”Tvivla inte utan tro.”

Äldste Dale G. Renlund

i de tolv apostlarnas kvorum

Med syster Ruth L. Renlund

Årlig utbildningsutsändning för Kyrkans seminarier och institut • 12 juni 2018 • Konferenscentret

Äldste Dale G. Renlund: Vi är tacksamma att få vara med er. Vi är tacksamma för det ni gör när ni undervisar och stödjer seminariet och institutet över hela världen. När ni gör det ska ni alltid minnas att Herren finner behag i er tjänande. Han är med och lyssnar. Han är med er, han har gått ”framför ert ansikte” Han ”skall vara på er högra sida och på er vänstra”, och hans ”Ande skall vara i era hjärtan” och hans ”änglar runtomkring er för att upprätthålla er”.¹

Jag tackar er å Herrens och hans kyrkas vägnar för er tro och er trofasthet. Tack för att tar på er ert ansvar. Tack för att ni hjälper vår himmelske Faders barn att komma tillbaka till honom. Tack för att ni inbjuder hans barn att komma till Kristus.

Syster Ruth L. Renlund: Vi tackar den härliga kören som bidrar till Anden under mötet. Jag är säker på att vi har alla har lyfts av de vackra orden av broder Chad H. Webb och äldste Kim B. Clark. Vi tackar dem också för deras hängivna tjänande. Vi är glada över tillfället att tala med er i dag om tro och tvivel, ett ämne ni ofta tar upp.

Äldste Renlund: Tänk dig att du kapsejsat i en båt, mitt ute på havet. Du har med dig en livboj och har simmat i timmar mot vad du tror vara närmsta strand, men du kan inte vara säker. Du är helt uttorkad, så varje gång du börjar simma känner du yrseln komma. Din bästa uppskattning är att stranden är omkring 3 mil bort. Du fruktar för ditt liv. På avstånd hör du en liten motor. Ljudet verkar komma närmare dig, ditt hopp om räddning stiger. När du tittar ser du en fiskebåt närma sig.

Syster Renlund: ”O, tack och lov”, tänker du. Kaptenen ser dig! Båten stannar och en vänlig, väderbiten fiskare hjälper dig ombord. Tacksamt kryper du till en sittplats i båten och drar en lättnadens suck. Fiskaren ger dig en dunk vatten och några kex. Vattnet och kexen ger dig den näring du behöver för att återhämta dig. Du är så lättad och så glad. Du är på väg hem.

När du kommer till sans och börja må bättre, lägger du märke till saker du inte riktigt såg förut. Vattnet från dunken och är lite unket och inte vad du skulle ha föredragit, Evian eller Perrier. Den näring du helst velat ha var några delikatesser, med en chokladcroissant efteråt. Du märker också att den vänlige fiskaren är gammal, har slitna stövlar och blå jeans. Svettremmen på hans mössa är fläckig, och han verkar höra dåligt.

Äldste Renlund: Du märker också att båten är sliten och att det finns bucklor på högra sidan av fören. En del av färgen är sprucken och sliten och håller på att flagna. Du märker också att när fiskaren släpper greppet om rodret drar båten åt höger. Du börjar oroa dig för att den här båten och fiskaren som styr den inte kan ge den räddning du behöver. Du frågar den gamle fiskaren om bucklorna och rodret. Han säger att han inte oroat sig så mycket för de här sakerna, eftersom han har styrt sin båt till och från fiskevattnen samma väg dag in och dag ut i årtionden. Båten har alltid tagit honom säkert och pålitligt dit han ville.

Du är förstummad! Hur kan ha låta bli att oroa sig för bucklorna och styrningen? Och varför var inte maten mer som du ville ha den? Ju mer du tänker på båten och fiskaren, desto oroligare blir du. Du ifrågasätter beslutet att komma ombord över huvud taget. Din ängslan växer. Till slut kräver du att fiskaren stannar båten och släpper dig tillbaka i vattnet. Trots att du nu är mer än två mil från land står du inte ut med tanken på att vara i båten. En smula sorgset hjälper fiskaren dig tillbaka i havet.

Syster Renlund: I den här liknelsen föreställer båten kyrkan, och fiskaren föreställer dem som tjänar i kyrkan.² Hela avsikten med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är att hjälpa vår himmelske Fader och Jesus Kristus i deras arbete med att åstadkomma evigt liv för vår himmelske Faders barn.³ Vad lär oss båten och fiskaren om kyrkan? Förändrar kyrkans bucklor och flagnande färg dess förmåga att ta emot bemyndigade frälsande och upphöjande förrättningar som hjälper oss att bli som vår Fader i himlen? Om fiskaren måste hålla i rodret med båda händerna för att hålla kursen, tar det bort upp hans och båtens förmåga att föra oss tryggt och säkert dit vi vill? Man behöver inte vara en ordinerad siare som min man för att veta att det är oklokt att glida tillbaks ner i vattnet i stället för att stanna i båten.

Varje medlem i kyrkan behöver ett eget vittnesbörd om att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann. Utan den omvändelsen, inklusive en mäktig förändring i hjärtat, kan människor börja fokusera på sådant som vi liknade vid kex och flagnad färg.

Äldste Renlund: Början till ett vittnesbörd fick jag när jag bodde i Göteborg. Jag var 11 år. Missionspresidenten hade uppmanat alla ungdomar att läsa Mormons bok. Min äldre bror, som jag alltid beundrat och respekterat, hade följt uppmaningen. Jag ville vara som han, så jag började också läsa Mormons bok. Lite senare, troligen när jag var i Almas bok, sa en av missionspresidentens rådgivare till oss att vi borde be om det vi läste. Jag minns mycket väl kvällen när jag följde den uppmaningen. Jag minns lägenheten vi bodde i och rummet min bror och jag sov i. När min bror hade somnat steg jag upp och knäböjde vid sängen och började en mycket enkel bön om att få veta om Mormons bok är sann.

Jag hörde ingen röst, men det var som om Gud sa till mig: ”Jag har sagt dig hela tiden att den är sann.” Den upplevelsen förändrade mig. Den förändrade mitt liv Den inledde en process av tro, av att vara på förbundsstigen och försöka göra mer och försöka göra det bättre. Det var i Göteborg som jag lärde mig omvända mig. Det var i Göteborg jag började se upp till personer som ärade sina ämbeten och som arbetade hårt för att bygga upp Guds rike. Det var där jag började beundra Guds trofasta heliga, var de än bor. För mig blev Göteborg och huset vi hade möten i på Viktoriagatan särskilda platser för mig.

Om Almas tidiga nyomvända läser vi: ”Och nu hände det sig att allt detta skedde i Mormon, ja, vid Mormons vatten, i den skog som låg i närheten av Mormons vatten, ja, platsen Mormon, Mormons vatten, Mormons skog, hur ljuvliga är inte dessa för deras ögon som där kom till kunskapen om sin Återlösare. Ja, och hur välsignade är inte de, ty de skall sjunga till hans lov för evigt.”⁴

Det var i Göteborg som jag fick kunskap om min Återlösare. Göteborg och Viktoriagatan blev mina ”Mormons vatten”.

Syster Renlund: Var fick du kunskap om din Återlösare? Hur kändes det? Om ni har glömt det uppmanar vi er att minnas, och att uppmana dem ni undervisar att komma ihåg hur det kändes. Den här kunskapen och de här känslorna är början till tro.

Tro är ett val som var och en måste göra. Tro är inte att bara vilja att något är sant och med fantasins hjälp övertyga sig själv om att det är så. Tro är en förvissning om att något existerar som vi inte har sett rent fysiskt Det är också en handlingsprincip. Kanske kan man säga att tron är ett slags andligt minne av vår förjordiska tillvaro.

”Tron måste ha Kristus i centrum för att leda till frälsning. … Tron väcks genom att höra evangeliet undervisas genom bemyndigade tjänare [som ni], sända av Gud. Underverk skapar inte tro, men stark tro utvecklas genom lydnad mot Jesu Kristi evangelium. Tro kommer med andra ord genom rättfärdighet.”⁵ Tro kommer inte av att kräva tecken från Gud utan genom att lyda och följa hans bud.

Äldste Renlund: Gud vill att vi ska ha tro. Han vill att vi ska ha tro så att han kan välsigna oss. Alma sa till de ödmjuka zoramiterna: ”Och se, nu säger jag er, och jag vill att ni skall minnas att Gud är barmhärtig mot alla som tror på hans namn. Därför vill han i första hand att ni skall tro, ja, på hans ord.”⁶

Tro är nyckeln som låser upp Guds barmhärtighet. Sedan lärde Alma att en människa behöver besluta sig för att ha tro och sedan handla i tro innan tron kan växa. Alma fortsätter: ”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.”⁷

För att tron ska växa måste man välja att ha tro. Man måste önska ha tro. Man måste handla i tro.

Syster Renlund: En demonstration kanske kan illustrera det här. Vi har här en bräda med en spik i. Vi har också 12 ytterligare spikar. Nu har jag ett uppdrag till dig, älskling. Vill du balansera de 12 andra spikarna ovanpå den som sitter fast i brädan?

Äldste Renlund: Ursäkta?

Syster Renlund: Är det möjligt? Så där, det var en. Du behöver 11 till. En del som jobbar med den här klurigheten kanske lägger en på toppen och ger sedan upp.

Äldste Renlund: Har du ett tuggummi?

Syster Renlund: Man kan tro att nästa steget är orimligt. Många människor slutar och tänker: ”Det är omöjligt.”

Men om ni är villiga att i stället säga: ”Är det möjligt?” kanske ni vill försöka på ett annat sätt. Försök så här. Lägg en spik framför dig. Lägg nu en spik tvärsöver den första spiken, med spetsen mot dig. Lägg nästa spik tvärsöver den första spiken med spetsen från dig. Fortsätt att placera alla utom den sista spiken tvärsöver den första spiken, och alternera på det här sättet.

När du gör det, ser du att det finns en metod. Du börjar tänka: ”Det kanske går.” Hoppet stiger. Till slut är du nästan där.

Äldste Renlund: Mitt hopp har verkligen stigit.

Syster Renlund: Lägg den sista spiken över och parallellt med den första spiken, tvärsöver de andra spikarna. Precis! Just så. Vidrör nu bara den understa spiken, lyft allihop och placera understa spiken på spiken i brädan.

Ibland fungerar det inte första på första försöket. Så, med många experiment måste du försöka en gång till. Följ samma metod. Lägg den sista spiken högst upp och mycket, mycket försiktigt –

Äldste Renlund: Det sa du inte förut.

Syster Renlund: Lyft alla spikarna och balansera dem. Bra! När man väl vet hur man ska göra, verkar lösningen enkel.

Äldste Renlund: Andas inte!

Syster Renlund: Detsamma gäller om att få ett vittnesbörd. När man väl vet hur man ska få svar från Gud, verkar resultatet säkert. Det här står i löftet i Mormons bok som min make följde som en 11-åring och som vi alla har följt när vi har fått våra vittnesbörd. ”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.”⁸

När man börjar med frågan: ”Kan inte det här vara sant?”, så leder det till tro. När man börjar med frågan: ”Kan inte det här vara falskt?”, så leder det till tvivel. Och tvivel leder aldrig till tro.

Äldste Renlund: En gång när jag besökte en stavskonferens, bad stavspresidenten mig prata med en man som jag ska kalla Stephen. Stephen hade varit en trofast medlem i kyrkan. Han var en återvänd missionär och hade gift sig i templet. Han hade tjänat trofast i många år, men började känna tvivel. När jag pratade med Stephen sa han att han hade problem med det faktum att Joseph Smith hade skrivit eller dikterat fyra versioner av den första synen. Han trodde det kunde innebära att Joseph Smith hade hittat på det hela.

Jag satte Stephen i kontakt med en man som arbetade på kyrkans historiska avdelning som hade forskat om de här fyra versionerna årtionden tidigare. Stephen samtalade med forskaren. Nästa gång jag pratade med Stephen, sa jag: ”Vad anser du nu om den första synen?”

Han sa: ”Ja, den känns okej, eftersom mina frågor har besvarats. Det bekymrar mig inte längre. Men nu har jag problem med månggiftet som utövades i Nauvoo och efter publikationen av Manifestet 1890. Det bekymrar mig verkligen.”

Jag bad Stephen prata med någon annan vid kyrkans historiska avdelning. Efter det samtalet kontaktade jag Stephen och frågade hur det gick.

Han sa: ”Det bekymrar mig inte längre. Jag förstår det som hände och mina problem har löst sig. Men nu är jag verkligen bekymrad över att prästadömet hölls borta från dem av afrikansk härkomst”

Syster Renlund: Stephen liknar många andra. Han hade valt att vara en ständig tvivlare. Allt eftersom tiden gick och en fråga löstes, fann han en annan. Hur mycket någon annan än försökte besvara de här frågorna, fann han ett annat ämne där han kunde uttrycka sitt tvivel. Det Stephen gjorde var en kyrklig variant av ”klubba mullvad”. Ni vet, det där barnspelet där en mullvad dyker upp ur en bräda, och när du träffar det dyker en annan mullvad upp på ett annat ställe.

Det var en helt annan situation för en kvinna jag träffade i Lubumbashi, i Kongo Kinshasa. Hon heter Angelique. Hon var en trofast återvänd missionär. Hon hade ett starkt vittnesbörd om profeten Joseph Smith. Hon älskade Mormons bok. Hon älskade allt som hade med kyrkan att göra.

När vi träffade henne höll hon på att läsa en bok som skrevs av en av kyrkans ledare innan han blev kyrkans president. Boken skrevs före uppenbarelsen om prästadömet 1978, och påstod att på grund av att något som skedde i föruttillvaron så kunde de av afrikansk härkomst inte nå upphöjelse. Angelique bad om hjälp för att förstå varför det kunde vara så. Hon fick av en nuvarande medlem av de tolv veta att den här tidigare ledaren i kyrkan hade fel och att han helt enkelt lagt fram en åsikt som var felaktig. Angelique var nöjd med förklaringen. Hon handlade i tro genom att stanna kvar på förbundsstigen och lita på Gud.

Äldste Renlund: Tvivel är inte en föregångare till tro. Ljuset är inte beroende av mörkret för att skapas. Petrus fick inte höra, när han gled ner i vattnet efter att ha försökt gå på det: ”Å Petrus, om du bara haft mer tvivel.” Nej, han fick höra: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”⁹

I Lectures on Faith, förklaras skillnaderna mellan tro och tvivel: ”Och där tvivel och osäkerhet råder finns inte tro, inte heller kan den finnas. För tvivel och tro existerar inte samtidigt i en och samma människa. Alltså kan personer vars sinnen är tyngda av tvivel och rädsla inte ha orubblig tillförsikt, och där det inte finns orubblig tillförsikt är tron svag, och när tron är svag kan personer inte kämpar emot det motstånd, de prövningar och det elände som de måste möta för att kunna bli Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. Och de blir trötta i sinnet, och motståndaren får makt över dem och förgör dem.”¹⁰

Det var just det som hände med Stephen. Han lät tvivel och osäkerhet uppta hans sinne. Med tiden hade han inte längre styrka att möta de utmaningar som man ställs inför som medlem i kyrkan. Han blev trött till sinnes, och hans tro försvann.

Syster Renlund: Att ha en fråga om kyrkan och dess lära är inget problem. Problemet uppstår när man väljer att vara en ständig tvivlare. Joseph Smith förstod det här när han läste: ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han skall få.”¹¹

Men skriftstället fortsätter: ”Men han ska be i tro, utan att tvivla.”¹²

Med andra ord: Fråga Gud utan att tvivla på att han kan ge ett svar. Skriftstället fortsätter: ”Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar”.¹³

För att ta emot det slags svar som Joseph Smith sökte, för att få det slags vishet vi saknar, behöver vi närma oss Gud med troende hjärta och ett sinne som önskar att det som hör Gud till ska göras känt för oss.

Äldste Renlund: Vi älskar de här orden av äldste John A. Widtsoe, en av den här tidsutdelningens tidiga apostlar från Norge. Jag omskriver det han så vältaligt sa: ”Tvivel, om det inte leder till efterforskning [från de rätta källorna], har inget värde i världen. … Den som är stolt över sitt tvivel … den tröge tvivlaren, en som är nöjd med sig själv, ovillig att göra ansträngningen, att betala priset för en [gudomlig] upptäckt, hamnar obönhörligen i vantro och sörjigt mörker. Hans tvivel växer som giftig svamp i den mentala och andliga kammarens mörka skuggor. Till slut, blind som mullvaden i sin håla, ersätter han vanligtvis förnuft med hån och arbete med lättja. Den enklaste sanning är värd summan av alla sådana tvivel … Tvivel är inte fel såvida det inte blir ett av livets ändamål. Det stiger i värde när det leder till ett aktivt sökande efter och utövande av sanning. … Men det tvivel som frossar och växer i sig självt, och med envis lojhet föder mer tvivel, är av ondo.”¹⁴

Äldste Widtsoes ord gäller fortfarande. Ett stillastående tvivel leder inte till kunskap om Frälsaren Jesu Kristi verklighet, det leder inte till att vi verkligen vet att vi har en god, kärleksfull himmelsk Fader. Vi kan komma till insikt om sanningen i de sista dagarnas stora verk, men det kräver att vi väljer tro och inte tvivel, och att vi går till de rätta källorna för att få svar. Det kräver att vi inser att valet är vårt. Det är ingen yttre kraft som tvingar oss att antingen ta emot Jesu Kristi försoning och livets frälsande förrättningar, eller inte. Vi väljer att lita på Gud.

Syster Renlund: Ibland är vi inte säkra på hur vi vet om något är sant eller inte. Mormon ger oss ett mönster att följa: ”Därför kommer allt som är gott från Gud, och det som är ont kommer från djävulen. … Men se, det som är av Gud inbjuder och lockar till att ständigt göra gott. Därför är allt som inbjuder och lockar till att göra gott, och till att älska Gud och att tjäna honom, inspirerat av Gud. … Ty se, mina bröder, det är givet er att döma för att ni skall kunna skilja gott från ont. Och sättet att döma är så tydligt att ni kan veta det med fullkomlig visshet, liksom dagsljuset skiljer sig från den mörka natten. Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud. Men allt som förmår människor att göra ont och att inte tro på Kristus och att förneka honom och att inte tjäna Gud, det är – och det kan ni med fullkomlig visshet veta – av djävulen.”¹⁵

Så enkelt är det. Om ett val leder dig till att göra gott och tro på Kristus, är det från Gud. Om ett val leder dig till att göra ont och förneka Kristus, är det från djävulen. När du kommer in på förbundsstigen kan du veta att det som leder dig bort från den stigen, som övertalar dig att inte tro på Kristus, är fel. Det som övertalar dig att tro på Gud, att älska honom och hålla hans bud, är av Gud.

Äldste Renlund: Det är intressant att sättet man reagerar på andliga maningar beror på huruvida man väljer att tro eller att tvivla. Ni minns att i Apostlagärningarna kapitel 2 skulle apostlarna gå ut och predika. De hörde från himlen ett dån, som av en våldsam storm. ”Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. … När dånet hördes samlades folkskaran, och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade frågade de: ”Är de inte galileer, alla de som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål?”¹⁶

De här märkliga händelserna fick många att omvända sig. Men för andra var gensvaret annorlunda. Vi läser: ”Andra sade hånfullt: ’De har druckit sig fulla på sött vin.’”¹⁷

Anden var densamma. Det här var den Helige Anden som utgöts över dessa galileiska apostlar som predikade om Jesus Kristus. På Pingstdagen utgöts Anden rikligt, och ändå fanns det personer som hånade dem som omvändes och bortförklarade händelsen. På det sättet gick de miste om detta händelserika utgjutande av den Helige Anden. Vad var skillnaden? Det var deras val. De som valde tro i stället för tvivel fick en underbar andlig upplevelse som ledde till omvändelse.

Syster Renlund: Alma talade också om det här. Han sa: ”Och därför får den som förhärdar sitt hjärta en mindre del av ordet, men till den som inte förhärdar sitt hjärta ges en större del av ordet, till dess det blir honom givet att känna Guds hemligheter, till dess han känner dem till fullo. Och till dem som förhärdar sina hjärtan ges en allt mindre del av ordet till dess de inte vet något om hans hemligheter. Och därefter tas de tillfånga av djävulen och leds av hans vilja ned till undergång.”¹⁸

Vi återvänder till vår liknelse. De som väljer att stanna kvar på den väl använda, kanske buckliga båten med den flagnande färgen är de som inte förhärdar sina hjärtan. De går in på förbundsstigen och stannar kvar på förbundsstigen. När de sedan härdar ut till änden ges löftet om evigt liv. Det är den största gåva som Gud kan ge. Det är genom den processen som vi lär känna Jesus Kristus, hans levande verklighet och känna hans kärlek och medkänsla. Den här andliga gåvan ges till alla som gör sig värdiga den.

Läran och förbunden säger: ”Åt några är det genom den Helige Anden givet att veta att Jesus Kristus är Guds Son, och att han blev korsfäst för världens synder. Åt andra är det givet att tro på deras ord, så att även de kan få evigt liv om de förblir trofasta.”¹⁹

Äldste Renlund: I april 2009 inröstades jag som generalauktoritet i kyrkan. I oktober 2009 ombads jag att tala vid en generalkonferens. Det här är en del av ”nollningen för nya generalauktoriteter”. Jag var angelägen om att min far skulle kunna lyssna på konferensen. Han hade arbetat hårt som snickare och byggare i hela sitt liv, och vid 92 års ålder hade han allvarliga problem med ryggen. Han kunde inte komma till konferenscentret. Så en av mina systrar såg till att han kunde se mötet på TV i sitt hem i Salt Lake City.

Efter konferensen gick jag hem till honom för att se vad han tyckte om mitt tal. Han var en mycket fåordig man och inte särskilt generös med komplimanger.

Jag sa: ”Pappa, såg du konferensen?”

Han sa ”Ja”.

Jag sa: ”Pappa, hörde du mitt tal?”

Han sa ”Ja”.

Jag sa: ”Nå, pappa, vad tyckte du?”

Han sa: ”Ja, det var okej. Jag var nästan stolt.” Och det var det bästa jag någonsin fick i fråga om komplimanger från honom.

Men sedan fick jag veta att han var lite distraherad den eftermiddagen eftersom han ville berätta för mig om en dröm han haft på natten. Han var ingen drömmare. Han hade aldrig några fantasier. Så vitt jag vet ljög han aldrig. Han hade alltid varit brutalt och taktlöst ärlig. Han sa: ”Jag drömde att jag dog och såg Frälsaren, Jesus Kristus. Han tog mig i sin famn och sa att mina synder var förlåtna. Och Dale, det kändes så bra.” Det var allt han sa, och jag manades att inte fråga vidare. Han dog två månader senare medan Ruth och jag var i Madagaskar.

Min pappa anslöt sig till kyrkan i Larsmo i Finland vid 24 års ålder och levde därefter sitt liv i enlighet med det ljus och den kunskap han tagit emot. Han gjorde allt han någonsin ombads att göra. Han blev en man som var värdig den Helige Andens gåva att veta att Jesus är Kristus som korsfästes för världens synder, och för hans synder. Rättigheten till den gåvan är inte beroende av kön och inte av ämbete i prästadömet. Den är beroende av att man blir värdig gåvan genom att välja förbundsstigen.

Syster Renlund: Bröder och systrar, när man hjälper människor övervinna tvivel och utöva tro, uträttar man det som president Russell M. Nelson uppmanat oss att göra som kyrka. Han sa: ”Vårt budskap till världen är enkelt och uppriktigt: Vi inbjuder alla Guds barn på båda sidor om slöjan att komma till Frälsaren, ta emot det heliga templets välsignelser, nå bestående glädje och bli berättigade till evigt liv.”²⁰ Att ta emot den inbjudan är en handling i tro.

När du undervisar hjälper du också dem som har lämnat förbundsstigen. Du undervisar för dem, för deras barn, barnbarn och kanske barnbarns barn. Frälsaren uppmanade oss: ”Ni skall fortsätta betjäna sådana, ty ni vet inte om de inte kommer att återvända och omvända sig och komma till mig med helhjärtat uppsåt, så att jag kan hela dem. Och ni skall bli medlet att föra frälsning till dem.” ²¹

Det här är en tid för stor optimism i kyrkan. Sanning som var gömd i sekler har uppenbarats. Heliga tempel finns runtom på jorden. Missionärer förkunnar ett budskap om stor glädje för nästan varje nation. Som en grupp heliga och Herren Jesu Kristi lärjungar betjänar vi gemensamt på ”ett heligare sätt”, som president Nelson uppmanat oss till, och Herren påskyndar ”sitt verk i sin tid”.²² Vingårdens Herre ska arbeta med oss.²³ Det budskap ni förkunnar är ett budskap om stor glädje och lycka som välsignar de trofasta.²⁴

Äldste Renlund: Det första uppdraget jag fick som medlem i de tolvs kvorum var att gå och berätta för kyrkans historiska avdelning att jag skulle ersätta äldste Jeffrey R. Holland som rådgivande till deras avdelning. Som ni kan tänka er blev det ”gråt, klagan och tandagnisslan”²⁵ när de fick veta att deras älskade rådgivande skulle bli ersatt. Akut brist på pappersnäsdukar uppstod.

Som en del av mitt uppdrag som rådgivande till kyrkans historiska avdelning har jag läst alla band av Joseph Smith Papers. Jag har också läst det första bandet av den nya historiska skildringen om kyrkan med titeln De heliga.²⁶ Att läsa allt Joseph Smith någonsin skrev eller som återgavs har bara stärkt mitt vittnesbörd om hans roll som profet, utvald av Gud att återställa sitt verk på jorden.

Joseph Smith betedde sig aldrig som en bedragare som var ute för att luras. Joseph Smith trodde helt klart att han sett det han sa sig ha sett: vår himmelske Fader och Jesus Kristus, Moroni, Johannes Döparen, Petrus, Jakob och Johannes samt Mose, Elias och Elia. Han uppträdde helt klart som en som innehaft guldplåtarna och översatt den forntida texten med Guds gåva och kraft. Han uppträdde helt klart som en som tagit emot uppenbarelse från Jesus Kristus själv. Han uppträdde helt klart som en som tagit emot prästadömet och det heliga apostlaskapets nycklar.

Jag vet på ett mer mäktigt och pålitligt sätt än vad mina fem sinnen kan upptäcka och uttrycka att Joseph Smith såg det han sa att han hade sett, översatte Mormons bok genom Guds gåva och kraft och tog emot prästadömet med tillhörande nycklar för mänsklighetens frälsning. Jag vet att det är så. Jag vet att de här nycklarna finns på jorden i dag och att president Nelson är Joseph Smiths rättmätige efterträdare på jorden.

Det vi ser som bucklor och flagnad färg på den slitna båten kan visa sig vara gudomligt bekräftat och gudomligt styrt ur ett evigt perspektiv. Herren har antingen haft sin hand i bucklorna och den flagnande färgen eller använder dem i sina egna avsikter. Jag vet av mig själv att Herren Jesus Kristus leder sitt verk på jorden i dag. Hans tjänare känner honom väl. Jag känner honom.

Syster Renlund: Jag vill tacksamt lägga till mitt vittnesbörd om att jag vet att Jesus Kristus är vår Frälsare. När vi utövar tro, och inte tvivlar, på hans försoningsoffer och åt frukterna av denna försoning, är våra liv evigt välsignade. Jag är tacksam att han har återställt sin kyrka i dag med alla välsignelser som någonsin varit tillgängliga för Guds barn på jorden.

Äldste Renlund: Budskapet vi har är ”tvivla inte utan tro”. ²⁷ Jag är här i egenskap av en Herren Jesu Kristi apostel. Jag är här för att bära ett särskilt vittnesbörd om Jesu Kristi namn, om att han lever och är världens Frälsare. Jag bär vittne om hans enastående medkänsla, kärlek och omsorg om alla Guds barn. Jag bär vittne om hans ojämförliga försoningsoffer för er och för mig. När jag har lärt känna Frälsaren, har jag lärt mig om hans stora önskan att ordna saker, hjälpa sår att läka och att laga brustna hjärtan. Dessa är några av hans enastående egenskaper.

Jag ber speciellt om Guds rikaste välsignelser över er, över era familjer, era elever, att du ska hjälpa eleverna utveckla tro på Jesus Kristus så de inte ska tvivla, utan tro, i Jesu Kristi namn, amen.