”Dockteaterböner”, Vännen, aug. 2026, s. 4–5.
Illustrationer: Alice Marrollo. Får enbart kopieras för kyrkligt bruk.
Dockteaterböner
Tänk om Sonja missade föreställningen?
En sann berättelse från Ryssland.
Benjamin skuttade över torget. Solen sken och han var glad. Hans mamma skulle ta med honom till dockteatern! Hans vän Sonja skulle också vara där.
Snart var Benjamin och mamma framme vid teatern. ”Var är Sonja?” frågade Benjamin.
Mamma tittade på klockan. ”Sonjas mormor sa att de skulle möta oss här klockan sex. De är nog här snart.”
”Okej.” Benjamin såg sig omkring. Teaterfoajén hade glasfönster med en utställning om dockor. ”Kan vi titta på dockorna medan vi väntar?”
”Visst.” Mamma och Benjamin gick runt och tittade på dockorna. En av dem hade rosa hår. Det hängde till och med en drakdocka från taket!
Men Sonja hade fortfarande inte kommit.
Benjamin började bli orolig. ”Kan vi ringa dem?”
Mamma nickade och tog fram sin mobil. Benjamin lyssnade när hon pratade med Sonjas mormor. Sedan tryckte hon bort samtalet.
”De är på bussen, men den är fast i trafiken”, sa mamma. ”De kommer så fort de kan.”
Benjamin såg sig omkring. Människor var på väg mot scenen för att sätta sig ner. ”Tänk om Sonja missar föreställningen.”
”Vi får bara hoppas på det bästa”, sa mamma. ”Vi kan väl be en bön?”
”Okej.” Benjamin lade armarna i kors. ”Himmelske Fader, hjälp Sonja att komma hit i tid. Vi är båda så glada över att få titta på föreställningen.”
Efter bönen väntade de några minuter till. Sedan sa mamma: ”Vi borde nog gå och sätta oss också.”
Benjamin makade sig fram till raderna av mjuka röda stolar. Det fanns nästan inga tomma stolar kvar, så han lade sin jacka på sätena bredvid för att spara dem åt Sonja och hennes mormor.
Alla de andra barnen väntade på att föreställningen skulle börja. Men Benjamin tittade hela tiden på dörren och hoppades att Sonja skulle komma.
En teaterarbetare började stänga dörren när föreställningen skulle börja. Då, i sista sekunden, kom två personer in. Det var Sonja och hennes mormor!
Benjamin ställde sig upp och vinkade. ”Jag bad om att ni skulle komma i tid”, sa han när Sonja satte sig ner.
Sonja log. ”Mormor och jag bad också när vi var på bussen!”
Benjamin kände sig tacksam. Om Sonja hade varit sen hade det varit okej. Men det var en glad påminnelse om att vår himmelske Fader älskar dem.
Ridån gick upp och Benjamin och Sonja tjoade glatt. Det var dags för föreställningen att börja!