1 Och nu hände det sig att Amalickiah, så snart han hade tagit över riket, började uppegga lamaniternas hjärtan mot Nephis folk. Ja, han utsåg män till att tala till lamaniterna från deras torn, mot nephiterna.

2 Och sålunda uppeggade han deras hjärtan mot nephiterna till den grad att han mot slutet av det nittonde året av domarnas regering, då han genomfört sina planer så långt, ja, blivit kung över lamaniterna, även sökte bli regent över hela landet, ja, över allt folk som fanns i landet, såväl nephiter som lamaniter.

3 Således hade han genomfört sin plan, för han hade förhärdat lamaniternas hjärtan och förblindat deras sinnen och hetsat dem till vrede så att han hade samlat en talrik härskara för att gå till strid mot nephiterna.

4 För han var besluten att tack vare sitt folks stora antal övervinna nephiterna och försätta dem i träldom.

5 Och följaktligen utsåg han zoramiter till ^ahuvudbefälhavare eftersom de bäst kände till nephiternas styrka och deras reträttplatser och deras städers svagaste punkter. Därför utsåg han dem till huvudbefälhavare över sina härar.

6 Och det hände sig att de bröt sitt läger och drog fram mot Zarahemlas land genom vildmarken.

7 Nu hände det sig att medan Amalickiah på detta sätt hade skaffat sig makt genom bedrägeri och svek hade Moroni å andra sidan ^aberett folkets sinnen till att vara trofasta mot Herren sin Gud.

8 Ja, han hade förstärkt nephiternas härar och uppfört små befästningsverk eller reträttplatser och hade kastat upp jordvallar runt omkring för att inhägna sina härar, och likaså byggt murar av sten runt omkring deras städer och landets gränser för att innesluta dem. Ja, runt hela landet.

9 Och i de svagaste befästningarna förlade han det större antalet män. Och på så sätt befäste och stärkte han det land som nephiterna innehade.

10 Och på så sätt gjorde han sig beredd att ^aförsvara deras frihet, deras landområden, deras hustrur och deras barn och deras fred, så att de skulle kunna leva för Herren sin Gud och så att de skulle kunna upprätthålla det som deras fiender kallade de kristnas sak.

11 Och Moroni var en stark och mäktig man. Han var en man med fullkomlig ^ainsikt, ja, en man som inte gladdes åt blodsutgjutelse, en man vars själ gladdes åt sitt lands frihet och oberoende och åt sina bröders frihet från träldom och slaveri.

12 Ja, han var en man vars hjärta svällde av tacksamhet mot sin Gud för de många förmåner och välsignelser han skänkte hans folk, en man som arbetade mycket hårt för sitt folks ^avälfärd och trygghet.

13 Ja, och han var en man som stod fast i tron på Kristus, och han hade ^amed en ed svurit att försvara sitt folk, sina rättigheter och sitt land och sin religion, även om det skulle kräva hans blod.

14 Nu hade nephiterna blivit lärda att försvara sig mot sina fiender även om det skulle kräva blodsutgjutelse. Ja, de hade också blivit lärda att ^aaldrig förolämpa någon, ja, att aldrig höja svärdet utom mot en fiende och utom för att försvara sina liv.

15 Och det var deras tro att om de så gjorde skulle Gud ge dem framgång i landet, eller med andra ord: Om de var trofasta i att hålla Guds bud skulle han ge dem framgång i landet. Ja, han skulle mana dem att fly eller bereda sig för krig, beroende på faran.

16 Och likaså trodde de att Gud skulle låta dem veta vart de skulle gå för att försvara sig mot sina fiender och att Herren skulle rädda dem om de gjorde så. Och detta var Moronis tro, och hans hjärta jublade över detta, ^ainte över blodsutgjutelse utan över att göra gott och bevara sitt folk, ja, över att hålla Guds bud och stå emot ondskan.

17 Ja, sannerligen, sannerligen säger jag er att om alla människor hade varit, och vore, och alltid skulle vara som Moroni, se, då skulle själva helvetets krafter ha skakats för evigt, ja, ^adjävulen skulle aldrig få makt över människobarnens hjärtan.

18 Se, han var en sådan man som Ammon, Mosiahs son, ja, och även som Mosiahs andra söner, ja, och även som Alma och hans söner, för de var alla gudsmän.

19 Se, Helaman och hans bröder tjänade folket lika villigt som Moroni. För de predikade Guds ord och de döpte till omvändelse alla människor som ville lyssna till deras ord.

20 Och sålunda gick de ut, och folket ^aödmjukade sig tack vare deras ord så att de blev storligen ^bgynnade av Herren. Och därför var de fria från krig och inbördes stridigheter, ja, under fyra års tid.

21 Men som jag har sagt, mot slutet av det nittonde året tvingades de, ja, trots sin inbördes fred, att motvilligt strida mot sina bröder lamaniterna.

22 Ja, kort sagt, deras krig mot lamaniterna upphörde inte på många år trots deras stora motvilja.

23 Se, de var ^aledsna över att behöva ta till vapen mot lamaniterna eftersom de inte gladdes åt blodsutgjutelse. Ja, och inte bara detta – de var ledsna över att vara medlen till att sända så många av sina bröder ut från denna värld in i en evig värld, oförberedda på att möta sin Gud.

24 Ändå kunde de inte finna sig i att lägga ner sina liv så att deras ^ahustrur och deras barn massakrerades med barbarisk grymhet av de människor som en gång hade varit deras bröder, ja, och som hade ^bavvikit från deras kyrka och hade gått för att förgöra dem genom att förena sig med lamaniterna.

25 Ja, de kunde inte uthärda att deras bröder skulle glädja sig över nephiternas blod så länge det fanns några som höll Guds bud, för Herrens löfte var, att om de höll hans bud skulle de få framgång i landet.