Daniel

Daniel (”Gud är min domare”) fördes bort som ung pojke till Babel under den första deportationen år 605 f Kr (kap 1). Han verkade som statsman och profet under Nebukadnessar (1–4), Belshassar (5) och Darejavesh (perserkungen Koresh, 6:28) och fick ta emot syner om framtiden (7–12). Sin sista uppenbarelse fick han 536 f Kr (10–12), tre år efter att Persien trätt fram som den nya stormakten.

Enligt judisk tradition skrevs boken av Daniel själv (jfr 7:1), som infogade Nebukadnessars eget vittnesbörd (kap 4). Kända avsnitt är de tre männen i den brinnande ugnen (kap 3), Daniel i lejongropen (6) och Människosonen på himlens skyar (7:13f).