VÄNNER EMELLAN
Början till ett vittnesbörd
”Genom den Helige Andens kraft kunnen I lära känna all sanning.” (Moroni 10:5)
Jag har alltid fascinerats av naturen. Jag älskar bergen. Jag älskar havet. Jag älskar floderna. Jag älskar djuren. Jag tycker att Guds skapelser nästan inte går att beskriva, så vackra och värdefulla är de.
När jag var 16 år ville jag se lite mer av naturen så min mamma gav mig tillåtelse att arbeta i Alaska över sommaren. Jag flög dit i ett gammalt propellerplan och fick jobb i en mataffär.
Jag arbetade tillsammans med en lekmannapräst som var mycket intresserad av att omvända mig till sin tro. Vi diskuterade skrifterna dag efter dag, men det var svårt för mig att försvara min tro eftersom jag egentligen inte visste tillräckligt. Jag kämpade med att försöka förklara berättelsen om Joseph Smith och de uppenbarelser han hade fått på ett sätt som prästen skulle acceptera.
Till slut insåg jag att jag behövde hjälp. Jag fick tag på heltidsmissionärerna i området och frågade om de kunde lära mig mer om evangeliet. Hela sommaren tillbringade jag ofta en timme eller två tillsammans med missionärerna innan jag pratade med prästen som hade blivit en mycket god vän.
En särskild kväll vaknade jag från min sömn. Jag var bekymrad över att jag inte kunde undervisa om evangeliet särskilt bra, trots att jag började känna att det var sant.
Utanför sken sommarsolen och reflekterade glada färger på bergskedjan. Molnen svävade runt bergssluttningen på en höjd som gjorde att berget såg ut att flyta i luften. Det var en av de vackraste syner jag någonsin sett. Det är svårt att beskriva den skönhet jag såg och vördnaden jag kände för vår himmelske Faders skapelser.
Jag föll ner på knä och bad att min himmelske Fader skulle höra min bön. Jag ville uppriktigt veta att Mormons bok var sann och jag ville verkligen veta om det som min mamma hade lärt mig under alla år var det som jag skulle tro på. Jag ville veta att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var Guds sanna kyrka på denna jord.
Den kvällen — fastän det fortfarande var ljust som på dagen i Alaska — fick jag veta att kyrkan var sann. Jag fick veta att Mormons bok är Guds ord. Jag fick veta hur viktig den eviga relationen med min mamma, min döda pappa och andra släktingar var.
Nästa morgon vaknade jag som en annan människa för jag visste att jag kunde bära mitt vittnesbörd — att dessa saker hade uppenbarats för mig av den Helige Anden. Prästen klarade inte av det. Han kunde debattera lärdomarna, men han kunde inte säga något om mitt vittnesbörd, att jag visste att kyrkan var sann.
Jag glömde aldrig namnen på missionärerna som undervisade mig, men jag hade ingen kontakt med dem under många år. 1998 kallades en av missionärerna som generalauktoritet. Äldste Stephen A West var en av de nyckelpersoner som hjälpte mig få ett fullständigt vittnesbörd om evangeliet. Som generalauktoriteter fick han och jag i uppgift att verka i presidentskapet för området Nordamerika Sydöst och kunde därför prata om allt det som hände för så många år sedan. Jag ska alltid minnas äventyret i Alaska som 16-åring.