vi gråter, vi arbetar, vi leker, vi älskar, vi lever. Och sedan dör vi. Döden är vårt universella arv. Alla måste gå igenom dess portaler. Döden gör anspråk på de äldre, de trötta och slitna. Den besöker ungdomar när hoppet blommar och i förväntningarnas glansdagar. Inte heller små barn är undantagna dess grepp. Med aposteln Paulus ord: ”Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö.”12

    Och döda skulle vi förbli om det inte vore för en människas skull och för hans mission, ja, Jesus från Nasaret. Han föddes i ett stall, vaggades i en krubba, och hans födelse uppfyllde många profeters inspirerade uttalanden. Han erhöll undervisning från höjden. Han gav oss livet, ljuset och vägen. Folkmassor följde honom. Barnen älskade honom. De högmodiga förkastade honom. Han talade i liknelser. Han undervisade genom exempel. Han levde ett fullkomligt liv.

    Fastän konungarnas Konung och herrarnas Herre hade kommit hälsades han av några som en fiende, en förrädare. Sedan följde en parodi som några kallade en rättegång. Ropen ”Korsfäst! Korsfäst honom”13 fyllde luften. Sedan började vandringen uppför Golgatas kulle.

    Han förlöjligades, smädades, hånades, begabbades och spikades upp på ett kors medan man ropade: ”Messias, Israels konung, han borde nu stiga ner från korset, så att vi får se det och tro!”14 ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa.”15 Han svar löd: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”16 ”’I dina händer överlämnar jag min ande.’ Och när han hade sagt detta gav han upp andan.”17 Kärleksfulla händer lade hans kropp i en uthuggen grav i klippan.

    På första dagen i veckan, mycket tidigt på morgonen, kom Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, tillsammans med andra till graven. Till deras förvåning var deras Herres kropp borta. Lukas säger att två män i skinande kläder stod framför dem och sade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”18

    Nästa vecka kommer den kristna världen att fira den viktigaste händelsen i upptecknad historia. Detta enkla uttalande: ”Han är inte här, han har uppstått”, var första bekräftelsen på att vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, bokstavligen uppstått. Den tomma graven denna första påskmorgon gav tröstefull försäkran, ett jakande svar på Jobs fråga: ”Kan en människa få liv igen som en gång dött?”19

    Till alla som har förlorat nära och kära ändrar vi Jobs fråga till ett svar: En människa kan få liv igen som en gång dött. Vi vet, ty vi har ljuset från uppenbarade sanningar. ”Jag är uppståndelsen och livet”, sade Mästaren. ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”20

    Genom tårar och prövningar, genom fruktan och sorger, genom hjärtesorg och ensamhet på grund av att vi mist nära och kära, finns det en förvissning om att livet är evigt. Vår Herre och Frälsare är det levande vittnet på att det är så.

    Av allt mitt hjärta och min själs innerlighet höjer jag min röst som ett särskilt vittne och betygar och förkunnar att Gud verkligen lever. Jesus är hans Son, Faderns Enfödde i köttet. Han är vår Återlösare, han är vår Medlare hos Fadern. Han är den som dog på korset för att sona våra synder. Han var uppståndelsens första frukt. Tack vare att han dog ska alla leva igen. ”Vad glädje för mig syndare, han lever, min Förlossare.”21 Må hela världen veta det och leva efter den kunskapen, är min ödmjuka bön, i Jesu Kristi, Herrens och Frälsarens namn, amen.

    Slutnoter

    1. L&F 42:45.

    2. Se ”Vinkar om odödlighet”, översatt av Anders Österling, från ”Ode: Intimations of Immortality” i The Oxford Book of English Verse: 1250–1900, sammanst av Arthur Quiller-Couch [1939], s 628.

    3. Job 14:14.

    4. The Story of My Life [1932], kapitel 47, stycke 34.

    5. Arthur Schopenhauer, The Home Book of Quotations, utv av Burton Stevenson (1934), s 969.

    6. God and My Neighbor [1914].

    7. Se More Things in Heaven and Earth: Adventures in Quest of a Soul [1925], s 11.

    8. Apg 7:56.

    9. 1 Kor 15:3–5, 8.

    10. L&F 76:22.

    11. ”The Beautiful Day”, ur filmen Scrooge [1970], musik och text Leslie Bricusse.

    12. Hebr 9:27.

    13. Luk 23:21.

    14. Mark 15:32.

    15. Mark 15:31.

    16. Luk 23:34.

    17. Luk 23:46.

    18. Luk 24:5–6.

    19. Job 14:14.

    20. Joh 11:25–26.

    21. ”Han lever, min Förlossare”, Psalmer, nr 83; se också Job 19:25.